Film: Hiroshima, Min Älskade.

Titel: Hiroshima, Min Älskade (Hiroshima, Mon Amour)
Regi: Alain Resnais
År: 1959

Få filmer är så vackra som denna. Få filmpar är så vackert trasiga, så törstande efter ömhet, närhet och förståelse, som Emanuelle Riva och Eiji Okada. Vilka blickar! Vilket kroppsspråk! En sådan intensitet! Och allt fångat i några av de vackraste bildlösningar jag någonsin haft glädjen att vila mina ögon på. Det här definitionen av bildpoesi.
Berättelsen, om hur det förflutna ständigt påverkar oss i våra liv, är fascinerande, men överglänses från första till sista bildrutan av estetiken och det makalösa skådespeleriet.
"Hiroshima, Min Älskade" lär tvivelsutan kännas än mer vid en andra och en tredje titt för här finns symbolik som lätt missas vid en första visning.
Jag känner mig knappast nödbedd.
Jag längtar redan efter att se den igen.
Och, icke att förglömma; efter att ha sett "Hiroshima, Min Älskade" kan jag äntligen till fullo förstå My Favorites stora mästerverk "Burning Hearts".

"We met first in cafes, and later in ruins.
My best friend and I are saying goodbye to Hiroshima.
We walked down the tarmac, again grey on grey.
My sweetheart and I are saying goodbye in Hiroshima.
I was an architect, she was an actress
..
I will keep her secrets, I will change my name.
My sweetheart and I are saying goodbye to Hiroshima"

En fantastisk låt, uppenbart influerad av en minst lika fantastisk film.