Dagbok: Resumé.
Ja, jag hade ju en annan blogg fram till igår, och det kändes lite synd att låta alla inlägg ligga där och dö när jag bytte över till blogspot. Så i det här inlägget samlar jag de dagböcker jag hunnit skriva under de två veckor då min gamla blogg betedde sig som jag ville. Läs och njut.
Ah, autumn. You fucking cunt.
onsdag 7 september 05
Det börjar bli dags att stänga fönstret. Hösten går och vankar där utanför, avancerar ibland, gör några ilskna försök att slita loss fönsterhaspen och bombardera mig med kyla, regnstänk och gula löv. Det får den inte. Jag behöver vara frisk pigg och kry imorgon. Då ska jag nämligen på arbetsintervju. Om jag är nervös? Jag kanske borde. Men jag vet inte. Jag vet bara att om jag inte får jobbet så blir hela situationen oförändrad, och det känns nästan som om jag har börjat vänja mig vid den. Inte så att jag uppskattar den, jag har bara så svårt att se någon ljusning. Det gör mig inte ens deprimerad.
Hösten är här. Ni lär få höra det från mig igen. Hösten gör mig upprymd, lycklig och ledsen. När värmen försvinner är det som om någon lyfter bort ett lock som legat och skavt mot mitt huvud. Helt plötsligt kan jag tänka igen, på gott och ont.
"All my life you've been my favorite season." sjunger Malcolm Middleton i "Autumn", och det är så vackert fint och sant. Som det där Kuffin Williams-citatet som Manic Street Preachers tryckte på en skiva för några år sedan: "I love the autumn for its sense of melancholy seems to strike my need for sadness. There is poetry in the dying of the year and mystery as well." Hösten gör mig konfys. Som jag skrev för två år sedan; Min kärlek till hösten är som alla mina kärlekar, jag älskar den, men den är fan inte snäll mot mig. Så här skrev jag också för två år sedan: "Jag har insett att alla mina förlorade höstar, från 2000 till nu, har börjat med november. Olycklig kärlek och uppfuckad ekonomi är bara täckmantlar. Det är november som är den verkliga boven i dramat."
Jag ser verkligen inte fram emot november.
En tidsresa.
onsdag 7 september 05
Det har blåst ljumna vindar omkring mig idag. Iallafall bokstavligt talat. Jag har suttit på en plaststol ute på gräsmattan och avnjutit en av sommarens sista dagar, en av de där få dagarna när det varken är påfrestande varmt eller kyligare än att man kan sitta ute i t-shirt. Bara ljummet och behagligt. "Vildanden" och Douglas Couplands "Livet Efter Gud", båda fantastiskt bra, har hållit mig sällskap under de där timmarna på gräsmattan. Jag är verkligen glad att jag fastnade så för "Vildanden". Jag var rädd att jag skulle ledsna redan efter några sidor och sedan få avsmak för hela litteraturvetenskapen. Nu känner jag alltså bara entusiasm inför att få sätta tänderna i resten av kurslitteraturen, och en stor, stor glädje över att ha något meningsfullt att fylla mina dagar med.
Tur det, när resten av livet bara känns som en skarpt sluttande nerförsbacke. Det beror till stor del, men inte bara, på pengar. Bristen på pengar, och allt vad det medför. Jag hade räknat med att få en viss summa utbetald i månaden från Alfa-kassan. Tyvärr visade jag mig för ovanlighetens skull ha varit en smula överoptimistisk. Den summa jag räknat ihop är den högsta tänkbara summan man kan få, den lägsta är på ungefär hälften så mycket pengar. Så någonstans däremellan hamnar väl jag, förutsatt att de tänker betala ut några pengar till mig överhuvudtaget. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna ta körkort den här hösten. Det lär jag inte kunna, om jag inte gör massiva uppoffringar, på dels vad jag behöver; lägenhet, kläder, en ny frisyr, resor till och från Åsa, och dels vad jag vill ha; lägenhet, kläder, en ny frisyr, skivor, böcker, filmer, serier och resor till och från Åsa.
Jag är tre år äldre nu, men jag har förflyttats till år 2002 igen.
Döden och drömmen.
måndag 6 september 05
Märkligt nog är jag fortfarande vaken, trots att jag knappt fått en blund i ögonen inatt. De timmar jag trots allt sov - mellan tre och fem skulle jag tro, av ljuset att döma - drömde jag att jag träffade en vän som är svårt sjuk. Vi pratade gamla minnen, vilket var trevligt, men när jag väl vaknade var jag alldeles kallsvettig, och var övertygad om att hon hade dött under natten. Det värsta är att hon mycket väl kan ha gjort det. Jag har inte talat med henne på månader, och vet inte hur jag ska bära mig åt för att få tag i henne, eller ens vad jag ska säga om jag väl gör det.
Det känns tungt, riktigt tungt.
Efter det var det såklart stört omöjligt att somna om, och jag vred mig i oro i flera timmar, med tillfälliga avbrott för att mota bort katten som gjorde tappra försök att värma sig på min mage.
Trots detta blev det en dag då jag fick förvånansvärt mycket uträttat. Brevbäraren hade varit vänlig nog att leverera mina papper från högskolan, så idag blev alltså den dag då jag officiellt började läsa litteraturvetenskap. Härliga tider! Det första jag ska läsa är Ibsens "Vildanden", så jag begav mig i sällskap med Jannis bort till centrum för att låna nämnda bok på biblioteket. Passade också på att titta in till Alex på ABC Data, och till Arbetsförmedlingen där jag kompletterade de sista uppgifterna i min ansökan till Alfa-kassan.
Så, nu har jag gjort mitt. Nu är det upp till dem. Synd bara att de ska ha sju veckors behandlingstid på alla ärenden. Så länge kan jag faktiskt inte vänta på att få pengar. Men men, jag ska väl vara glad och tacksam om jag får några överhuvudtaget.
När jag kom hem från mitt besök på stan lyckades jag frammana tillräckligt med självbevarelsedrift för att ringa upp Manpower och fråga om det egentligen skulle vara någon mening med att åka in till dem på intervju imorgon förmiddag. Resan dit och hem skulle gå på ungefär tvåhundra, vilket vore ett hårt slag för min ekonomi. Företaget jag sökt jobb på har jag dessutom sökt till tidigare i sommar, och då fått avslag.
Manpower-kvinnan föreslog att vi skulle skjuta upp intervjun till på torsdag, så skulle hon kunna ringa Transcom och fråga om jag ändå kunde vara aktuell för dem. Det tyckte jag lät mycket bra, tackade och lade på luren.
Jag har varit duktig och aktiv idag. Belöna mig.
Har ni sett min lilla katt? Den är vit och den är svart.
söndag 4 september 05
Gårdagen var bra. Jag vaknade, satt vid datorn, gick till stan, gjorde en intervju som jag sedan skrev ihop på redaktionen, där stämningen var god (kanske för att det var fredag?). Självförtroendet var på topp och jag klarade av att bete mig som den människa jag vill vara, till skillnad från den människa jag egentligen är. I vissa sammanhang är illusioner av godo. Efter att artikeln var färdigförfattad gick jag hem till pappa, där det bjöds på majskolvar, korv och pommes. Mätt och belåten sjönk jag därefter ihop på soffan och såg två Simpsons-episoder på raken. Perfekt.
Efter en liten stund ringde Jannis och undrade om jag kunde tänka mig att möta upp honom. Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle besöka Alex och Sara framåt kvällen. Efter att ha mött upp honom vid stationen knallade vi dit, där vi spelade sällskapsspel med värdparet + Robert hela aftonen. Det var den trevligaste tillställningen på mycket länge, och jag längtar redan efter att få ta revansch.
Även i afton har det spelats sällskapsspel, men den här gången var det ”Karlskogaspelet” som är ett slags Monopol i småstadsmiljö. Dieten bestående av folle, ostbågar och plommon gjorde dock att jag hade svårt att koncentrera mig, och det förtog en del av nöjet.
Det finns även två andra saker som distraherat mig de närmsta dagarna:
- Jag saknar min käresta.
- Jag saknar Inez, vår ena katt, som varit försvunnen i över ett dygn nu. Jag höll nästan på att börja gråta när jag kom hem igår kväll och fann en orörd skål kattmat på trappsteget. Det såg så oerhört sorgligt ut. Som något ur en dikt.
Ah, autumn. You fucking cunt.
onsdag 7 september 05
Det börjar bli dags att stänga fönstret. Hösten går och vankar där utanför, avancerar ibland, gör några ilskna försök att slita loss fönsterhaspen och bombardera mig med kyla, regnstänk och gula löv. Det får den inte. Jag behöver vara frisk pigg och kry imorgon. Då ska jag nämligen på arbetsintervju. Om jag är nervös? Jag kanske borde. Men jag vet inte. Jag vet bara att om jag inte får jobbet så blir hela situationen oförändrad, och det känns nästan som om jag har börjat vänja mig vid den. Inte så att jag uppskattar den, jag har bara så svårt att se någon ljusning. Det gör mig inte ens deprimerad.
Hösten är här. Ni lär få höra det från mig igen. Hösten gör mig upprymd, lycklig och ledsen. När värmen försvinner är det som om någon lyfter bort ett lock som legat och skavt mot mitt huvud. Helt plötsligt kan jag tänka igen, på gott och ont.
"All my life you've been my favorite season." sjunger Malcolm Middleton i "Autumn", och det är så vackert fint och sant. Som det där Kuffin Williams-citatet som Manic Street Preachers tryckte på en skiva för några år sedan: "I love the autumn for its sense of melancholy seems to strike my need for sadness. There is poetry in the dying of the year and mystery as well." Hösten gör mig konfys. Som jag skrev för två år sedan; Min kärlek till hösten är som alla mina kärlekar, jag älskar den, men den är fan inte snäll mot mig. Så här skrev jag också för två år sedan: "Jag har insett att alla mina förlorade höstar, från 2000 till nu, har börjat med november. Olycklig kärlek och uppfuckad ekonomi är bara täckmantlar. Det är november som är den verkliga boven i dramat."
Jag ser verkligen inte fram emot november.
En tidsresa.
onsdag 7 september 05
Det har blåst ljumna vindar omkring mig idag. Iallafall bokstavligt talat. Jag har suttit på en plaststol ute på gräsmattan och avnjutit en av sommarens sista dagar, en av de där få dagarna när det varken är påfrestande varmt eller kyligare än att man kan sitta ute i t-shirt. Bara ljummet och behagligt. "Vildanden" och Douglas Couplands "Livet Efter Gud", båda fantastiskt bra, har hållit mig sällskap under de där timmarna på gräsmattan. Jag är verkligen glad att jag fastnade så för "Vildanden". Jag var rädd att jag skulle ledsna redan efter några sidor och sedan få avsmak för hela litteraturvetenskapen. Nu känner jag alltså bara entusiasm inför att få sätta tänderna i resten av kurslitteraturen, och en stor, stor glädje över att ha något meningsfullt att fylla mina dagar med.
Tur det, när resten av livet bara känns som en skarpt sluttande nerförsbacke. Det beror till stor del, men inte bara, på pengar. Bristen på pengar, och allt vad det medför. Jag hade räknat med att få en viss summa utbetald i månaden från Alfa-kassan. Tyvärr visade jag mig för ovanlighetens skull ha varit en smula överoptimistisk. Den summa jag räknat ihop är den högsta tänkbara summan man kan få, den lägsta är på ungefär hälften så mycket pengar. Så någonstans däremellan hamnar väl jag, förutsatt att de tänker betala ut några pengar till mig överhuvudtaget. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna ta körkort den här hösten. Det lär jag inte kunna, om jag inte gör massiva uppoffringar, på dels vad jag behöver; lägenhet, kläder, en ny frisyr, resor till och från Åsa, och dels vad jag vill ha; lägenhet, kläder, en ny frisyr, skivor, böcker, filmer, serier och resor till och från Åsa.
Jag är tre år äldre nu, men jag har förflyttats till år 2002 igen.
Döden och drömmen.
måndag 6 september 05
Märkligt nog är jag fortfarande vaken, trots att jag knappt fått en blund i ögonen inatt. De timmar jag trots allt sov - mellan tre och fem skulle jag tro, av ljuset att döma - drömde jag att jag träffade en vän som är svårt sjuk. Vi pratade gamla minnen, vilket var trevligt, men när jag väl vaknade var jag alldeles kallsvettig, och var övertygad om att hon hade dött under natten. Det värsta är att hon mycket väl kan ha gjort det. Jag har inte talat med henne på månader, och vet inte hur jag ska bära mig åt för att få tag i henne, eller ens vad jag ska säga om jag väl gör det.
Det känns tungt, riktigt tungt.
Efter det var det såklart stört omöjligt att somna om, och jag vred mig i oro i flera timmar, med tillfälliga avbrott för att mota bort katten som gjorde tappra försök att värma sig på min mage.
Trots detta blev det en dag då jag fick förvånansvärt mycket uträttat. Brevbäraren hade varit vänlig nog att leverera mina papper från högskolan, så idag blev alltså den dag då jag officiellt började läsa litteraturvetenskap. Härliga tider! Det första jag ska läsa är Ibsens "Vildanden", så jag begav mig i sällskap med Jannis bort till centrum för att låna nämnda bok på biblioteket. Passade också på att titta in till Alex på ABC Data, och till Arbetsförmedlingen där jag kompletterade de sista uppgifterna i min ansökan till Alfa-kassan.
Så, nu har jag gjort mitt. Nu är det upp till dem. Synd bara att de ska ha sju veckors behandlingstid på alla ärenden. Så länge kan jag faktiskt inte vänta på att få pengar. Men men, jag ska väl vara glad och tacksam om jag får några överhuvudtaget.
När jag kom hem från mitt besök på stan lyckades jag frammana tillräckligt med självbevarelsedrift för att ringa upp Manpower och fråga om det egentligen skulle vara någon mening med att åka in till dem på intervju imorgon förmiddag. Resan dit och hem skulle gå på ungefär tvåhundra, vilket vore ett hårt slag för min ekonomi. Företaget jag sökt jobb på har jag dessutom sökt till tidigare i sommar, och då fått avslag.
Manpower-kvinnan föreslog att vi skulle skjuta upp intervjun till på torsdag, så skulle hon kunna ringa Transcom och fråga om jag ändå kunde vara aktuell för dem. Det tyckte jag lät mycket bra, tackade och lade på luren.
Jag har varit duktig och aktiv idag. Belöna mig.
Har ni sett min lilla katt? Den är vit och den är svart.
söndag 4 september 05
Gårdagen var bra. Jag vaknade, satt vid datorn, gick till stan, gjorde en intervju som jag sedan skrev ihop på redaktionen, där stämningen var god (kanske för att det var fredag?). Självförtroendet var på topp och jag klarade av att bete mig som den människa jag vill vara, till skillnad från den människa jag egentligen är. I vissa sammanhang är illusioner av godo. Efter att artikeln var färdigförfattad gick jag hem till pappa, där det bjöds på majskolvar, korv och pommes. Mätt och belåten sjönk jag därefter ihop på soffan och såg två Simpsons-episoder på raken. Perfekt.
Efter en liten stund ringde Jannis och undrade om jag kunde tänka mig att möta upp honom. Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle besöka Alex och Sara framåt kvällen. Efter att ha mött upp honom vid stationen knallade vi dit, där vi spelade sällskapsspel med värdparet + Robert hela aftonen. Det var den trevligaste tillställningen på mycket länge, och jag längtar redan efter att få ta revansch.
Även i afton har det spelats sällskapsspel, men den här gången var det ”Karlskogaspelet” som är ett slags Monopol i småstadsmiljö. Dieten bestående av folle, ostbågar och plommon gjorde dock att jag hade svårt att koncentrera mig, och det förtog en del av nöjet.
Det finns även två andra saker som distraherat mig de närmsta dagarna:
- Jag saknar min käresta.
- Jag saknar Inez, vår ena katt, som varit försvunnen i över ett dygn nu. Jag höll nästan på att börja gråta när jag kom hem igår kväll och fann en orörd skål kattmat på trappsteget. Det såg så oerhört sorgligt ut. Som något ur en dikt.
Etiketter: Dagbok
posted by Niklas at 10:09 fm
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home