Dagbok: Post.

Två överraskningar väntade mig i dagens brevskörd. Båda två var positiva.
Den första var en utbetalningsavi på 1500 :- från Försäkringskassan. Äntligen. Någonting ska man väl få för att man släpat sig till Arbetsförmedlingen i stort sett varje vardag i flera veckors tid?

Först tänkte jag att jag nästan borde göra något typiskt loserromantiskt, som att gå ut på krogen och dricka upp alla pengarna. Sen kom jag på att även om jag verkligen seriöst skulle överväga det, så skulle det inte gå. Eftersom min legitimation gick ut för ungefär ett år sedan har jag ingen möjlighet att ens hämta ut pengarna. Så tills någon vänlig själ (lämpligen Kuriren eller min mamma) sätter in pengar på mitt konto så jag får möjlighet att skaffa nytt leg, är lönen för mödan på Arbetsförnedringen inget annat än siffror på ett papper.

Den andra överraskningen var en aning mindre problematisk. Det var Haruki Murakamis senaste , "Underground". Den ska jag sätta igång med efter att jag tragglat mig genom Nick Hornbys "Fallhöjd".
Ja, tragglat. Den boken är verkligen otroligt tråkig. Inte för att den är seg, nej, den rör sig i ett ganska hyggligt tempo, utan för att jag som läsare ständigt stannar upp och frågar mig; "Ska jag skratta här? Ska jag känna empati här? Ska jag bry mig?"

139 sidor in i boken har jag ännu inte kännt mer än att det nog vore bäst om Jess, Maureen, Martin och JJ trots allt hade kastat sig utför det där hustaket i bokens inledning. Då hade jag besparats det här svamlet, som är så krystat och knastertorr att jag är rädd att sidorna ska brytas sönder när jag vänder dem.
Hur de mäktiga har fallit.