Tv: Upp Till Kamp.

Har börjat se om Peter Birros och Mikael Marcimains "Upp Till Kamp", och kommit halvvägs. Den håller faktiskt för en omtitt. Jag var lite orolig där ett tag. Serien fick rätt blandad kritik av såväl recensenter som vänner och bekanta, och själv såg jag den första gången under rätt speciella omständigheter (julhelg, intensivt maratontittande, känslomässig obalans) som skulle ha kunnat grumla mitt omdöme. Men icke. Serien är precis så bra som jag minns den.
Inte perfekt - det finns en del dialog som är lite cringe worthy, och det finns en del karaktärer som känns ganska ovarsamt utmejslade - men på det stora hela den bästa svenska dramaproduktionen jag sett sedan... ja, någonsin. De flesta invändningar jag hört har egentligen kommit från personer som inte ens sett serien, och har varit av typen "Rebellromantik med Peter Birro, nej tack!" Rätt ogrundade invändningar, då kampen inte alls skildras genom några rosafärgade glasögon. Det är inte alls så svartvitt som man kan tro, utan faktiskt ganska nyanserat.

Men framförallt finns här en nerv och en närvaro som gör det omöjligt att inte engagera sig. Conan har redan berättat om likheten med Bo Widerberg, men det är faktiskt något jag reagerade på redan vid första titten. Och i andra avsnittet finns pundarscener så skitigt realistiska att Stefan Jarl kunde stått bakom kameran.

Allt är inte fotografen Hoyte Van Hoytemas förtjänst, en hel del beror naturligtvis på skicklig regi och duktiga skådespelare. Men fotot är ändå det som imponerar mest. Varje scen är förstås kollosalt genomtänkt, men det ser så enkelt ut. Levande, närgånget, nervigt och framförallt - faktiskt - trovärdigt. I allt för många historiska filmer och tv-serier blir rekvisitan föga mer än kitsch, museiföremål som plockats ut, putsats och radats upp. Här känns det faktiskt autentiskt, nästan dokumentärt. Extra tydligt i inledningssekvenserna, där arkivbilder från gamla nyhetssändningar knappt märkbart glider över i nyinspelat material. Det är mycket snyggt. Och riktigt bra.

Eller vad tycker ni?

Film: Kenta och Stoffe i Blackeberg.

Efter ett glapp på många år såg jag igår äntligen klart Stefan Jarls Modstrilogi. Avslutande delen "Det Sociala Arvet" hade en del lökiga inslag (varför brände Stefan Jarl sin jacka i slutet?), men som helhet är det ändå en till lika delar imponerande, fascinerande och rörande filmsvit. Vilket alla andra naturligtvis redan visste.

I en tillfällig Kenta och Stoffe-craze på jobbet idag snubblade jag över Bloggen Om Blackeberg, en alldeles fantastisk liten blogg som samlar fakta, bilder och anekdoter om Stockholms alldeles egna vampyrnäste. Jag har aldrig varit i Blackeberg, men det här gör mig faktiskt lite sugen på att åka dit. Och så önskar jag att det startades fler, likande bloggar om andra förorter. Och varför nöja sig med det Jag vill se bloggar om varenda liten håla, varenda kvarter i Sverige! Det vore i sanning en kulturgärning.

Vägen till Bloggen Om Blackberg gick via det här inlägget, där Eva Blondin, Kentas exfru, berättar om Kenta, om Blackeberg, om deras vänner och om tiden mellan "Dom Kallar Oss Mods" och "Ett Anständigt Liv". Men den verkliga höjdpunkten är de fina fotografierna. Jag är väldigt oromantiskt inställd till Kenta och Stoffe-livsstilen, men det är omöjligt att inte charmas av de här bilderna. Kläderna, frisyrerna, oskyldiga tider innan det verkliga förfallet började.