Tv: Upp Till Kamp.

Har börjat se om Peter Birros och Mikael Marcimains "Upp Till Kamp", och kommit halvvägs. Den håller faktiskt för en omtitt. Jag var lite orolig där ett tag. Serien fick rätt blandad kritik av såväl recensenter som vänner och bekanta, och själv såg jag den första gången under rätt speciella omständigheter (julhelg, intensivt maratontittande, känslomässig obalans) som skulle ha kunnat grumla mitt omdöme. Men icke. Serien är precis så bra som jag minns den.
Inte perfekt - det finns en del dialog som är lite cringe worthy, och det finns en del karaktärer som känns ganska ovarsamt utmejslade - men på det stora hela den bästa svenska dramaproduktionen jag sett sedan... ja, någonsin. De flesta invändningar jag hört har egentligen kommit från personer som inte ens sett serien, och har varit av typen "Rebellromantik med Peter Birro, nej tack!" Rätt ogrundade invändningar, då kampen inte alls skildras genom några rosafärgade glasögon. Det är inte alls så svartvitt som man kan tro, utan faktiskt ganska nyanserat.

Men framförallt finns här en nerv och en närvaro som gör det omöjligt att inte engagera sig. Conan har redan berättat om likheten med Bo Widerberg, men det är faktiskt något jag reagerade på redan vid första titten. Och i andra avsnittet finns pundarscener så skitigt realistiska att Stefan Jarl kunde stått bakom kameran.

Allt är inte fotografen Hoyte Van Hoytemas förtjänst, en hel del beror naturligtvis på skicklig regi och duktiga skådespelare. Men fotot är ändå det som imponerar mest. Varje scen är förstås kollosalt genomtänkt, men det ser så enkelt ut. Levande, närgånget, nervigt och framförallt - faktiskt - trovärdigt. I allt för många historiska filmer och tv-serier blir rekvisitan föga mer än kitsch, museiföremål som plockats ut, putsats och radats upp. Här känns det faktiskt autentiskt, nästan dokumentärt. Extra tydligt i inledningssekvenserna, där arkivbilder från gamla nyhetssändningar knappt märkbart glider över i nyinspelat material. Det är mycket snyggt. Och riktigt bra.

Eller vad tycker ni?

Litteratur: Bo Widerberg - Erotikon.

Titel: Erotikon
Författare: Bo Widerberg

År: 1957

Detta må låta präktigt och lillgammalt, men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Hade nog förstått att den skulle vara bra, men trodde att den skulle kännas mossigare, en viktig film rent filmhistorisk men inte så angelägen för mig personligen. Något som man ser pliktskyldigt, ungefär som man på skoltiden läste sina läxor. Men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Historien som berättades gick rakt in i hjärtat, den väckte känslor som legat och slumrat sedan jag första gången hörde "Born To Run", Patti Smiths "Piss Factory" och Håkan Hellströms "En Vän Med En Bil".

Och det är nästan precis likadant med "Erotikon". Den väcker inte samma känslor, men den knockar ändå. Men kanske mer i huvudet än i hjärtat. Framförallt är det en ganska modig roman. Femtiotalet är ju kanske inte artonhundratalet, men jag är ganska säker på att sex (ett stort tema i den här romanen) var betydligt mer hysch hysch då.

Romanens huvudperson är Gösta Granell, en medelålders chef på en låsfabrik. Gösta är deprimerad. Hans fru är mer intresserad av sina böcker, sina intellektuella vänner och sin läsecirkel än av Gösta. Hans gamla pappa är alkoholiserad och ende sonen har hoppat av skolan och ägnar sig mest åt att dra hem flickor från dansbanan. När Gösta inleder en affär med sonens före detta lärarinna får han tillfälligt livslusten tillbaka, men som alla otrohetsaffärer får den naturligtvis konsekvenser...

Det finns något väldigt Hjalmar Söderbergskt över det här, framförallt skildringen av Gösta, hans son och deras respektive grubblande. Precis som med Söderberg har jag också invändningar mot de kvinnliga karaktärna som känns ganska endimensionella, mer som spelpjäser än som människor.

Att "Erotikon" inte är så omtalad är inte särskilt konstigt. Det är en ganska anspråkslös roman, och Widerbergs författarskap överskuggades ganska rejält av hans filmskapande. För oss Widerberg-komplettister i vardande är den dock ett måste.

7/10