Film: Clerks

Titel: Clerks
Regi: Kevin Smith
År: 1994

Hösten 2002 jobbade jag i en liten närlivsbutik mitt i ingenstans. Kunder kom och gick, ibland skymtade ett nytt ansikte förbi, men oftast var det samma personer som tittade in, vid samma tider, dag ut och dag in.
Det var den gamla damen som tyckte bra om mig men talade illa om resten av personalen, det var högstadiekillen med den arroganta uppsynen som aldrig sa något, utan bara plockade på sig några chokladbitar, lämnade fram jämna pengar och gick. Det var den medelålders mannen med ondskefulla ögon som hyrde porrfilm, köpte porrtidningar och som en gång i veckan lämnade butiken med sex säckar strösocker under armarna. Och det var ett oändligt antal ljusskygga figurer som kom förbi för att spela bort pengar på de illegala spelmaskinerna.
Jag borde alltså älska "Clerks", frossa i identifikationshumor och njuta av insikten om att jag aldrig var ensam om mina tankar, där bakom disken.

"This job would be great if it wasn't for the fucking customers."

Men "Clerks" är inte det diskbänksrealistiska slackerepos jag vill att den ska vara. Det är synd, för det finns verkligen potential. Många gånger nickar jag igenkännande åt situationer jag själv genomlidit och skattar min lyckliga stjärna att jag lämnat den tiden bakom mig. Men ofta tappar filmen fokus och intrigen blir på tok för otrolig. Jag minns aldrig att jag spelade landhockey på taket eller stängde ner tillfälligt för att åka på begravning. Mina arbetskamrater var visserligen outhärdliga på alla sätt och vis och deras sätt att behandla mig har nog ärrat mig för all framtid, men lika utflippade som Randal var de aldrig.
Och nej, inga inslag av nekrofili på toaletten.

Kevin Smith är en underhållare, och "Clerks" är en rolig film. Ibland riktigt, riktigt rolig. Men inte mycket mer. Att den är svartvit och filmad med extremt låg budget gör naturligtvis sitt till för kultryktet, men det kan inte dölja det faktum att den ofta är på nivå med valfri del i "Scary Movie"-serien.