Film: Zach & Miri Make A Porno.

Har Kevin Smith någonsin haft sex? Allvarligt alltså? Fruktansvärd film, till och med som hjärndöd fredagsunderhållning betraktad. Undvik.

Film: Comic Book: The Movie.

Regi: Mark Hamill

Genre: Komedi, mockumentär
Titel: Comic Book: The Movie
År: 2004
Land: USA

Mark Hamill lär ha en del erfarenhet av science fiction-mässor, nördar och fanboys – han spelade ju Luke Skywalker for Petes sake! Därför är det egentligen inte särskilt konstigt att han regisserat en film som kretsar kring dessa ämnen. Men ganska lustigt.
Hamill spelar själv huvudrollen som Don Swan, en serietidningsentusiast vars barndomshjälte Captain Courage, precis ska till att filmatiseras. Don är inte överförtjust. ”Out with the old, in with the new” är producenternas mantra, och Captain Courage blir istället “Codename: Courage”, en ultravåldsam post-9/11-hjälte som slaktar talibaner och terrorister på blodigast möjliga vis. När Don anlitas till att spela in en ”making of”-film till DVD-utgåvan av filmen ser han sin chans att få producenterna på bättre tankar, och under några intensiva dagar på Comic Con i San Diego, bland nollor, nördar och vanligt folk, gör han allt som står i hans makt för att övertyga dem om att Captain Courage är hjälten som gäller.

Filmen är en mockumentär i stil med ”Spinal Tap”, brittiska ”The Office” eller ”Torsk På Tallin”, och vid sidan av Don Swans pinsamma eskapader berättas historien om seriefiguren Captain Courage, i intervjuer med olika serietidningspersonligheter. En hel mängd höjdare i branschen gästspelar. Stan Lee, Kevin Smith och Paul Dini är bara några exempel. De här inslagen fungerar faktiskt riktigt bra. Captain Courage må vara en uppdiktad seriefigur, men han har helt klart inspirerats av verkliga förlagor, som Batman och Captain America. Mark Hamill är dessutom riktigt trovärdig i rollen som Don Swan, och de monologer han håller om seriebranschens historia är faktiskt ganska allmänbildande.

Tyvärr är ”Comic Book: The Movie” i slutändan inte någon särskilt bra film. Som renodlad mockumentär fungerar den inte alls. En mockumentär står och faller med trovärdigheten. Hur absurd handlingen än må vara måste illusionen av att det är en verklig dokumentär behållas, annars faller ju hela idén. Här finns på tok för många scener som uppenbart är ren spelfilm, scener där Mark Hamill verkar ha glömt bort att han måste skriva in en kameraman i manuset för att det ska fungera. Slött. Överlag är filmen inkonsekvent till tusen, i såväl ton som estetik, och känns mer som en samling roliga idéer staplade på varandra än som en sammansatt historia. Det finns ett par ganska briljanta scener, en del roliga repliker, och den som fascineras av seriefandom (som jag) finner säkerligen en hel del underhållning bara i omgivningarna, de välkända ansiktena och all härlig nördtrivia. Alla andra kan nog hålla sig borta och kolla på ”Spinal Tap” istället.

4/10

Film: Clerks

Titel: Clerks
Regi: Kevin Smith
År: 1994

Hösten 2002 jobbade jag i en liten närlivsbutik mitt i ingenstans. Kunder kom och gick, ibland skymtade ett nytt ansikte förbi, men oftast var det samma personer som tittade in, vid samma tider, dag ut och dag in.
Det var den gamla damen som tyckte bra om mig men talade illa om resten av personalen, det var högstadiekillen med den arroganta uppsynen som aldrig sa något, utan bara plockade på sig några chokladbitar, lämnade fram jämna pengar och gick. Det var den medelålders mannen med ondskefulla ögon som hyrde porrfilm, köpte porrtidningar och som en gång i veckan lämnade butiken med sex säckar strösocker under armarna. Och det var ett oändligt antal ljusskygga figurer som kom förbi för att spela bort pengar på de illegala spelmaskinerna.
Jag borde alltså älska "Clerks", frossa i identifikationshumor och njuta av insikten om att jag aldrig var ensam om mina tankar, där bakom disken.

"This job would be great if it wasn't for the fucking customers."

Men "Clerks" är inte det diskbänksrealistiska slackerepos jag vill att den ska vara. Det är synd, för det finns verkligen potential. Många gånger nickar jag igenkännande åt situationer jag själv genomlidit och skattar min lyckliga stjärna att jag lämnat den tiden bakom mig. Men ofta tappar filmen fokus och intrigen blir på tok för otrolig. Jag minns aldrig att jag spelade landhockey på taket eller stängde ner tillfälligt för att åka på begravning. Mina arbetskamrater var visserligen outhärdliga på alla sätt och vis och deras sätt att behandla mig har nog ärrat mig för all framtid, men lika utflippade som Randal var de aldrig.
Och nej, inga inslag av nekrofili på toaletten.

Kevin Smith är en underhållare, och "Clerks" är en rolig film. Ibland riktigt, riktigt rolig. Men inte mycket mer. Att den är svartvit och filmad med extremt låg budget gör naturligtvis sitt till för kultryktet, men det kan inte dölja det faktum att den ofta är på nivå med valfri del i "Scary Movie"-serien.