Svammel: Det är ju trots allt bara en blogg.

Jaha, då var man inflyttad på nya bloggadressen alltså. Blogspot.com. Nyinflyttad och vilsen. För när jag nu klippt ut och klistrat in de texter jag tyckte var värda att spara från förra bloggen, vet jag helt plötsligt inte alls i vilken riktning jag vill ta mitt skrivande. Tanken med en blogg är väl att man ska kunna skriva precis vad som faller en in, precis det man går och tänker på? Från huvudet till etern, utan mellanhänder, utan eftertanke. Så blir det inte riktigt för min del. Jag har svårt för det. Jag har svårt att bara plita ner ett par tre meningar, publicera det och låta det vara allt. Samtidigt har jag svårt för att skriva långa, sammanhängande och välformulerade texter medan jag sitter uppkopplad på nätet. Jag blir distraherad, avbruten av all tillgänglig information och alla möjligheter. Jag skriver en inledning men når aldrig fram till slutet.

Hittills har jag mest bara postat recensioner, och ganska halvhjärtade sådana till på köpet. Men kanske är det där friheten kan finnas för min del, friheten att släppa ifrån mig något halvdant? Inte för att allt annat jag skriver skulle vara så jävla mästerligt, men här behöver jag inte skämmas för att visa upp en undermålig text.

Det är ju trots allt bara en blogg.

Så. Bara en blogg. Sand in my eyes heter den, döpt efter en textrad i en gammal Lloyd Cole & The Commotions-låt. Film, musik och litteratur. Tankar om högt och lågt, stort och smått. Gamla favoriter och nya erfarenheter. Hyllningar och sågningar. Varvat med lite svammel och spännande anekdoter ur mitt fascinerande liv. Det är allt jag har att erbjuda. Det är allt ni får.

Det är ju trots allt bara en blogg.