Dagbok: Punk´d.

Fredag kväll. Stack bort till stan och hälsade på min gamle far. Vi hade snackat ett bra tag om att gå ut på krogen och ta en öl ihop, han, jag och brorsan, och den här kvällen tänkte vi göra slag i saken. Jag hade ett jobb att sköta senare på kvällen, så det skulle vara tvunget att gå fort, öldrickandet. Och helst inte för stora mängder heller, eftersom jag behövde vara skärpt i sinnet.

Hemma hos pappa blev jag bjuden på vin, öl och två drinkar. Med tanke på hur direkt livsfarligt det är att blanda borde jag kanske ha tackat nej, men icke. Inte för att det spelade någon roll. Särskilt berusad blev jag inte, och med facit i hand var det nog mest synd. Jag skulle ju nämligen på punk/hårdrockspelning på kvällen - det var det som var mitt jobb - och det känns som om alkohol hade kunnat göra upplevelsen mer uthärdlig.

Hursomhelst, efter middag och dricka begav vi oss ner till Red Brick, där jag, fattiglappen, bjöds på två öl av min far. Där slöt vi också upp med Beckius. Eftersom insläppet till spelningen jag skulle bevaka var redan klockan tio, hade jag inte tid att stanna mer än någon dryg timme. Det var synd. Det blir så sällan man träffar farsgubben, och framförallt på neutral mark.

Jag och brorsan slog oss ner vid ett bord och beställde varsin Jamaicansk öl, Red Stripes, rekommenderas varmt. Efter en stund kom Markus från syrrans band, så min bror tjatade lite med honom, medan jag registrerade lokalen, insöp atmosfären och... insåg att något fattades. Jag kom snart på vad det var. Det här var första gången jag gått ut sedan rökförbudet infördes. Det var främst det visuella intrycket som förändrats. Den arom som fyller en klubblokal full av hårdrockare är inte direkt mindre stickande än den som möter en i ett rum fullt av rökare. Fast stanken av hårdrockarsvett fastnar tack och lov inte i ens kläder...

Så började då spelningen.
Första bandet, All Hell var, milt uttryckt, skit. Oljud. Ohyra. Skräp.
Någon gång skulle jag vilja göra ett postmodernt musikaliskt experiment, där jag ska ställa mig och bara skrika rakt ut i en mikrofon för att se hur många jag kunde få till att headbanga, moshpitta och rulla sig i glassplitter på golvet. Förmodligen en hel del. Fan vad jag hatar rockmusik. Fan vad jag hatar svettlukt, långt hår, kulturkonservatism, machismo, rå sexuallitet, och så det där omfamnandet av allt som är korkat, okänsligt och primitivt.
Allt det där som anses så väldigt, väldigt attraktivt i min lilla hemstad.

Det andra bandet som spelade lät väl ungefär likadant. Jag såg inte särskilt mycket av deras spelning, utan tog skydd på övervåningen istället. Med tanke på att volymen var direkt förödande för hörseln bara där uppe är jag glad över mitt val. När jag därefter plikttroget intervjuade bandet upptäckte jag till min förvåning att jag faktiskt gillade dem. De verkade vara riktigt sympatiska killar. Följa med dem på efterfest ville jag dock inte. Jag var trött och längtade hem till sängen. (Ändå var det nära att jag följde med på fest i chefens sons lägenhet - ja, det är en liten stad - men vi vände i dörren när vi märkte att hans flickvän inte tycktes vara överlycklig över det oväntade besöket.)

Jag traskade hem, somnade, och vaknade några timmar senare, trött, men vare sig yr eller illamående. Tack och lov. Det firade jag genom att ägna min lördag åt Sara Lidmans "Hjortronlandet". Välbehövligt, som motvikt till min hjärndöda fredag.