Dagbok: Arbetsförmedlingen.

Dagens möte med arbetslöshetsförmedlingsmänniskorna var, precis som väntat, en orgie i förnedring. De med största säkerhet välmenande männen som höll i spektaklet kämpade tappert mot strulande teknik, de drog vitsar som det artigt skrattades åt, de var hurtiga och pushiga. Jag ville sjunka genom stolen. Jag behöver inte gå en kurs för att lära mig söka jobb. Jag har redan gått tre. Jag behöver inte de här människorna, deras vitsar, deras sympatier eller stöd. Jag behöver få lite pengar, lite ensamhet, lite möjligheter och lite tid. Snälla nån, ge mig lite tid innan ni sätter mig i samma rum som stans samlade morlockpopulation!

Ja, jag satt där, såg mig omkring och en märklig kombination av apati och eufori spred sig i kroppen.
"You are a god among insects", tänkte jag, och jag tänkte att:
"Det är sånna här tillställningar som får folk att gå hem, dricka massor av rödvin, lyssna på Joy Division och skära upp handlederna."
Mitt människoförrakt visste inga gränser. Jag kände mig som Nikanor Teratologen. Och jag visste hela tiden, innerst inne, att det måste vara så här. Bara genom att avsky alla de här stackars människorna kan jag undvika att avsky mig själv för att jag satt mig själv i samma båt.
Imorgon är det möte igen.