Litteratur: Niklas Rådström - Spårvagn På Vintergatan.

Till en början tyckte jag nästan lite illa om "Spårvagn På Vintergatan". Den kändes lite hattig, lite sökt, det saknades flyt i språket och jag fick ibland känslan av att Niklas Rådström mest suttit och beskrivit sin barndom fritt ur minnet, präntat ner lösryckta minnen utan en tanke på huruvida de var relevanta för någon annan eller inte. Men så hände något. Bokens sista femtio sidor sträckläste jag. Det var som om en dörr öppnades och jag blev insläppt i värmen. Eller snarare: i kylan. För när "Spårvagn På Vintergatan" äntligen börjar beröra på allvar är det med isande melankoli. Slutet läste jag med en liten klump i halsen och med The Blue Niles "A Walk Across The Rooftops" som soundtrack. Det kan finnas ett samband där någonstans.