Film: Lars And The Real Girl.
Regi: Craig Gillespie
Genre: Komedi, drama
Titel: Lars And The Real Girl
Genre: Komedi, drama
Titel: Lars And The Real Girl
År: 2007
Land: USA
Land: USA
Lars Lindstrom (Ryan Gosling) är en skygg och inåtvänd kille från samma karga, snöiga Minnesota som ”Fargo” utspelades i. Lars bor granne med sin bror och dennes gravida fru. De försöker desperat få Lars att öppna upp sig och möta världen, men Lars går sina egna vägar. På Internet beställer han en sexdocka som han sedan stolt presenterar för nära och kära, familj och arbetskamrater, som sin nya flickvän. Lars mår inte helt bra. Tack och lov är människorna i Lars omgivning så pass förstående att de väljer att spela med, och snart har hela samhället engagerat sig i förhållandet mellan Lars och Bianca (som dockan heter).
Det låter lite som en flamsig flåskomedi, och visst har den komiska inslag, men ”Lars And The Real Girl” är mest av allt hjärtvärmande och, faktiskt, ganska sorglig - att ”Six Feet Under”-medförfattaren Nancy Oliver skrivit manuset känns i efterhand helt naturligt. Här finns samma tvära kast mellan småquirky humor och djupaste allvar. I en av de starkaste scenerna har alltid fantastiska Patricia Clarkson, också hon ett välkänt ansikte från ”Six Feet Under”, en stor roll som Lars psykolog. Filmen handlar i mångt och mycket om Lars psykiska problem, varför han mår som han mår, och hur han i slutändan ska ta sig ut och klara av att leva ett normalt liv.
Jag tyckte om den här filmen betydligt mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Det finns så mycket här att älska. De kyliga miljöerna, där snälla människor med svenskklingande namn som Dagmar och Karin pulsar omkring i mysiga stickade tröjor och fulsnygga mustascher. Ryan Gosling har varit en favorit ända sedan den monumentala ”Half Nelson”, och han är precis lika bra här. Emily Mortimer, som jag tidigare bara sett i ”Match Point”, ger ett genomsympatiskt intryck, men allra mest imponerar faktiskt doldisen Paul Schneider som Lars oroliga storebror. Må så vara att han har ansikte som en legogubbe; aldrig har någon gråtit så trovärdigt med ett leende på läpparna.
Mer än något annat är ”Lars And The Real Girl” en tearjerker, i ordets mest positiva betydelse. Säkerligen inte en film för alla – cyniker lär skratta rått åt några av de mer sockersöta inslagen – men för människor vars hjärtan klapprar lite extra för de sjuka och svaga stackarna är det en underbar film, en film om hur mycket lite fantasi och väldigt mycket godhet kan göra för en trasig människa.
8/10
Etiketter: drama, Emily Mortimer, Film, komedi, Nancy Oliver, Patricia Clarkson, Paul Schneider, recension, Ryan Gosling
3 Comments:
låter som en bra film, den ska jag kolla upp vid tillfälle.
Förlåt om den här kommentaren här helt orelaterad till inlägget, men jag vet inte var jag ska skriva den annars:
Jag tror att jag lite casually svarade "detsamma" på en snäll kommentar från dig om min musiksmak, baserat på att jag bläddrade igenom din blogg.
Nu hittade jag länken till din skivsamling (jag är lite trög) och det var som att bläddra igenom min egen, give or take a few. Vad jag vill säga är att du har fantastiskt fin musiksmak, du med.
Kan bara instämma med förste kommentator, låter som en otroligt givande film. Den ska ses!
Skicka en kommentar
<< Home