Musik: Arcade Fire på Cirkus.

Jag var inte en av de lyckliga som lyckades snappa åt mig Arcade Fire-plåtarna när de släpptes. Däremot fick jag ett SMS i torsdags kväll och blev erbjuden att köpa en biljett av Nina. Glatt avbokade jag alla andra planer för fredagskvällen och tackade ja.
Platserna var bra; jag satt snett ovanför scenen med god utsikt.
Electrelane var först upp, och jag, som faktiskt glömt bort hur bra de är trots att det inte alls var länge sen jag köpte deras ”Axes”, blev positivt överraskad. Note to self: måste lyssna mer på Electrelane.

Fick lite dåliga vibbar under tiden mellan Electrelane och Arcade Fire. Det kändes som om roddarna byggde upp rekvisitan till en teater snarare än en konsertscen. Behöver inte vara något dåligt, naturligtvis, men vissa element – racerhjälmarna! - kändes ganska malplacerade. För mycket pynt och för lite substans helt enkelt, vilket känns väldigt konstigt. För är det något som deras låtar har så är det djup och substans. Varför övergöda det med kryddor som inte alls passar in?
Men det var en spektakulär konsert, helt klart. Win Butler var skrämmande skitstor och fick mig att tänka på en Ian Curtis med gigantism. Kan ju också bero på att hans fru, Règine Chassagne, var så väldigt kort, och envisades med att skutta omkring som en blandning mellan älva och skolflicka på scenen...
Allt lät bra, förutom nämnde Butlers onda hals som fick honom att väsa mer än sjunga i vissa låtar. Samma onda hals som fick dem att ställa in hela resterande europaturnén.
Men jag måste återkomma till mitt huvudsakliga problem:
Arcade Fire borde lära sig att less ibland är more. Att det faktiskt går att låta musiken tala för sig själv. En Napoleon Dynamite-kopia på crack som spelar sönder sina trumpinnar mot allt som kommer i hans väg gör inte särskilt mycket för mig. Det ser inte övertygande ut. Jag rycks inte med. Det blev mest påfrestande att se på. Jämför gärna med Sufjan Stevens storslagna konsert i höstas, där scenkläderna visserligen var ganska utflippade, men där de stora gesterna låg i musiken, inte i bandmedlemmar med akut ADHD.
Ändå: en mycket bra konsert. De äldre låtarna lät klart bäst, men ”Windowsill” och ”No Cars Go” var nästan i samma nivå. Och jag hade säkert älskat varje sekund om det inte vore för att jag hade sittplats. När bandet avslutade med en übereuforisk ”Wake Up” avundades man de lyckliga satar som befann sig mitt i publikhavet.