Film: Willard

Titel: Willard
Regi: Glen Morgan
År: 2003

Som barn var drömmen om Det Intelligenta Husdjuret den jag oftast återkom till. Det fanns något djupt lockande i tanken på en bästa vän i djurform, någon som jag och ingen annan kunde kommunicera med. Någon som jag med all säkerhet visste aldrig skulle avslöja mina hemligheter. Jag är förmodligen inte den enda som drömt sig iväg i dem banorna.

Det är inte konstigt att jag gillar ”Willard”. Den har lite för många ingredienser jag gillar för att jag skulle kunna tycka illa om den. Den har råttor, ett av mina favoritdjur från barndomen. Den har Crispin Glover, vilket oftast är ett gott tecken. Den har en hämndhistoria, och hämnd är väl i allra högsta grad något vi alla går och drömmer om, eller hur? Framförallt har den den där märkligt fascinerande vänskapen mellan människa och djur som jag som barn fantiserade om.

Willard lever ett torftigt liv i ett stort hus med sin sjuka mamma. Han har ett jobb han avskyr, med en chef som hatar honom tillbaka. Han har varken fru eller barn, och absolut inga vänner. Tills han en dag räddar en råtta som fastnat i en av hans fällor i källaren. Råttan – Socrates - visar sig vara synnerligen intelligent, och en väldigt speciell relation utvecklas mellan honom och Willard. Via Socrates kan han också kommunicera med källarens övriga råttpopulation, och snart har han en hel armé till sitt förfogande när han söker hämnd på sin vidriga chef. Så långt är allt frid och fröjd, men problem uppstår när en av råttorna, Ben, blir svartsjuk på Willards och Socrates vänskap, och maktkamp utbryter.

”Willard” är en riktigt snygg film, med svart och subtil humor. Crispin Glover spelar ungefär samma sorts karaktär som i ”Bartleby” (som jag tidigare skrivit om), hunsad kontorsråtta utan självförtroende och mål i mun. Han är bra på den rollen. Scenografin är snygg och brunmurrig, miljöerna känns lite brittiska och ofta kommer jag att tänka på "Delicatessen" även om det aldrig blir fullt lika fantasifullt här.

Filmen är en remake. Originalet (som jag tyvärr inte sett) kom -71 och fick faktiskt en uppföljare, ”Ben”, med Michael Jackson på soundtracket! Där "Willard", såväl originalet som remaken, klassas som skräckfilm, är "Ben" en film som många verkar se som ett värmande barndomsminne. Mer "Beethoven" än "Cuju" alltså.

Båda dessa filmer verkar smått omöjliga att få tag på, vilket är synd, för jag skulle verkligen vilja se dem. ”Willard” har fått mig att hungra efter mer råttfilm.

Film: Bartleby

Titel: Bartleby

Regi: Jonathan Parker

År: 2001

Jag är väldigt svag för kontorsskildringar, av den väldigt simpla anledningen att jag själv arbetar på kontor, och därför är väl bekant med alla de absurda situationer man dagligen tvingas finna sig själv i.

"Bartleby" kretsar inte så mycket kring själva kontorsmiljön som den kretsar kring en karaktär som är väldigt malplacerad i den. Men det är lugnt, jag kan identifiera mig i det också. Särskilt när karaktären, Bartleby, tystlåten, asocial och ovillig att arbeta, spelas med bravur av fantastiske Crispin Glover.

En annan av många anledningar till att jag älskar kontorsfilmer, och då "Office Space" i synnerhet, är den ständigt närvarande upprorsandan, strävan efter att bryta sig loss från den konstruerade kontorsmiljön. Bartleby strävar aldrig efter att lämna sitt kontor, tvärtom, men han vägrar konsekvent att arbeta. Repliken "I would prefer not to", som upprepas ett otal gånger i filmen, är talande för hans arbetsmoral, och trots att han knappast kan klassas som en frisk person känns det ofta som en väldigt sund inställning.

"I would prefer not to". Odödligt.

En väldigt älskvärd film, om än inte riktigt en film att älska. Snarare smågilla.