Film: Wristcutters: A Love Story.

Regi: Goran Dukic
Genre: Drama, komedi
Titel: Wristcutters: A Love Story
År: 2006
Land: USA

Drömmar har alltid fascinerat mig, förmodligen för att jag själv drömmer så mycket konstigt. Mina favoritdrömmar är det där långa, som känns som om de varar hela natten. Som byter handling och scenario var och varannan minut, men där det ändå, någonstans i periferin, kan skönjas en röd tråd. "Wristcutters: A Love Story" är som en sådan dröm.

Den inleds som många filmer slutar - med ett självmord. Zia (småstelt spelad av Almost Famous-killen) tröttnar på livet när hans flickvän lämnat honom. Han städar sin lägenhet, går in i badrummet och snittar upp handlederna. När han vaknar upp befinner han sig i något slags limbo för självmördare, där allt är än värre än i jordelivet. Han hyr ett rum hos en vresig Österrikare, jobbar i en skabbig pizzeria, dricker öl med den deppiga ryssen Eugene och stirrar upp i taket. Tills han av en slump upptäcker att hans död utlöst en mindre självmordsvåg i hans bekantskapskrets, och att hans ex är ett av offren. Tillsammans med Eugene ger han sig ut på en roadtrip för att hitta henne. De hittar en medresenär och potentiellt kärleksintresse i den ofrivilliga självmörderskan Mikal (Shannyn Sossamon - hur kan denna människa få så få filmroller?) och finner snart att dödsriket är märkligare än de kunnat ana.

Efter en skruvad men ändå ganska nedtonad inledning, spårar filmen ur totalt, och liknar snart något som Douglas Adams, Charlie Kaufman, och Terry Gilliam kunde ha kokat ihop tillsammans. Tom Waits dyker upp och är Tom Waitsig. Lite virrig, vidögd, raspig och skrotnissig sådär, ni vet. Härligt fulsnygge John Hawkes (killen från "Me And You And Everyone We Know") stapplar ut och in ur några märkliga scener. Det är kanske inte fullt lika subtilt som Kaufmans filmer, men lika småputtrigt filosofiskt, tragikomiskt och romantiskt. Ofta på samma gång. Ett exempel är en av mina favoritscener, som verkligen känns som något min hjärna skulle kunna fabulera ihop efter några nattmackor för mycket. Zia och Mikal vaknar upp på en strand, där de sovit i varandras armar. De tittar blygt på varandra, borstar bort sand och småsten. Vågarna skvalpar mot strandkanten. Det hela är väldigt gulligt och romantiskt... Tills de till sin förfäran upptäcker att stranden de sovit på är full av gamla använda knarksprutor.

Jag tyckte verkligen om "Wristcutters". Den var annorlunda. Jag tyckte om den svarta humorn, den grynigt sunkiga scenografin, den virriga handlingen och de tvära kasten. Inte en film för alla ("mjäkigt indietrams!" lär en och annan fräsa) men de som uppskattar filmer som "Waking Life", "I Heart Huckabees" och "Science Of Sleep" bör definitivt ge den en chans.

Jag tror min vän Valle skulle tycka om den.

7/10

Litteratur: Beth Nugent - Live Girls.

Titel: Live Girls
Författare: Beth Nugent
År: 1996

Slår man upp ordet "bleak" i en engelsk ordlista får man upp en bild av Beth Nugents roman "Live Girls". Eller borde få. Det här är nämligen så bleak som det kan bli. Vilket absolut inte är något dåligt. "Live Girls" är en märkligt engagerande bok, trots att ingenting riktigt händer i den. Vi får följa den emotionellt avtrubbade Catherines miserabla tillvaro under en tid strax innan hon bryter upp för att söka lyckan i Hollywood. Hon arbetar i en sunkig porrbiograf, med en chef som mördat sin fru - avsiktligt eller ej vet ingen. Hon bor på ett sunkigt motell, granne med ljusskygga figurer och psykfall som med döende katter. Hennes ende vän är den anorektiske transvestiten Jerome, och inte ens han är särskilt vänlig. Jag höll på att skriva att "Live Girls" utspelar sig i den sortens värld som Tom Waits sjunger sånger om, men det är inte sant. I hans sånger finns hjärta och mänsklighet, det finns kärlek mellan de utslagna. Här är allt kallt och grått och när någon ler är det alltid ett vargleende.

Historien berättas av Catherine själv, och mellan raderna får vi bit för bit insikt om hur hon hamnat där hon hamnat; en kärlekslös uppväxt med apatiska föräldrar och en syster som är vanställd och hatisk.

"Live Girls" är ingen rolig bok. Den är faktiskt fullständigt hopplös, och bör nog intas i små, små doser i taget. Risken finns annars att man sugs in svärtan för evigt. Samtidigt är den så förbaskat välskriven att jag inte kan annat än rekomendera den. Det finns en närvaro i Beth Nugents språk som suger in mig rätt in i Catherines gråsvarta omgivning. Det var länge sen jag upplevde något liknande.

8/10