Litteratur: Pet hate #1.

Pondus.

Den otroligt fåniga norska buskisserien som DN envisas med att trycka upp på seriesidorna. Vem uppskattar den här smörjan?
”Rocky” är jättekul, ”Nemi” har sina poänger ibland.
Men Pondus?
”Laban” är en bättre serie!

Alla skämt i Pondus går typ ut på att två fula, absurda typer diskuterar ämnen "normala" människor pratar om. Eller att seriens huvudpersoner diskuterar fotboll och blir avbrutna av att någon hysterisk kvinnofigur med skvalpiga jättebröst kastar sig i famnen på någon av dem.
Jag har aldrig, aldrig någonsin skrattat åt den här smörjan.
Jävla norrmän.

Musik: Team LG - The Way We Do It

Artist: Team LG
Titel: The Way We Do It
Bolag: Kennington Recordings
År: 2005

Jag har inte hört Psapp mer än I förbifarten, men hela tiden varit väldigt nyfiken på dem. Så när plånboken är tunn och Dotshop rear ut Team LGs första och enda skiva "The Way We Do It" för fyrtionio kronor är det inte så mycket att snacka om. Team LG bestod nämligen (Ja, tyvärr har de lagt ner) av bland annat Galia Durant, som efter Team LG blev ena halvan av Psapp.

Jag kan sitta här och räkna referenser tills fingrarna tar slut - Four Tet-beats krockar med Kings Of Convenience-gitarrer i "Jesus In The Show", ledsna speldosor plockade ut CocoRosies leksakslåda ackompanjerar ledsna harmonier från Yo La Tengos "And Then Nothing Turned Itself Inside Out", Team LG låter i vissa stunder som ett Au Revoir Simone med mer primitiv inspelningsutrustning...
Nej, jag skriver så här istället:

Regnet tecknar intrikata bubbelmönster på fönsterrutan. Växterna slokar på fönsterbrädet, trött men inte melankoliskt. Kaffekoppen ljumnar på vardagsrumsbordet.
Team LG's toner ur laptopens högtalare är i perfekt harmoni med nuet.

Musik: Pop Dakar.

Sommarens enda festivalbesök för min del blev gratis.
Så sympatiskt.
En salig blandning av högt och lågt, och förvånansvärt få electropopduos. Något så omodernt som gitarrpop dominerade på Pop Dakar.
Det här är banden jag såg:

Gray Brigade

Tidigare, på förmiddagen, hade jag och Valle en diskussion om det här med sågningar. Att skriva en riktigt elak sågning av ett debuterande band är både ondskefullt och onödigt. Ett etablerat band har redan skivkontrakt och fans, de har något som håller dem på fötter när de får käftsmällar. En debutant har bara sitt självförtroende att falla tillbaka på, och jag är inte någon som vill ha någons brustna drömmar på mitt samvete.
Men det måste ändå sägas: Gray Brigade är något av det mest provocerande usla jag sett uppträda. Någonsin. Jag mådde fysiskt dåligt av att se dem.
De är ett av de där banden vars gimmick är att vara många på scenen. Tyvärr verkar de inte ha en aning om vad de ska göra av allt folk, eller av den bombastiska ljudbild en stor orkester automatiskt frambringar. Åt vilket håll vill de dra det? Arcade Fires allvar eller I’m From Barcelonas humor? Det blir en blandning, och det funkar ungefär lika bra som blandningen grillkrydda och filmjölk.

Frontmannen ser dessutom ut att vara själva definitionen av en narcissist. Han rättar till sin Fame Factory-frisyr var tredje minut, och det är fruktansvärt enerverande. Han försöker verka passionerad och utlevande, men har ingen feber i ögonen och det blir bara teater av det hela.

För att trösta Gray Brigade kan jag ju i alla fall tala om att mitt sällskap tyckte de var ”helt okej”. Good for them.

Fred Astereo

Kul kontrast: från Gray Brigades finklädda bajsorgie på stora scenen, till en ensam kille i jeans, t-shirt och elgitarr på lilla scenen. Fred Astereo kallade han sig, och var, överraskande nog, helt fantastisk! Underbart avslappnad, med förinspelat komp och illa dold spelglädje (Fred Astereo vill gärna framstå som lite blasé och uttråkad) framförde han korta underverk till låtar, små bagateller med Jonathan Richmansk humor och värme. Fred Astereo har också festivalens klart bästa sångröst och roligaste mellansnack. Oerhört behaglig att lyssna till. Inte bara en överraskning, utan också en klar höjdpunkt.

Taxi, Taxi!

Någon jämförde dem med Patrick Wolf. Patrick Wolf? Cat Power anno ”Moon Pix”, more like. Och väldigt, väldigt imponerande.

Nixon

Nixon-Roger var Pop Dakars inledningsakt. Det var ett helt okej framträdande, varken mer eller mindre. Hade kanske förväntat mig lite mer, och blev en aning besviken när han glömde bort textrader, bland annat i min favorit, min-flickvän-dumpade-mig-för-en-mindre-creddig-kille-anthemet ”Dance To A Different Tune”. Kul ändå att äntligen ha sett honom.

Blood Music

”Sing A Song Fighter!” är en av mina favoriter från förra året. En varierad och väldigt fin skiva. Gripande i sin enkelhet. Live är Blood Music ett betydligt plojigare band, på gott och ont. Visst är det roligt att Karl-Jonas Winqvist har brun kostym med för korta byxor, och visst är mellansnacket underhållande, och sjavigheten är charmig. Det är en bra konsert. Men något saknas, utan att jag kan sätta fingret på vad…

Vapnet

Efter att ”Kalla Mig” börjat blekna bort från hjärnan släppte jag helt taget om Vapnet. Efter några halvljumna recensioner av skivan, ”Jag Vet Hur Man Väntar” kändes det som om jag gjorde rätt. Efter att ha sett dem live är jag mer tveksam. Det här var ju faktiskt riktigt bra. Visst, Martin Hanberg är inte världens mest karismatiske frontfigur, men han har en stark röst, och låtarna är betydligt bättre än olycksbådande recensioner fått mig att tro.