Dagbok: Katastrofhelgen.

Tisdag 28 mars -06

Regnvåt asfalt utanför fönstret. Vattendropparna plöjer fåror genom drivisen, och snart kommer könsorden som trampats fram i mitten av rondellen ha smält bort. Jag antar att det här är bättre än snöstorm, men särskilt lycklig blir man ju inte av det.

Bussar på väg till och från Degerfors passerar utanför fönstret. Mogwai dundrar från stereon, och snart kommer det blandas med dånet av snöklumpar som träffar balkongplåten. Jag valsar omkring i morgonrock, dricker thé och gnuggar sömnen ur ögonen. För en stund sen la jag mig på sängen och försökte läsa Cyril Hellmans ”Gå Johnny, Gå, Gå”, men som vanligt blev jag bara irriterad över huvudpersonen utstuderade coolhet och somnade istället.

Jag har varit deprimerad en tid, och det blev inte direkt bättre under helgen, då jag tvingades gå direkt från jobbet till en Petter-konsert som jag i ett svagt ögonblick gått med på att recensera. Jag var inte sugen på det alls, men den enda frilansare som skulle kunna göra det förutom jag var ”upptagen” den här helgen. Innan jag kunde gå till konserten var jag dock tvungen att hämta en kamera, och då ingen jobbade på tidningen den här kvällen fick jag lov att cykla hem till chefen och där hämta nyckeln till redaktionen. Jag var jättetrött, ville bara luta mig tillbaka i soffan och ta det lugnt, och att behöva gå igenom alla de här strapatserna för att kunna genomföra ett underbetalt jävla skitjobb gjorde mig så frustrerad att jag var rädd att jag skulle förlora förståndet. Vid ett tillfälle var jag så arg att jag skrek rakt ut, och grannarna måste ha trott att jag höll på att mörda någon. Jag kände verkligen att jag skulle kunna göra precis vad som helst för att slippa gå utanför dörren, om det så innebar att jag invalidiserade mig själv på kuppen.

Vid klockan tio stod jag utanför redaktionen med nyckeln i min hand, tryckte in koden och en liten grön display meddelade att det var fritt fram att träda in. Måste erkänna att det var en ganska mysig, speciell känsla att befinna sig därinne alldeles ensam. Datorerna var fortfarande påslagna, papper låg utspridda kring tangentborden. Det såg ut som om alla lämnar stället i all hast, som efter ett bombhot, eller som om Godzilla passerat utanför fönstret. Jag hämtade kameran, gick ut och låste dörren efter mig.

Natten var ännu ung, så det var ingen kö till Statt. Jag gick in och beställde en öl, för att inte verka lika utanför som jag kände mig. Ställde mig vid ett bord och försökte på telepatisk väg få sekunderna att gå fortare. Kände mig äldst på hela stället, och framförallt, kände mig som om jag var den enda på hela stället som inte hade roligt. Jag var helt enkelt ensammast i hela världen, tills Axel visade förbarmande och kom och snackade en stund. Han tröttnade dock ganska snart, och jag fick vanka av och an i två timmar tills Petter äntligen klev på scenen.

Jag knäppte slut på rullen, och misstänker att varenda foto blev brutalt suddigt, men det struntar och struntade jag i, för jag ville bara bli färdig och få gå därifrån. När någon i publiken ilsket knuffade till mig och stirrade på mig som om jag hade mördat hans mamma, fick jag nog och drog mig ut i den friska nattluften, medan jag fantiserade om olika blodiga sätt att ta död på idiotjäveln. Vilt svärande korsade jag torget, men när jag passerade Café Paris lugnade jag mig något och nöjde mig med att viska: ”Aldrig mer, aldrig mer, det här var sista gången”, upprepade gånger för mig själv.

Redaktionen uppenbarade sig som en vålnad i nattdimman, och jag fick en briljant idé. Om jag gick in och lämnade kameran nu skulle jag slippa göra det imorgon. Jag skulle då inte behöva gå dit alls, utan kunna skriva recensionen i hemmets lugna vrå och sedan maila den när den var klar. En perfekt plan! En win-win-situation! På precis samma sätt som några timmar tidigare låste jag upp dörren och klev in. Men något hade förändrats. När dörren slog igen bakom mig började en röd lampa blinka, och ett svagt pipande ljöd genom lokalen. Det var ett pipande som gjorde mig nervös, och när det eskalerade i styrka gjorde det mig fullständigt panikslagen. Jag hade aktiverat larmhelvetet! Om jag svurit tidigare var det ingenting mot vad jag gjorde nu! Jag rusade till närmsta dator med det högljudda pipandet skärande i öronen, och jag surfade in på Eniro, där jag sökte efter ett journummer till Securitas. Hittade inget, så jag kastade mig på telefonen och ringde, av någon anledning, 112. Tanten i växeln förklarade besvärat att det inte fanns något hon kunde göra för att hjälpa mig, så jag lade på luren och resignerade inför faktum. Polisradion sprakade och tjöt. Jag förväntade mig att lokalen när som helst skulle stormas av poliser med batonger och automatvapen, och jag skulle avsluta mitt liv fullständigt perforerad på redaktionens golv. Så blev lyckligtvis inte fallet. En ensam Securitas-vakt anlände i bil, och jag förklarade förnärmat situationen. Blev förvånad över att han accepterade min historia utan att verka det minsta misstänksam. Jag hade trots allt fortfarande kameran hängande runt axeln. Efter en stund anlände en andra vakt som stängde av larmet, och jag frågade skamset om situationer som denna var vanligt förekommande, och de försäkrade att jodå, det var det. Hur snälla de än var mot mig ändrade det inte på det faktum att mitt liv var till ända. Jag förstod nämligen att det morgonen därpå skulle råda lynchstämning på redaktionen. De sista hundra meterna hem gick jag med sänkt huvud, fullt av tankar på räkningar med fyrsiffriga belopp, tunnor med tjära och säckar med fjädrar. Jag sov oroligt den natten.

Att jobba på supporten morgonen därpå var segt, men samtidigt var det som en dröm, för det hindrade mig från att ägna allt för mycket tid åt tankar på nattens jättefiasko. Jag bävade inför att klockan skulle bli 18, eftersom det innebar att jag skulle tvingas höra av mig angående artikeln. Det är märkligt att natten hade gått så långsamt, och att dagen kunde gå så snabbt. Med darrande fingrar och en klump i halsen slog jag numret till den redigerare som jag misstänkte skulle ta hand om min artikel.
”Nej men är det den lille inbrottstjuven?” sade han sedan jag presenterat mig.
”Ja, åh, fy fan vad pinsamt”, suckade jag.
Även han var märkligt förstående, och försäkrade att det inte var någon fara. Och det var helt okej att jag mailade in artikeln. Skönt. När jag idag ringde in och förklarade situationen för redaktionschefen var även hon väldigt förstående och skrattade mest åt det hela. Det var ju skönt, men jag tänker inte låta mig luras. Jag tänker inte låta mig invaggas i någon falsk trygghet. Jag kommer att sova med ena ögat öppet inatt.

Musik: Läkare Utan Gränser har fattat.

"Smart, riktigt smart", är min första tanke när jag kikar igenom listan över de artister som medverkar på Läkare Utan Gränsers välgörenhetsbox. Damon and Naomi, Bonnie Prince Billy, Isobel Campbell och Nurse With Wound är bara några av namnen, utspridda över fem cd-skivor. Det känns lite udda, men samtidigt helt logiskt att se artister som dessa i ett sammanhang av det här slaget. För vilka förutom indiepubliken skulle kunna tänka sig att lägga ut hundratals kronor på låtar som annars bara är ett musklick bort?

Aldrig tidigare har det känts så lockande att göra en god gärning.

Dagbok: Konsertkörkort.

Söndag 19 mars -06

Den här veckan har jag lyckats bli utskälld av både en regissör och en representant från Riksteatern inom loppet av fem minuter, detta eftersom jag gjorde det stora misstaget att fotografera under en föreställning av ”Trollflöjten” som satts upp i Folkets Hus, Karlskoga.
”Det får man absolut inte göra”, sa representanten allvarligt.
”Det är fruktansvärt störande”, sade regissören och klappade mig på axeln.
”Vet du något annat som är störande?” frågade jag och stirrade på honom. ”Din hästsvans! Om du inte avlägsnar dig snarast så kommer jag att göra något åt den!”
Nej, det sa jag inte. Men jag tänkte. Sen sjönk jag ihop i fåtöljen och såg den andra akten av en pjäs som säkert hade kunnat vara underhållande, om det inte vore för att en pretentiös regissörsnobb hade förstört upplevelsen för mig. Förlåt då för att inte jag lärt mig teateretikett.

Veckan har inte varit någon höjdare i övrigt heller. Har mest gått och känt mig arg, lättirriterad och deprimerad, trött och hängig. Förkylningen börjar ge med sig, men hostan lever kvar, och eftersom jag jobbat förmiddag har jag varit förlamande trött, dygnet runt. Lyckligtvis blev helgen betydligt trevligare. På fredagen efter jobbet kom Jannis över på kaffe. Han hade med sig semlor som vi delade på. Eftersom vi fått nya scheman där vi jobbar helt skilda tider (han börjar när jag slutar) har vi aldrig tid att ses längre. Det är drygt, för han är ju den enda kompis som finns kvar här i stan numera. Jag måste åka till Stockholm, Göteborg, Örebro eller Karlstad för att umgås med folk numera. Det går väl an när man är ledig en helg, men ibland vill man ju umgås med någon även en tisdagkväll efter jobbet.
Tack och lov att jag flyttar i juli.
Hursomhelst, på fredagskvällen satte jag och Tobbe oss på bussen till Karlstad, där Håkan Hellström skulle spela. Det var så länge sen jag såg honom sist, ja, överhuvudtaget väldigt länge sen jag lyssnade på honom. Hade nästan glömt bort att han stundtals är helt fenomenal.
Valdemar mötte upp oss vid Universitetet, och en stund senare anslöt även Andreas och hans kompis Alf. Vi käkade pizza och gick sedan hem till Valle, där vi hann dricka varsin öl och lyssna på ett par låtar innan vi var tvungna att rusa iväg till bussen.

Konserten hölls på Nöjesfabriken, där jag aldrig varit förut. Där fanns en salig blandning människor. Många var ju där för Håkan, och man såg direkt vilka, för resten tycktes vara där för att förfesta inför melodifestivalen. Nåväl, det blev en trevlig konsert trots allt. Håkan var bättre än väntat. Trodde faktiskt inte att han skulle kunna vara lika entusiastisk som han var när jag sist såg honom i början av karriären, men det var han. Och det var det tidiga materialet som engagerade mest, tillsammans med låtarna från ”Ett Kolikbarns Bekännelser”. Och vet ni, en gång i somras låg jag med huvudet nertryckt i kudden och drömde att jag lyssnade på ”Hurricane Gilbert” gång på gång, och varje gång han sjöng ”vem kan väl tro på evig kärlek, vem kan väl tro på den nu?” grät jag så jag skakade, och just det där sista vet jag inte om jag drömde, eller om jag verkligen låg där och grät i sömnen, för att jag innerst inne visste att det var ett omen, för att jag visste vad som komma skulle.
Delvis därför var det ”Hurricane Gilbert” jag såg mest fram emot. Men självklart – så fort han presenterade låten omringades jag av den sortens konsertbesökare som tycker det bästa som finns är att forcera in sina armbågar i andras mellangärden. För att undvika det fick jag lov att backa, och det förtog lite av nöjet med det hela. Överlag var det ganska många sånna typer där, och det fick mig att än mer önska att man var tvungen att visa upp något slags konsertkörkort för att få släppas in på spelningar.
Vilket är lite lustigt, med tanke på att det säkert finns många som tycker att man borde tvingas visa upp något slags teaterkörkort för att få släppas in på Folkets Hus och titta på ”Trollflöjten”.

Svammel: Lika som bär.

Både Extra Allt och Fontanell Of Pork har publicerat roliga lika-som-bär-inlägg relativt nyligen, och inte ska väl jag vara sämre.



Viggo Mortensen/Aragorn, fantasyhjälte - Robert Wells, pianist



Shoko Asahara, sektledare - Romeo Stodart, mjukpoppare i Magic Numbers

Dagbok: Get down with the sickness.

Tisdag 7 mars -06

Jag har inget vitt skynke. Varför har jag inget vitt skynke? Jag behöver ett vitt skynke att hänga i fönstret för att visa att här finns sjukdom, här finns smitta, här finns en person som tillbringar alla dygnets timmar i sängen eller framför datorn, av den enkla anledningen att han har för mycket värk i lederna för att kunna ta sig utanför dörren.
Jag fick hem en beställning från CDON idag. Brevlådan sitter på väggen våningen under. Det var knappt att jag tyckte det var värt besväret att baxa sig ner dit för att få lyssna på mina nya skivor. Då fattar ni kanske vidden av det hela.

Intressanta feberdrömmar är ju alltid roligt.
1) Jag satt i telefon med en kund. Han hade problem med sitt bredbandsuttag. Det tycktes glappa. Gång på gång frågade jag hur felet yttrade sig, gång på gång svarade han, gång på gång lyckades jag glömma bort vad han sagt och gång på gång tvingades han upprepa sig, vilket till slut gjorde honom ganska upprörd. Detta utspelade sig HELA natten mellan söndag och måndag, såväl i vaket som sovande tillstånd.

2) Denna utspelades helt i vaket tillstånd. Jag satt vid en dator. I datorn fanns information om min kropp, varenda cell, por, nerv, muskel, representerades av filer i ett filsystem som var identiskt med vanliga Windows-utforskaren. Jag sökte sjukdomen för att kunna eliminera den, men var inte säker på vilken fil som var rätt. Att välja fel kunde bli ödesdigert. Jag kanske aldrig skulle boota igång igen.

Dagbok: Working Nine To Five.

Torsdag 2 mars -06

Den här veckan har jag börjat jobba heltid. Det är inte allt. Jag har dessutom börjat jobba DAG! Så fruktansvärt vuxet. Jag tror att jag kan lära mig att uppskatta det, så snart chocken av att behöva kliva upp klockan 06:00 har lagt sig. Som det är nu är jag fullständigt utmattad, och klockan är inte mycket mer än nio.
Det har trots allt varit en ganska bra dag på jobbet. Chefen kallade produktspecialisten för ”bajskorv”, vilket naturligtvis var roligt, och nördhumorn var på topp som vanligt. Jag läser Douglas Couplands ”Microslavar” på fritiden, och på något sätt gör den tillvaron mer uthärdlig. Ibland kan jag verkligen känna igen mig i boken, ibland kan jag det inte. Förutom det faktum att jag tillbringar hela mina dagar framför en datorskärm har mitt jobb nog inte särskilt mycket gemensamt med det arbete en programmerare på Microsoft utför. Men jag kan känna igen jargongen. Jag kan känna igen attityden. Jag kan känna igen hatkärleken till ens överordnade.

Egentligen borde jag stanna hemma i helgen. Se en film. Lyssna på lite skivor. Läsa en god bok. Ta en rejäl sovmorgon eller två. Istället blir det utgång, först i Örebro på fredag, sen i Stockholm på lördag. Och det är nog bättre på alla sätt och vis egentligen. Film, musik och litteratur? Åh nej. Ett mer realistiskt alternativ hade varit dator, monitor, bredband.
Internet är livsfarligt.

Svammel: Dagens nyhet.

Det är inte varje dag mina hemtrakter hamnar i storstadstidningen, men här är ett undantag. Jag brukade bo typ precis där, och arbeta på andra sidan gatan. Shocking AND disturbing.