Nu säger vi hej då till bloggen med det otympliga namnet. I nästan fem år har jag hållit på, men nu är det dags att gå vidare. Senaste tiden har jag inte riktigt varit sporrad att skriva, har känt mig lite låst i formatet och i största allmänhet stört mig på att min blogg har en adress som inte en människa kommer ihåg. Så, nu lägger jag ner. Och startar om på nytt. A bit part in your life heter mitt nya forum, och förhoppningsvis ska det bli lite mer aktivt, lite mer inspirerat, lite livligare än vad Sand In My Eyes varit senaste månaderna. Uppdatera era länkar och häng med!
Blir alltid nervös när jag har missade samtal från nummer jag inte känner igen. Innan jag ringer upp ser jag alltid till att kolla upp numret på nätet. Ibland snubblar man då över märkliga diskussioner och resonemang. Tänk så upprörd man kan bli av att Radiotjänst har hört av sig.
Nu får det Fan Räcka! De idioterna har ringt flera gånger! Trots att jag sagt ifrån och även sagt att de kan komma och Kolla! Nu är det Dags för Mottangrep på de jävlarna! Dags att de får smaka på egen Medecin!BOJKOTA RADIO TJÄNST! Det Funkar inte i Vårat Samhälle Längre, Där information & Media etc ska vara fritt för alla?Sverige vart är du på väg? som det ser ut så kommer det snart att bli total Revulotion om inte värre!
Det här gör mig lite glad. En dokumentär om serieförfattaren Warren Ellis. Warren Ellis är ju det nya svarta. Eller, den nya Alan Moore åtminstone. Hans "Transmetropolitan" hör till det bästa jag någonsin läst, och även om inte allt han skrivit når upp till samma höga nivå är det aldrig sämre än väldigt intressant och underhållande.
Häromdagen fick jag ett mail från en okänd amerikan på Last.fm. Han såg att jag hade lyssnat på Anywhen och undrade om jag hade deras gamla album på datorn. Eftersom jag köpte deras debut för en tia på Ginza för säkert tio år sedan och har 97 % av min musik inlagd i iTunes numera, var svaret ja. Men Anywhen? När lyssnade jag senast på dem frivilligt (dvs. utan att iTunes slumpat fram någon av deras låtar?) När tänkte jag ens på dem? Varför skulle någon annan i hela världen ha hört talas om Anywhen?
Jo, det finns faktiskt en låt jag återkommit till då och då. "The Siren Songs" upptäckte jag på den gamla goda Audiogalaxy-tiden. Det var en tid då episk, storslagen arenapop kittlade mina trumhinnor på precis rätt sätt. "The Siren Songs" stack ut, den hade något eget, men kändes samtidigt lite som en tvilling till en av mina andra favoriter från den här tiden, "Sea Song" av Doves. Jag har glömt bort mycket av det andra jag lyssnade på, men den här har dröjt sig kvar i mitt minne. Det är inte en låt jag lyssnar på särskilt ofta nuförtiden, mest kanske eftersom jag aldrig tog mig tid att leta upp "The Opiates", skivan som låten är hämtad från.
En omarbetad version av "The Opiates" kallad "The Opiates - Revised" gavs ut på David Sylvians skivbolag Samadhisound för två år sedan, nu under artistnamnet Thomas Feiner & Anywhen. Här och där blev det tydligen rätt uppskattat och omskrivet. Och det var så min nyfunne amerikanske vän upptäckt dem.
Samma dag som jag fått mailet på Last.fm ramlade jag in på Stadsmissionen efter jobbet. I deras skivback hittade jag ett exemplar av Anywhens andra album. Vilket sammanträffande! Det var tyvärr inte ett album värt att skriva mycket mer om.
Men "The Siren Songs" tyckte jag kunde förtjäna några rader. Och varför inte några lyssningar? Nyversionen finns att höra här nedan. Minns jag rätt skiljer den sig inte nämnvärt från det nio år gamla originalet. Ge den en chans.
Min kära flickvän är mycket förtjust i den här låten, och hennes entusiasm har smittat av sig. Att albumet "My Beauty" saknas i min skivsamling är något jag ämnar åtgärda. En dag.
Efter att ha plöjt Andres Lokkos mastodontintervju med Kevin Rowland var jag bara tvungen att kolla om den omtalade, skandalösa musikvideon fanns att se någonstans. Det gjorde den, så klart - God bless the internet! - och den är fantastisk. I senare intervjuer har en mer sansad Rowland berättat attt han var manisk under den här perioden, och det tycker jag märks. Både på svaren i den tidigare nämnde intervjun, men också på den här videon. Även om man bortser från det faktum att Rowland bär klänning (tycker det är helt okej att bära vilka kläder man än må känna sig bekväm i) så är det en rätt udda video.
Cocoanut Groove är med nya låtar, och det låter bra, riktigt bra. Särskilt "Huckleberry", med ursnygga Byrds-gitarrer och mjukt munspel. Lyssna på låtarna här och låt oss nu hoppas att väntan på en ny skiva blir lite kortare än väntan på den förra.
Niklas. 30+. Köper fortfarande skivor. Ofta. Har barn. Har sambo. Bor i Stockholms södra utkanter. Trött. Grinig. Rätt trevlig. Tycker om fina kläder, fina saker, bra böcker och god mat. Försöker leva grönt och tänka rött. Ibland svårare än man kan tro.
