Musik: Aerial - The Sentinel

Artist: Aerial
Titel: The Sentinel
Bolag: Nomethod Records
År: 2007

Jag gillar ”Lift Yr Skinny Fists Like Antennas To Heaven” lika mycket som vem som helst. Det är en fantastisk skiva. Men den åker väldigt sällan in i min cd-spelare. Jag har helt enkelt väldigt sällan tid att verkligen sjunka in i Godspeeds tiominutersepos. Jag tappar tålamodet, blir rastlös, börjar syssla med annat. Troligtvis beror det på att jag har för ont om tid. Vill jag ha en storslagen upplevelse att sjunka in i slår jag hellre på en bra film. Kanske gör det mig olämplig att recensera den här skivan, men samtidigt - kanske inte. Jag tycker nämligen att den, på sätt och vis, är ett steg i rätt riktning. Samtidigt som den, dessvärre, är ett lite större steg i helt fel riktning.

Jag gillade Aerials förra, ”Black Rain From The Bombings” lika mycket som vem som helst. Härligt dystopisk titel, som sig bör, och musiken lät likadant. Svart, mullrande, vacker. Och låtarna var få och långa.

”The Sentinel” är mer direkt och lättlyssnad, ingenting som kräver ett nedsläckt rum och slutna ögon för att upplevas. Låtarna är kanske inte snärtiga, men föredömligt korta, och fungerar utmärkt i mp3-spelaren under kyliga vinterpromenader. Så långt allt väl.

Men det finns problem.

På ”The Sentinel” påminner Aerial en del om Him Kerosene, dels i soundet, men också – mindre smickrande – på så sätt att de låter bättre i teorin än i praktiken. Jag har gett skivan många försök, men det är mer av pliktkänsla än något annat. Det finns inte särskilt många minnesvärda melodier eller stämningar att längta till, mest en massa gitarrkaskader som bara känns utmattande i längden.

Jag kommer att tänka på en Mogwai-intervju i ett tidigt nummer av Sonic, där de liknar sin musik vid filmen ”Alien”, där monstret får symbolisera gitarrmanglet. Det ska anas mer än höras, och när det väl hörs är det skrämmande.

Här är monstret närvarande hela tiden. Och det ylar, på ett väldigt påträngande sätt.

Jag ser ändå, med tillförsikt, fram emot Aerials kommande skivsläpp. Om de bara lyckas kombinera debutens stämningar med ”The Sentinels” intensitet kan vi verkligen börja snacka.

Musik: En blandskiva, #1.

Prefab Sprout – Avenue Of Stars
Aerial – My God, Its Full Of Stars!
Stars – Your Ex-Lover Is Dead
Tompaulin – My Life As A Carcrash
n. Lannon – Freak You Out
Team LG – Little Anne
Montgolfier Brothers – The World Is Flat
Lloyd Cole – Hey Rusty
The Secret History – Sweden
Television Personalities – Stranger To Myself
New Order – Lonesome Tonight
The Notwist – One With The Freaks
Hell On Wheels – Frozen State

Film: Darling

Titel: Darling
Regi: Johan Kling
År: 2007

Jag flyttade till Stockholm för ett halvår sedan. Efter att ha sett den här filmen vill jag bara flytta härifrån. Huvudstadsmänniskornas beryktade kyla och elitism belyses här ur alla tänkbara vinklar. Endast den starkaste överlever. Äta eller ätas. Ett misstag och du är ute. "Darling" är en fullkomligt lysande blandning av "Lost In Translation"-estetik och Bret Easton Ellis-tematik.

Michelle Meadows spelar Eva, en bortskämd, avtrubbad överklasstjej som mest tycker allt är jobbigt, äckligt och ofräscht. Michael Segerström spelar hennes raka motsats, en 61-årig farbror som vägrar "hänga läpp", trots att livet behandlat honom allt annat än väl. Frånskild, pank, och med en dyr villa att betala av, tvingas han vara mindre och mindre kräsen i sin jakt på inkomst. När Eva, efter många om och men, hamnar i en liknande situation, sammanförs de båda i köket på McDonalds, Stureplan.

Ja, jag vet hur det låter. Naturligtvis blir det en sjuhelsikes kulturkrock, och det här hade kunnat bli så dåligt...
Tänk er en fumlig Kjell Bergqvist och en ögonfransviftande Tuva Novotny, regi av Ulf Malmros och lite värmande humor och sensmoral på slutet.
Tänk sedan om. Nog är filmen moraliserande, men värmen lyser allt som oftast med sin frånvaro. När den dyker upp gör den det i små korta ljusglimtar som får resten av historien att kännas än jävligare. När eftertexterna väl tar vid sitter du garanterat där med en halsklump tjock nog att få dig att böna och be om ett Ulf Malmros-slut, trots att du egentligen vet bättre.

"Darling" gör ont.

Film: Bartleby

Titel: Bartleby

Regi: Jonathan Parker

År: 2001

Jag är väldigt svag för kontorsskildringar, av den väldigt simpla anledningen att jag själv arbetar på kontor, och därför är väl bekant med alla de absurda situationer man dagligen tvingas finna sig själv i.

"Bartleby" kretsar inte så mycket kring själva kontorsmiljön som den kretsar kring en karaktär som är väldigt malplacerad i den. Men det är lugnt, jag kan identifiera mig i det också. Särskilt när karaktären, Bartleby, tystlåten, asocial och ovillig att arbeta, spelas med bravur av fantastiske Crispin Glover.

En annan av många anledningar till att jag älskar kontorsfilmer, och då "Office Space" i synnerhet, är den ständigt närvarande upprorsandan, strävan efter att bryta sig loss från den konstruerade kontorsmiljön. Bartleby strävar aldrig efter att lämna sitt kontor, tvärtom, men han vägrar konsekvent att arbeta. Repliken "I would prefer not to", som upprepas ett otal gånger i filmen, är talande för hans arbetsmoral, och trots att han knappast kan klassas som en frisk person känns det ofta som en väldigt sund inställning.

"I would prefer not to". Odödligt.

En väldigt älskvärd film, om än inte riktigt en film att älska. Snarare smågilla.