Dagbok: Elegi.

Vila i frid
IBM Aptiva, 120 Mhz, 10 Mb Ram, 800 Mb hårddisk
1997 - 2006

Jag brukade sitta uppe hela nätterna med fingrarna smattrande mot tangenterna. Råttorna följde mig nyfiket med blicken, stod på bakbenen med ryggarna raka och svajade som grantoppar när det blåser. De förstod aldrig vad jag gjorde men det tycktes bara fascinera dem.
Skrev, det var vad jag gjorde. Skolarbeten och noveller. Dikter och recensioner. Jag skrev 80 sidor memoarer under en mörk period då allt kändes hopplöst. Jag skrev filmmanus som aldrig filmades. Seriemanus som aldrig tecknades. Dagböcker. Ett fanzine startade jag av bara farten, men jag gav aldrig ut det. Det blev liggande oläst på hårddisken. Den hårddisk jag idag fick veta inte finns ibland oss längre.
Jag hade hela min ungdom och halva mitt vuxna liv på den där hårddisken. Min allra första hemsida. Inscannade foton från tidiga fester, mina första fyllor, mina bästa vänner, tidiga kärlekar, hatobjekt. Där hade jag ljudfilen där Eline (min första riktiga flickvän – det varade en vecka – och mitt första riktiga hångel) gör narr av Jimmi på min första och mest lyckade hemmafest.
Där hade jag allt, och inget finns kvar. Men jag antar att det är som det ska. Vi är IT-generationen och vi får vad vi förtjänar. Om det finns någon framtid kommer vi att vara ett blankt kapitel i historieböckerna.

Musik: The Radio Dept. - Pet Grief

Artist: Radio Dept.
Titel: Pet Grief
År: 2006
Bolag: Labrador

Jag glömmer aldrig Astrid Lindgrens ”Draken Med De Röda Ögonen”, den sorgsnaste barnbok mina föräldrar någonsin läste för mig. Jag ryser fortfarande till varje gång jag tänker på den där raden som inleder den episod där draken lämnar familjen den inhysts hos, för att flyga bort i solnedgången. ”Det var en sån där kväll då man längtar, man vet bara inte efter vad.” Jag kände igen den där känslan redan som barn, jag visste bara inte att den kallades för ”nostalgi”. Däremot visste jag att Astrid Lindgren i den meningen skrivit stor poesi. Det är en mening som aldrig lämnar mig.

Radio Dept. låter precis så, som att längta utan att veta efter vad. Som att sakna, utan att veta vem. De har satt musik till "Draken Med De Röda Ögonen". På "Pet Grief" är det mer tydligt än någonsin. Trummaskiner, syntar, drömska melodier och massor av reverb, väver ihop en ljudbild som ofta är obehagligt sentimental, alltid obeskrivligt vacker. Det är en mer elektronisk skiva än föregångaren, men likheterna med "Lesser Matters" är större än skillnaderna. Stämningarna är desamma, men hantverket har finslipats. Det som tycktes vara perfekt tidigare har här blivit ännu bättre.

Förändringen är diskret, och märks inte särskilt mycket i upptempolåtar som ”Every Time” och ”What Will Give”. Det är främst i förstasingeln ”The Worst Taste In Music” och makalösa "I Wanted You To Feel The Same" man känner av att något har hänt.
Något stort.
Den sistnämnda inleds subtilt och försiktigt, som något Junior Boys kunde ha spelat in, tills tunga mollackord slår ner som blixtar, misshandlar den, ger den klädsamma blåmärken, förstärker dramatiken. Det är hypnotiskt vackert. Tonerna i perfekt harmoni, men det känns genomarbetat, inte överarbetat.
Man blir sorgsen, samtidigt upprymd. Det är som att stå på balkongen en ljummen, vacker vårkväll och sörja att ännu en dag tvingas kapitulera inför natten. Det är ologiskt, obeskrivligt och helt unikt. Musik för röda ögon.

Musik: En låt #11.

Hell On Wheels – Frozen State

Hur det låter?
Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg nynnar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt. Men summan av dessa element blir något alldeles särskilt, något unikt. Det blir den första låten på länge som verkligen tränger rakt in i hjärtat. En påminnelse om varför jag köper alla de där skivorna jag köper, varför jag slänger ut alla de där pengarna på plast och aluminium som oftast bara blir stående och samlar damm - förr eller senare ramlar man över juveler som den här.
För att inte tala om det faktum att det är en text som säger en hel del om mitt liv just nu.

“At this rate I’ll be done thrown out before I get to the gates
I’m made of stuff that most people don’t appreciate
It’s to late to settle this in a peaceful debate
I’m young at heart but my mind is old, it’s getting harder to concentrate

It’s a frozen state

You will have to take chances whenever the notion, exhibits the possible killing of boredom
Oh here come a girl with a flame in her torso
And just like an earthquake of ghastly proportions, come I”