Musik: Vårens skivor #1.

Vi har nått halvlek, och det är dags att summera musikåret 2006 så här långt. Mitt musikår alltså. Det innebär att jag skriver några rader om skivor jag köpt under året. Alltså: inte nödvändigtvis nya skivor, bara skivor som är nya för mig. Del 2 kommer inom kort.



Beat Happening - Jamboree (1988)

Att jag fullständigt drabbas av en låt har blivit mer och mer sällsynt med åren. Har jag blivit mer kräsen? Har jag långsamt börjat tröttna? Jag vet inte. Jag hoppas på det förstnämnda, och blir vettskrämd vid tanken på det sistnämnda. Därför var det extra glädjande att upptäcka att Beat Happenings ”Cat Walk” är en sån där låt som får fingrarna att automatiskt leta sig till rewind-knappen efter varje lyssning. Resten av skivan är full av charmigt lo-fi-skrammel, men även om allt är jättebra finns det inget som charmar lika mycket som ”Cat Walk”, en låt om att se sin före detta älskade med en annan man, och upptäcka att man faktiskt kan rycka på axlarna åt det.

The Tiny – Starring: Someone Like You (2006)

“Starring: Someone Like You” är en ganska påfrestande skiva att lyssna på. Här finns låtar som är smått fantastiska, men här finns arrangemang som är så storslagna att man blir andfådd av att lyssna på dem. Kvävd, nästan. Första skivan var mer subtil, nästan spöklikt vacker. Och mycket bättre än den här.

Felt – Me And A Monkey On The Moon (1989)

Att Felt är ett band man bör lyssna på, det har jag vetat länge. Tyvärr dröjde det lika länge innan jag gjorde slag i saken och köpte något med dem. ”Me And A Monkey On The Moon” är gruppens avskedsalbum. För mig är det inledningen på en underbar vänskap. Det finns något genuint rörande över alla skivans spår, även de som går i lite högre tempo. Smaka bara på den här titeln: ”I Can’t Make Love To You Anymore”.
Precis som den titeln får dig att känna, så låter skivan.

Dagbok: A dream, dreamt #2.

Måndag 12 juni -06

Jag lyssnade nyss på Spiritualizeds "Complete Works Volume 1" och somnade. Och drömde någonting helt skruvat.
Jag befann mig vid en rastplats i norska fjällen i sällskap med några bekanta. Vi åt smörgåsar och samtalade. Det var en vacker dag. Harmonisk.
Plötsligt stannade ett gäng polisbilar till på rastplatsens parkering. Poliserna hade på sig skyddsdräkter, och de klev fram till oss där vi satt och åt äggmackor.
"Lägg ifrån alla saker på bordet och gå till klippkanten", sa en av dem. Vi gjorde som de sa. Det var ganska många människor som stannat för att rasta, så blev en stor, orolig skara där vid kanten.
”Titta ut”, sa poliserna. Utsikten var fantastisk. Långt där under oss fanns en fjord, med mörkblått smältvatten. Den var omgiven av skogsbeklädda berg. Mitt ibland skogen låg en stor, grå fabriksbyggnad, som en ful skokartong som någon släppt ner på måfå.
Det hördes en knall, och fabriken förintades i ett regn av stoft och betongbitar. Vi ryggade tillbaka, flämtade och höll för ögonen. Vi tittade upp. Himlen hade mörknat. Våra ansikten bleknade. Det var riktigt otäckt. Det började lysa ovanför vattnet, i olika färger, och bilden av ett skepp uppenbarade sig. Det var ett gammalt skepp, med tre master och vita segel. Det svävade i luften, dallrande som en hägring och svävade sakta iväg. Det var en både majestätisk och skrämmande syn, och den påverkade oss mer än vad som någonsin kan förklaras. När skeppet seglat ur synhåll och försvunnit bakom en utstickande klippa, blev himlen långsamt ljusare igen. Vi sjönk ihop på marken, tårögda och snyftande. Ingen förstod vad som hade hänt. Poliserna hade lämnat oss och kört iväg. Vi grät så vi skakade, kröp ihop i gräset med händerna tryckta mot ansiktena, för svaga för att ens kunna sitta upprätt. Det var som om en enorm sorg hade väckts i våra hjärtan, en sorg som inte gick att förklara. Men den förenade oss den där sorgen, och det var riktigt vackert.
När vi äntligen kom till sans igen började vi diskutera det som hänt.
”Det måste vara något minne som legat begravt i oss alla sedan barndomen, och bara väntat på att väckas”, sade någon.
Alla hade sin egen teori, men ingen lät mindre långsökt och otrolig än någon annan. Det enda vi egentligen var överens om var att vi varit med om något väldigt speciellt.

Jag har inte kunnat skaka av mig drömmen sedan jag vaknade. Det var som att se pilotavsnittet av en riktigt fascinerande och gripande tv-serie, en där jag själv spelade en av rollerna.
Jag lär sova med Spiritualized i spelaren fler gånger.

Litteratur: Jonathan Safran Foer - Extremt Högt Och Otroligt Nära

Titel: Extremt Högt Och Otroligt Nära
Författare: Jonathan Safran Foer
Förlag: Norsteds

Huvudpersonen i Jonathan Safran Foers nya roman heter Oskar Schell. Han är en väldigt speciell 9-årig pojke som sörjer sin far, som omkommit i terroristattacken mot World Trade Center.
Redan där hade jag kunnat smälla ihop pärmarna och ställa tillbaka "Extremt Högt Och Otroligt Nära" i bokhyllan. Det finns ingenting som irriterar mig så mycket som barn i litteraturen. Det blir så lätt "Småpratarna" av det. Ungar förväntas vara söta, charmiga och naivt filosofiska, och det blir sällan särskilt trovärdigt. Mest bara en vuxens romantiserade bild av barndomen.
Jonathan Safran Foer lyckas undvika de värsta fällorna, och behåller mitt intresse fram till sista sidan. Oskar Schell är visserligen både charmig och ovanligt, ja faktiskt överdrivet, intelligent för sin ålder, och därför borde jag avsky honom. Men det gör jag inte. Kanske beror det på svärtan. Oskar Schell är ett barn som mår riktigt riktigt dåligt. Han saknar sin far så mycket att det gör ont i en, och i sitt huvud uppfinner han lösningar som hade kunnat rädda pappan undan terrorattacken. En av dessa lösningar kretsar kring ett mystisk kuvert Oscar hittat i lägenheten kort efter faderns död. Den innehåller en nyckel, och på det står ett enda ord skriver: "Black". Eller är det ett namn? Oscar bestämmer sig för att konfrontera alla Blacks i New York för att se om någon kan tänkas veta var nyckeln leder.
Precis som i debutromanen "Allt Är Upplyst" närmar sig Foers berättande den magiska realismen. Här händer ingenting som är direkt magiskt, men samtidigt är det inte mycket som känns riktigt trovärdigt heller. Karaktärerna är alla charmigt excentriska, som hämtade ur en Jean-Pierre Jeunet-film. Ibland blir det påfrestande, men oftast är det faktiskt både engagerande och gripande.