Film: Die Welle.

Gamla fördomar säger att amerikansk film är ytlig och lätttuggad, medan europeisk film är subtil, konstnärlig, viktig. Filmerna "The Wave" och "Die Welle" kullkastar dessa föreställningar.

Kommer ni ihåg "The Wave"? Själv fick jag se den i högstadiet. Det är en verklighetsbaserad historia om samhällskunskapsläraren Ron Jones som tillsammans med sin klass inledde ett experiment i gruppdynamik och autokrati, ett experiment som, åtminstone i filmen, urartade och spred sig utan kontroll. Jag kan förvisso inte säga att "The Wave" var något mästerverk, men den hade charm och den berättade en intressant historia på ett rakt och effektivt sätt. Mycket av dess tafflighet kan förlåtas och förklaras med att den spelades in 1981.

"Die Welle" spelades in förra året, och rent hantverksmässigt finns det inte så mycket att klaga på. Det är en snygg film. Problemet är att allt är så förbannat övertydligt, att karaktärerna är så extremt klichéartat skulpterade att de känns som klippdockor lyfta direkt ur någon av teves varjedagsåpor.

Exermpel: Den coole läraren Rainer Wenger (Jürgen Vogel) kör i inledningsscenen med en ångvälts subtilitet sitt gamla bilvrak från sitt husbåtshem till skolan där han arbetar. Han bär en Ramones-tisha och samma bands gamla dänga "Rock 'N' Roll Highschool" strömmar ut ur bilstereon. En okonventionell och rebellisk lärare, men engagerad och idealistisk. Han står på kidsens sida och talar deras språk.

Budskapet hamras in än hårdare när han hamnar i konflikt med en kollega; en grånande äldre herre med skinnlappar på kavajärmarna. En levande symbol för konservatism och stelbenthet.

Och så där fortsätter det. Wenger startar sitt experiment med "Die Welle" och eleverna faller handlöst för hans svada om disciplin och enighet, osäkra och vilsna som de är. Originalet slutar med att läraren visar en videofilm med ett tal av Hitler för sina gråtande elever, och förklarar sedan experimentet avslutat. En så pass odramatisk upplösning går naturligtvis inte för sig i nyinspelningen, där man hämtat inspiration direkt från tidningslöpsedlarna och blandat in lite gammal hederlig skottlossning. Onödigt, vilket för övrigt är ett ord som rätt väl sammanfattar filmen i stort.

Litteratur: En tanke om läsning.

Det är ingen bra idé att inleda en ny roman samma dag som man läst ut en annan. Det insåg jag igår kväll, då jag slog upp pärmarna till Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" för första gången. Jag hade tidigare på kvällen, på buss 143 mellan Liljeholmen och Högdalen, läst ut Per Gunnar Evanders "Det Sista Äventyret" i något som närmast kan liknas vid ett feberrus. Det är en roman som började ganska knastertorrt, men som frammåt de sista tvåhundra sidorna tog sig rejält (som pyromanen sa) och blev både ömsint, medkännande och vacker. Det verkar förvisso "Hennes Mjukaste Röst" också vara, men efter en intensiv bussfärd med Evander är en ytterligare djupdykning ner i trasige Jimmys tilltrasslade psyke det enda jag verkligen känner för.

Litteratur: James Crumley - En Sista Riktig Kyss.

Titel: En Sista Riktig Kyss
Författare: James Crumley
Förlag: Modernista
År: 1978 / 2008

Har varit intresserad av Modernistas Pulp-serie en längre tid nu, och i synnerhet James Crumleys roman "En Sista Riktig Kyss". Men jag har inte gjort något riktigt försök att närma mig den. Böckerna kostar lite för mycket för att jag ska våga mig på en chansning, särskilt som det handlar om en genre som jag egentligen inte är särskilt förtjust i. Deckare har aldrig riktigt varit min gebit, även om jag börjat ändra inställning under det senaste året (både Louise Welshs "Det Dolda Rummet" och Patricia Highsmiths "Skuggan Av Ett Ansikte" var angenäma läsupplevelser.)

Bibblan kändes som en bra början. Mitt första försök att låna den slutade dock i besvikelse och uppgivenhet, då det visade sig att biblioteket i Aspudden hade semesterstängt, och Läsesalongen på Kulturhuset hade den bara för enveckaslån. Men trägen vinner, boken fanns även inne på biblioteket i Älvsjö, och nu när den ligger utläst i min väska (läste ut den för cirka tio minuter sedan) är jag oerhört glad att jag inte gav upp jakten. För det är en smått fantastisk roman. Engagerande, spännande och underhållande rakt igenom. Och jag får många av mina illusioner om deckargenren grusade. "En Sista Riktig Kyss" är en riktig sidvändare, inte enbart för att historien är spännande, utan framförallt för att den är så förbannat välskriven. Rapp dialog, träffande skitiga metaforer och målande miljöbeskrivningar av Amerikas bakgator.

Hårdkokte privatspanaren C.W Sughrue söker upp den alkoholiserade författaren Abraham Trahearne och finner honom på en sylta i en småstad strax utanför San Fransisco. Sughrue och Trahearne visar sig ha en hel del gemensamt, inte minst smaken för sprit och kvinnor. De blir snabbt goda vänner, så goda att Trahearne följer med Sughrue under hans nästa uppdrag, där han försöker finna en ung kvinna som rymt hemifrån tio år tidigare. Det tycks vara ett relativt enkelt fall, allt pekar på att hon dragit till San Fransisco och hamnat i porrindustrin, men naturligtvis är det mer komplicerat än så. Det blir många turer fram och tillbaka, men precis när det börjar kännas för långsökt kommer en ny vändning och man är på banan igen.

C.W Sughrue figurerar även i tre andra Crumley-romaner, "The Mexican Tree Duck", "Border Snakes" och "The Right Madness". Det glädjer mig. Han är en oerhört älskvärd huvudperson; i grunden godhjärtad, men döljer det bakom en ständig svada av dräpande deckarrepliker. Han är dryg och rolig, tämligen odräglig och oduglig, men får ändå, på något sätt, jobbet gjort. En levande deckarklyscha, men väl medveten om det, som om det är en roll som ingår i yrket att ta på sig. Jag ser fram emot att läsa mer om honom, och mer av James Crumley, som tyvärr gick och dog häromåret.

Musik: På tal om skivor...

... så kom jag till en märklig insikt idag.

Jag tror bestämt att jag lyssnar mer på skivor jag inte är särskilt förtjust i, än på skivor som jag faktiskt älskar. Det är egentligen inte så konstigt som det låter. Favoritskivorna är jag rädd att spela sönder (det vill säga; spela tills jag tröttnar på dem), så jag sparar lyssningarna till speciella tillfällen. Och på de skivor jag inte gillar letar jag febrilt efter en väg in, efter någon detalj jag kan ha missat, något som kan få mig att förstå.

Musik: En enkel fråga...

Intressant kontrast under helgens grillkväll:
Min bror och jag diskuterade skivor. Skivor som köpts, skivor som vi ville köpa, skivor som vi kunde tänka oss sälja. Min bror köper ungefär lika mycket skivor som jag gör, och det är således ett ständigt aktuellt samtalsämne. Han bläddrar i min samling och jag i hans. Suckar ibland avundsjukt åt något av de senaste fynden. "Tjugo kronor på Myrorna i Skärholmen!"

Vid samma bord satt F.
"Ja, man kanske skulle sälja av ett gäng skivor. Jag slängde faktiskt flera hundra för några år sedan."
Jag känner flera personer som har samma inställning till musikkonsumtion. Varför köpa en massa prylar som bara tar plats när allt ryms i datorns hårddisk? Men jag känner ungefär lika många som har samma inställning som jag. Att det kan vara roligt och givande att jaga skivor. Så länge man håller sig på rätt sida av den totala galenskapens gräns.

Så, frågan är således: köper du skivor fortfarande? Varför då? Eller varför inte?

Svammel: Sommar på speed.

Det är fredag. Sista semesterdagen. Sen följer en helg och sedan arbete. Det ger mig ångest, förstås, men kanske inte fullt så mycket som de två senaste åren. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Kanske för att semesterns slut inte sammanfaller med sommarens slut? Än finns tid för grillning, läsning på balkongen i morgonsolen, picknick på gräset i Rosendals trädgårdar. Allt det där man inbillar sig att man ska ägna semestern åt, men som oftast faller bort någonstans bland alla sovmornar och uppesittarnätter.

Så, vad har jag då i gjort i sommar? Inte uppdaterat min blogg, uppenbarligen, så ni har fått klara er utan mitt tugg ett par veckor. Hoppas ni klarat er. Här kommer en liten sammanfattning av den tid som varit.
--
Jag har sett "Zeitgeist: The Movie" och "Zeitgeist: Addendum", två dokumentärer som alla borde se och ta ställning till. Varning utfärdas för konspirationsteorier och hjärntvättsliknande sekvenser, men om så bara en tiondel av det som sägs i dokumentärerna är sant (och uppenbarligen är det ju det, rätt lite av det som här tas upp är egentligen några riktiga nyheter) så är vi illa ute. Och även om man inte köper eller håller med om natt är det nog en bra idé att se dem. Med kritiska ögon och öppet sinne.

Tyvärr har jag sett en del skit också. "Punisher: War Zone" är nog den värsta smörja jag sett på år och dar. Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat heller, utan såg den mest för att jag i min ungdom tyckte att Punisher var en grymt cool seriefigur. Och det är han fortfarande, i serietidningsform. Senaste numren av "Punisher: Frank Castle MAX", författade av Victor Grischler är ruskigt underhållande. Punisher kämpar mot inavlade kannibaler i Louisianas träskmarker. Inte den mest originella historia man kan tänka sig, men underhållande och snyggt utfört.

Jag har köpt senaste numret av Galago. Bra som vanligt, och allra mest tyckte jag nog om David Heatleys långa uppgörelse med sin sexualitet. Tänk Jeffrey Browns naivism kombinerat med Chris Wares miniimala bildrutor. En serieskapare att hålla ögonen på.

Övrig läsning? Inte så mycket som jag hade hoppats på tyvärr. Jag kämpar på med Joyce Carol Oates "Blonde" och den enda bok jag faktiskt avslutat nu under semestern är George Orwells "Down And Out In Paris And London", som var bra.

Musikaliskt har jag varit djupt nere med nittiotalet hela sommaren. En av mina mest spelade skivor är Lemonheads "It's A Shame About Ray". Slackerromantik som vill vara lite småfarlig sådär, men som låter sötare än den gulligaste twee. En av de låtar jag fallit hårdast för är Teenage Fanclubs "Gene Clark". En perfekt luftig poplåt med lätt shoegazingtouch. Annars har Rickie Lee Jones självbetitlade debutskiva följt mig hem om kvällarna. Behaglig amerikansk västkustrock låter alltid som mest behaglig om natten.