Tack och adjö.

Nu säger vi hej då till bloggen med det otympliga namnet. I nästan fem år har jag hållit på, men nu är det dags att gå vidare. Senaste tiden har jag inte riktigt varit sporrad att skriva, har känt mig lite låst i formatet och i största allmänhet stört mig på att min blogg har en adress som inte en människa kommer ihåg. Så, nu lägger jag ner. Och startar om på nytt. A bit part in your life heter mitt nya forum, och förhoppningsvis ska det bli lite mer aktivt, lite mer inspirerat, lite livligare än vad Sand In My Eyes varit senaste månaderna. Uppdatera era länkar och häng med!

Svammel: En kommentar #4.

Blir alltid nervös när jag har missade samtal från nummer jag inte känner igen. Innan jag ringer upp ser jag alltid till att kolla upp numret på nätet. Ibland snubblar man då över märkliga diskussioner och resonemang.
Tänk så upprörd man kan bli av att Radiotjänst har hört av sig.

Nu får det Fan Räcka!
De idioterna har ringt flera gånger! Trots att
jag sagt ifrån och även sagt att de kan komma och Kolla! Nu är det Dags för
Mottangrep på de jävlarna! Dags att de får smaka på egen Medecin!BOJKOTA RADIO
TJÄNST! Det Funkar inte i Vårat Samhälle Längre, Där information & Media etc
ska vara fritt för alla?Sverige vart är du på väg? som det ser ut så kommer det
snart att bli total Revulotion om inte värre!

Film: Pepp #18.

Det här gör mig lite glad. En dokumentär om serieförfattaren Warren Ellis. Warren Ellis är ju det nya svarta. Eller, den nya Alan Moore åtminstone. Hans "Transmetropolitan" hör till det bästa jag någonsin läst, och även om inte allt han skrivit når upp till samma höga nivå är det aldrig sämre än väldigt intressant och underhållande.

Musik: It's a Smoggy Smog World.

I dessa dagar av vulkanaska känns det mer än passande att inhandla tre Smog-skivor.

Musik: En låt #48.

Anywhen - The Siren Songs

Häromdagen fick jag ett mail från en okänd amerikan på Last.fm. Han såg att jag hade lyssnat på Anywhen och undrade om jag hade deras gamla album på datorn. Eftersom jag köpte deras debut för en tia på Ginza för säkert tio år sedan och har 97 % av min musik inlagd i iTunes numera, var svaret ja. Men Anywhen? När lyssnade jag senast på dem frivilligt (dvs. utan att iTunes slumpat fram någon av deras låtar?) När tänkte jag ens på dem? Varför skulle någon annan i hela världen ha hört talas om Anywhen?

Jo, det finns faktiskt en låt jag återkommit till då och då. "The Siren Songs" upptäckte jag på den gamla goda Audiogalaxy-tiden. Det var en tid då episk, storslagen arenapop kittlade mina trumhinnor på precis rätt sätt. "The Siren Songs" stack ut, den hade något eget, men kändes samtidigt lite som en tvilling till en av mina andra favoriter från den här tiden, "Sea Song" av Doves. Jag har glömt bort mycket av det andra jag lyssnade på, men den här har dröjt sig kvar i mitt minne. Det är inte en låt jag lyssnar på särskilt ofta nuförtiden, mest kanske eftersom jag aldrig tog mig tid att leta upp "The Opiates", skivan som låten är hämtad från.

En omarbetad version av "The Opiates" kallad "The Opiates - Revised" gavs ut på David Sylvians skivbolag Samadhisound för två år sedan, nu under artistnamnet Thomas Feiner & Anywhen. Här och där blev det tydligen rätt uppskattat och omskrivet. Och det var så min nyfunne amerikanske vän upptäckt dem.

Samma dag som jag fått mailet på Last.fm ramlade jag in på Stadsmissionen efter jobbet. I deras skivback hittade jag ett exemplar av Anywhens andra album. Vilket sammanträffande! Det var tyvärr inte ett album värt att skriva mycket mer om.

Men "The Siren Songs" tyckte jag kunde förtjäna några rader. Och varför inte några lyssningar? Nyversionen finns att höra här nedan. Minns jag rätt skiljer den sig inte nämnvärt från det nio år gamla originalet. Ge den en chans.

Musik: En låt #47.

Kevin Rowland - Concrete & Clay

Min kära flickvän är mycket förtjust i den här låten, och hennes entusiasm har smittat av sig. Att albumet "My Beauty" saknas i min skivsamling är något jag ämnar åtgärda. En dag.

Efter att ha plöjt Andres Lokkos mastodontintervju med Kevin Rowland var jag bara tvungen att kolla om den omtalade, skandalösa musikvideon fanns att se någonstans. Det gjorde den, så klart - God bless the internet! - och den är fantastisk. I senare intervjuer har en mer sansad Rowland berättat attt han var manisk under den här perioden, och det tycker jag märks. Både på svaren i den tidigare nämnde intervjun, men också på den här videon. Även om man bortser från det faktum att Rowland bär klänning (tycker det är helt okej att bära vilka kläder man än må känna sig bekväm i) så är det en rätt udda video.

Musik: Pepp #17.

Cocoanut Groove är med nya låtar, och det låter bra, riktigt bra. Särskilt "Huckleberry", med ursnygga Byrds-gitarrer och mjukt munspel. Lyssna på låtarna här och låt oss nu hoppas att väntan på en ny skiva blir lite kortare än väntan på den förra.

Litteratur: Nu läses #11.

Andres Lokko - Andres 1989 - 1998 och Lokko 1998 - 2009

Investerade i Andres Lokkos två tegelstensböcker häromveckan.
”Har du inte redan läst allt han skrivit ett par tusen gånger?” frågade min vän Fredrik spydigt.
Svaret är nej. Ett par av mastodontartiklarna i Pop har jag naturligtvis slukat, och en och annan recension har slunkit ner. Naturligtvis också de senare årens SvD-krönikor. Men under storhetstiden, då Andres var Lektor Lokko med halva Sveriges befolkning, då var jag lite för ung och lite för bonnig för att känna honom som annat än någon som var död och bodde i en låda i ”Romeo och Raul Julia”. Om ens det. Det är kul att ta igen det jag missat. En hel del är intressant på riktigt (artiklarna om modsen, om northern soul, Paul Weller, om Scott Walker, om Bowie) medan en del annat är kul mest för att det ger en inblick i tidsandan. Evighetstexterna om Primal Scream och Oasis känns ju idag lika daterade som banden själva, men är ändå rätt underhållande - särskilt Liam Gallaghers valpiga kaxighet.

Mest av allt imponeras jag av hur inspirerat allt känns. Inspirerat och inspirerande. De senaste åren har jag tappat en stor del av mitt intresse för musikjournalistik. Tycker jag har sett, hört och läst allt förut. Ingen verkar ha något intressant att säga, varken artisterna eller de journalister som skriver om dem. I Lokkos texter finns en vetgirighet, en vilja att berätta, en vilja som smittar av sig och får mig att själv vilja lyssna även på genrer och artister jag tidigare inte var intresserad av. Min inköpslista blir flera meter längre efter några sidors läsning, och även om det är dåligt för privatekonomin är det ett gott betyg för böckerna.