Musik: Liten mp3-önskelista.

Skivor jag har på vinyl, men vill ha på mp3 också:



Colours - Colours
Melanie - Melanie

Har sökt med ljus och lykta efter rippade versioner av dessa skivor. Om någon har dem på hårddisken eller vet var jag kan hitta dem i digitalt format, tveka inte att hojta till!

Litteratur: Nu läses #8.

Jon Jefferson Klingberg - Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt

Det var länge sen jag var med om att en roman läste sig av sig självt på det här sättet. Från att jag slog upp Jon Jefferson Klingbergs (gitarrist i Docenterna) debutroman har jag haft den uppslagen varje ledig stund. Och snart är den utläst.
"Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" är skriven i dagboksform och skildrar en skilsmässa och den dimmiga perioden som följer på den. Jag är inte gammal nog att ha upplevt en skilsmässa ur förstapersonsperspektiv Men jag har upplevt det ur grodperspektiv, och jag har upplevt uppbrott. Och precis som Nick Hornbys "High Fidelity" blivit en snuttefilt att återvända till varje gång någon vänt mig ryggen, tror jag att "Jag Tror Vi Behöver Prata Faktiskt" skulle kunna bli det, om situationen (hemska tanke) skulle uppstå. Den har samma avväpnande bitterljuva humor, samma öga för detaljer, såväl i relationerna mellan romanens karaktärer som små säkra vardags- och samtidsbetraktelser. En låt som spelas på radion. En popstjärna som glider in på Pet Sounds Bar. Det förankrar romanen i nuet och gör den enkel att relatera till. Det faktum att huvudpersonen är extremt gnällig gör naturligtvis sitt till för identifikationen också...

Det är rörande, naket, rätt ofta patetiskt och allra oftast träffsäkert. Och som sagt, väldigt lättläst (får man kalla den här sortens manlig chiclit för dicklit, eller är man för burdus då?)

Något som slår mig: Jag har fortfarande inte sett Patrik Erikssons "En Enastående Studie I Mänsklig Förnedring". Det borde åtgärdas. Känns som en systerfilm till den här boken.

Musik: Lawrence och flickorna.

Det här är ganska fantastiskt. En rätt sliten och bedagad Lawrence Heyward (Felt, Denim - två av mina favoritband) snackar musik och minnen med uppkomlingarna Girls (vars skiva "Album" för övrigt är en av mina mest spelade den här hösten). Se och förförs.

Girls -- powered by http://www.magicrpm.com

Girls -- powered by http://www.magicrpm.com

Litteratur: Saker jag gillar #2.

Raymond Chandler - Fönstret

Läser den nu och gillar den. Hårdkokt, som sig bör. Inga större överraskningar egentligen. Den levererar det man vill att en hårdkokt detektivroman med Philip Marlowe i huvudrollen ska leverera. Rökiga syltor, dåliga män, dåliga damer, whiskey, krutrök, knytnävar, cynism. Struntar därför i att beskriva handlingen närmare. Största anledningen till att jag inte kunde låta "Fönstret" stå kvar i den dammiga bokhyllan på en loppmarknad i Karlskoga är ju faktiskt omslaget. Jag tycker det är rasande snyggt. Att det är slitet, att sidorna är gulnade och luktar gammal tobak, det är bara passande. Det känns helt enkelt som en bok man skulle kunna hitta på Philip Marlowes nattduksbord.

Under ett halvtomt whiskeyglas och ett paket cigaretter.

Musik: Ulf Stureson och jag.

Mitt första minne av Ulf Stureson: Låten "En Annorlunda Värld" från en Silence-samling som goda vänner plockat med sig från en Arvika-festival för hundra år sedan. En bra låt, men inget anmärkningsvärt. Svensk pop i mängden, tyckte jag. Bob Hund och Fint Tillsammans gjorde det bättre, och på samma samlingsskiva dessutom. Men melodin satte sig, och stannade.

Mitt andra möte med Ulf Stureson: Under mina folkhögskoleår sände jag och min klass närradio i Motala. Det var fantastiskt roligt, trots att ingen någonsin lyssnade. Min klasskamrat Anna hade med sig en Ulf Stureson-skiva till studion. Kanske spelade hon någon låt med honom, kanske inte. Det jag minns är hennes ord: "Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är fantastisk!".

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Min vän Fredriks gamla lägenhet vid Odenplan, varsin flaska vin. Stureson var aktuell med skivan "Beroende", som snurrade i spelaren. Fredrik var ett stort fan. "Du säger att du är beroende av spriten...". Han bytte skiva till debuten, "I Overkligheten". "Du ringer mig när du är ledsen, aldrig när du är glad. Det gör mig verkligen ledsen, att jag aldrig får se dig glad." Små svarta mästerverk, nästan banala i sin enkelhet, och oerhört gripande. Jag minns att jag inte tänkte på Bob Hund och Fint Tillsammans längre. Det lät som en svensk Mark Linkous.

Mitt tredje möte med Ulf Stureson: Rotade fram "I Overkligheten" i en skivback på Myrorna i Skärholmen. Mindes Annas ord, mindes melodierna från Fredriks lägenhet. Köpte. Älskade. Några månader senare köpte jag uppföljaren.
Första spåret: "En Annorlunda Värld". Cirkeln sluts.

Jag är ett stort fan.

Jag fattar inte varför inte fler lyssnar på honom, han är ju fantastisk!

Film: Milk.

"Milk" är det starkaste jag sett på väldigt länge. Sedan jag såg klart den förra helgen har jag haft svårt att släppa den. Kommer titt som tätt på mig själv med att surfa runt efter Harvey Milk-fakta på Wikipedia och annorstädes. Det är ett gripande människoöde helt enkelt. Ett intressant stycke samtidshistoria. Och en mycket välgjord film, inte minst. Visst, här och var känns det som Oscars-fjäskande av värsta sort (flera självklara ingredienser i Oscars-receptet finns här; det är verklighetsbaserat, det är tårar, stora känslor, minoriteter) . Men det spelar ingen roll. Inte när det görs så här snyggt och spelas så här väl.

Harvey Milk var den förste folkvalda amerikanske politiker att vara öppen med sin homosexualitet. Han sköts till döds av en politisk motståndare och blev något av en symbol för San Fransiscos gayrörelse. Filmen skildrar hans liv, från att han som fyrtioåring flyttade till San Fransisco, och fram till hans död åtta år senare.

"Han gör sällan några muntra roller", sa min pappa när vi diskuterade Sean Penn häromdagen. Det må vara sant. Han spelar ofta plågade karaktärer, ofta på gränsen till sammanbrott. Harvey Milks liv var ju inte heller någon solskenshistoria . Men det är omöjligt att inte inspireras och engageras av Harvey Milks glädje och optimism. Vilka motgångar han än stöter på reser han sig igen. Och trots det tragiska öde han gick till mötes så lyckades han ju faktiskt med mycket av det han föresatte sig.

Det känns faktiskt rätt pinsamt att jag inte kände till honom innan jag såg den här filmen.