Musik: Sufjan Stevens - Illinois

Artist: Sufjan Stevens
Titel: Illinois
År: 2005
Bolag: Asthmatic Kitty

”Illinois” släpptes förra året. Hade den släppts 2001 hade jag säkert köpt den samma dag som den nådde butikerna. Jag har på senare tid börjat känna en ohälsosam skepsis inför allt som rekommenderas av recensenter. Tillgången till bredband har gett mig möjligheten att upptäcka musiken själv, tack så mycket. Att låta slumpen leda mig till nya upptäckter har känts mer givande än att fiska i andras vattendrag, om ni ursäktar en fånig metafor.
Dumt, väldigt dumt.

För det första; man ska inte kasta sten i glashus. Jag ska ju själv föreställa någon slags recensent, och borde jag inte då föregå med gott exempel, lusläsa recensioner och kasta mig in i den senaste hypen med uppspärrade ögon och superlativpennan bakom örat? Kanske.

För det andra; Jag läste spaltmeter av hyllningar, men förkastade Sufjan Stevens som en singer/songwriter i mängden. Och få saker kunde vara mer fel. Här är det inte tal om några lägereldsballader, och instrumenteringen är långt ifrån begränsad till akustisk gitarr. Stevens krämar på med banjo, stråkar, tamburiner, trumpeter och körer. Han skapar lågmälda mästerverk till symfonier, som hur dystra de än må vara text och melodimässigt, ändå alltid känns märkligt optimistisk. Det är en fantastisk skiva det här, och min tjurskallighet gjorde att jag upptäckte det flera månader för sent.

”Illinois” är del 2 i Stevens (över)ambitiösa projekt att släppa en skiva för varje delstat i USA. Jag hoppas han slutför det. Jag hoppas på fler skivor där han berättar om människorna, de små och de stora, med samma värme och empati som här. Jag tänker ibland att det är så här det hade kunnat låta om Elliott Smith hade tagit till bibeln istället för kniven, men sen skakar jag på huvudet.
Elliott Smith var aldrig en så här skicklig textförfattare.

Sufjan verkar inom genren magisk realism, och han skapar bilder så fyllda med stämning att det egentligen inte behövs någon musik. Det räcker med en bläddring i texthäftet för att behagliga rysningar ska infinna sig.
Efter en genomlyssning av ”Illinois” infinner sig samma känsla som efter att man läst ut en riktigt bra roman. Man känner sig upplyft. Omskakad. Upplyst. Allmänbildad.
Eller som en nyfrälst som läst bibeln, ungefär.

Musik: Most. Heartbreaking. Ever.

"Today I went to the website and read some of the magnificent tributes that have flown in for Grant. People for some days have been telling me of the beautiful things written there. And today I felt well enough and strong enough to go in and read. I thank you all. In time I shall read every one of them. I see familiar names scattered from our past. The vast majority I don't know. All of you Grant and I have met through our music. Your words and thoughts I find very, very moving. I sense the love and understanding for Grant and his music, and I take the support you send to me to my heart.

These last days I have Grant in my head. He talks to me in odd moments. I hear him... and I always will.

all my love
Robert Forster"

Saxat från forumet på http://www.go-betweens.net. Vet inte riktigt varför, men Grant McLennans död gör mig mer sorgsen än någon annan artists bortgång gjort.

Musik: Euros Childs - Chops

Artist: Euros Childs
Titel: Chops
År: 2006
Bolag: V2

Det är möjligt att Euros Childs håller småbarn som slavar i källaren, hänger kvinnor på köttkrokar och rånar gamla tanter bara för skojs skull. Men jag har väldigt svårt att tänka mig det. Jag har överhuvudtaget svårt att tänka mig att han mobbat någon i mellanstadiet, trängt sig i bankomatkön eller kastat sand på någon i lekis. Den musik han gör, såväl i Gorkys Zygotic Mynci som solo, är så vänlig, försiktig och kärleksfull att det är omöjligt att tänka sig att personen som ligger bakom den någonsin har formulerat en elak tanke.

Nya skivan ”Crops” är en ganska naturlig uppföljare till Gorky’s Zygotic Muncis senaste album. Musikaliskt och textmässigt pendlar det mellan det Fleetwood Mac-skäggiga och Beatles och Beach Boys mest knasiga utsvävningar. (Tänk hela "Smiley Smile" och Ringos "Octopus's Garden" och ni förstår precis vad jag menar).

Det är en väldigt vänlig skiva det här, och charm saknas inte heller. (Vem kan motstå bagateller till textrader som ”Ice cream sells when it’s hot, but it doesn’t sell as well when it’s not”?) Ändå är jag inte helt överväldigad. Vissa låtar mal bara på utan att något särskilt exalterande händer. Jag saknar den skönhet som hela tiden närvarade bakom knasigheterna på skivor som "Barafundle" och "How I Long To Feel That Summer In My Heart".

Musik: Vila i frid, Grant McLennan

Nåddes precis av den tragiska nyheten att världens finaste popfarbror har gått ur tiden. Vila i frid, Grant McLennan. Dina sånger kommer alltid leva vidare i pophjärtan världen över.