Musik: Med Sufjan in i overkligheten.

Jag borde egentligen sova nu, sova och ta igen de timmar jag förlorade inatt. Men det går inte. Jag får ingen ro i kroppen.

Jag lämnade gårdagens Sufjan Stevens-konsert med en känsla jag antar skulle infinna sig om man just sett ett UFO landa utanför fönstret, en känsla av overklighet, en känsla av att något fruktansvärt och underbart håller på att hända. Jag blir inte kvitt den känslan.
Hela konserten var fantastisk, remarkabel, obeskrivlig. Jag har älskat Sufjan Stevens musik sedan jag köpte ”Illinois” i början av året, för hans gripande texter, för hans genialiska melodier, för hans viskande röst.

För hans tvära kast mellan det gripande sorgliga och det barnsligt lekfulla. För hans stora arrangemang som lyfter redan jättebra låtar till nya höjder, högt ovan molnen.
Före konserten var jag orolig. Det fanns en liten klump i mitt bröst som sade mig att Sufjan kanske skulle ställa sig ensam på scenen med en akustisk gitarr och framföra intima men stentrista tolkningar av sina låtar. Har man betalat tvåhundrafemtio kronor för en konsert är det inte vad jag skulle kalla för valuta för pengarna.
Bröstklumpen hade fel, tack och lov. När Sufjan klev ut på scenen, iförd scoutuniform, teatermask och fjärilsvingar, var det i sällskap med en hel orkester i samma storslagna mundering. Det var onekligen väldigt speciellt att se och höra denna märkliga skara inleda konserten med ett riktigt storslaget postrockepos, värdigt Mogwai eller Sigur Rós. Vad låten hette har jag ingen aning om, jag har inte hört särskilt mycket mer av Sufjan Stevens än just ”Illinois”. Ännu.
Men det lät suggestivt.
Det var som att, ja, se ett UFO landa utanför fönstret.
Ibland var det som att titta på Flaming Lips – i ”The Man From Metropolis Steals Our Hearts” kastades uppblåsbara Stålmän ut i publikhavet, och i en nykomponerad julvisa; ”It Was The Worst Christmas Ever”, regnade det tomtar.
Överlag var det ”Illinois”-låtarna som orsakade de ivrigaste applåderna. Fram till ”Majesty, Snowbird”, en låt som inte finns på skiva ännu, konsertens themesong och mästerverk, som får lokalen att dränkas i ovationer.
Det var Sufjan Stevens på Jason Spaceman-humör. Om konserten började med en UFO-landning var det här fullskalig rymdinvasion, det var jätteskeppen från Independence Day, beväpnade med kärlekskanoner. Det var tio minuter episk orkan, och det var så vackert att jag bara kunde skaka på huvudet.
Det skakar fortfarande.

Dagbok: Sadcoredrömmar.

Du har hört [ingenting]’s hitsingel ”Punkdrömmar” och gillat den. Men har du hört mig berätta om mina sadcoredrömmar? Nej? Sätt dig ner, läs och förundras.

Det var en utekväll med jobbet. Vår chef hade låtit arrangera en Arab Strap-konsert, något jag naturligtvis gladdes åt. Arab Strap är ju ett av mina favoritband just nu, och att de ställde upp och spelade trots att de nyligen splittrats var ju faktiskt ganska fantastiskt. Vi satt i en stor aula, och längst fram fanns en scen där bandet skulle spela. Jag var tyst och andaktsfull. Mina kollegor verkade inte bry sig nämnvärt. De pladdrade på som om det vore vilken arbetsdag som helst, och slutade inte ens när Aidan och Malcolm klev på scenen och började spela. En kollega (jag minns inte vem, men det var säkert Jonas, han verkar rätt dum i huvudet) började till och med smäda bandet och bad dem gå av scenen. Efter en låt skrek Aidan Moffat; ”Fucking cunts!” och gick. Malcolm Middleton lade ner gitarren, gav oss fingret och gick han också. Ett besviket och irriterat sorl spred sig i publiken. Själv var jag i upprorsstämning. Jag kokade inombords. Jag reste mig upp. Jag pekade på min kollega.
”Det är hans fel!” skrek jag. ”Ta honom! DÖDA HONOM!”
Publikens sorl övergick till fullständigt kaos. Jonas fann sig snart omringad av den uppretade pöbeln. De började rycka och slita i honom. Han såg förskräckt ut, dödsångesten lyste i ögonen på honom. Snart syntes han inte alls, allt man såg var ett tjugotal armar som drog i honom. Ett hjärtskärande skrik hördes, det avbröts tvärt och så blev det tyst. Alldeles tyst.

Efteråt.
Arab Strap var tillbaka på scenen, dock utan sina instrument. Någon hade ställt dit en soffa. Det var inte längre en konsert. Bandet var gäster i ett debattprogram, och jag satt i publiken. Programledaren ställde frågor om den tragiska spelningen som kostat en människa livet, och undrade om de inte kände sig ansvariga. Om de inte varit så lättprovocerade och stövlat ifrån sin egen spelning hade ju inte publiken blivit så uppretad, och inget av det här hade hänt.
Aidan Moffat var svart i ögonen. Han tittade ut över publiken, och hans blick mötte min. Han ställde sig upp och pekade.
”It’s not out fault. It’s all because of THAT wanker!”
Jag reste mig upp och började gå mot scenen. Jag passerade min chef, som sträckte ut armen och viskade: ”Niklas! Gör det inte!” men det struntade jag i. Resolut klev jag uppför trappstegen mot scenen, mötte först Aidans, sedan Malcolms och till sist programledarens blick, och satte mig sedan i soffan.
Jag öppnade munnen och började tala. Jag började med att be om ursäkt och säga att det som hänt inte hade varit planerat. Jag hade ju bara blivit så provocerad av att en ensam idiot hade förstört en spelning som jag haft så höga förväntningar på.
Det blev tyst. Sedan hördes ljudet av handflator mot handflator. Först några få, sedan fler och fler. Min chef ställde sig upp och applåderade. Alla applåderade, några busvisslade.
Aidan Moffat vände sig mot mig, flinade ett så kallat shit eating grin, och sa:
”Cheers mate!”

Musik: En låt #16.

Television Personalities – This Heart’s Not Made Of Stone

Egentligen skulle jag kunna ta ungefär vilken låt som helst från ”The Painted Word” eller ”Closer To God”. Vilken låt som helst från dessa fantastiska skivor skulle kunna illustrera Dan Treacys storhet som låtskrivare, textförfattare, och framförallt – sångare.
Det finns ingen som kan låta så fucked up och trasig som han, och samtidigt så oskyldig och barnsligt naiv. Som en blandning mellan Mark Kozeleks svärta och Jonathan Richmans lekfullhet.
Han påminner mig om någon, jag vet inte om det är någon jag känner på riktigt eller någon jag läst om i en bok eller sett på tv. Någon som river ner och förstör allt som kommer i hans väg utan att riktigt förstå varför. Och framförallt utan att någonsin mena något illa. En vandrande naturkatastrof. Någon som är helt utan kontroll.

”This Heart’s Not Made Of Stone” är en stunds tillfällig självinsikt. Treacy har trampat på någon, och han vet om det. Han är ledsen, men han kan inte göra något åt det. Det är ju bara sån han är.

“I know sometimes I'm hard
I know sometimes I'm cruel
I know sometimes I'm slow
And often act the fool
And though I think the world of you
You can't take all my time
I have lose control sometimes
I've got to live my life”

Med facit i hand – Treacys drogmissbruk, supandet, hemlösheten, tiden i fängelset – är det några av de sorgligaste raderna man någonsin kan tänka sig.