Film: Noah Baumbach-maraton.

“Margot At The Wedding” var en besvikelse. Den har några roliga scener (en stortjutande Jack Black i t-shirt, morgonrock och kallingar, som brölar ur sig fullständigt obegripligt nonsens), några gripande scener och ett helt gäng irriterande scener. Särskilt irriterad blir jag på alla osympatiska, korkade karaktärer. De känns helt enkelt för otroliga.
Nicole Kidman spelar nervvraket Margot, som motvilligt återvänder till sitt barndomshem där hennes syster Pauline (Jennifer Jason Leigh) ska gifta sig. Relationen mellan Margot och Pauline är spänd, och ingenting blir bättre av att Margot från första sekunden hatar hennes blivande man, den tjurige och egoistiske Malcolm (Jack Black). Mest lidande av spänningarna blir Margots son, den förvirrade och morsgrisiga Claude. Claude är en typiskt lillgammal Noah Baumbach-tonåring. Relationen mellan mor och son är långt ifrån sund. I en scen berättar han stolt för Margot att han onanerat.
Filmen känns på det stora hela som ett experiment i manusskrivande där Baumbach har hittat på ett gäng karaktärer med extrema personligheter, placerat dem i en miljö och sedan låtit historien skriva sig själv. Det är intressant, men inte nödvändigtvis bra, och i slutet kände jag mig mest uttråkad. Filmen vill säga något om relationerna mellan barn och föräldrar, men den gör det på ett väldigt omständligt sätt.

Roligare är det då att titta på Baumbachs tidiga, charmerande filmer. Bagateller, absolut, utan den emotionella tyngd som gjorde ”The Squid And The Whale” så fantastisk. Men njutbara och smarta bagateller.
”Mr. Jealousy” är historien om Lester Grimm, spelad av Eric Stoltz. Lester har ett stort problem i livet: hans svartsjuka. På film är svartsjuka något av det mest destruktiva man kan tänka sig, och resulterar ofta i våldshandlingar. Så inte här. Lester är en snäll och timid kille vars svartsjuka bottnar i plågsamma ungdomsrelationer. Han skäms naturligtvis över den, och gör sitt bästa för att dölja den, men i takt med att misstron mot flickvännen (Annabella Sciorra) växer tar sig hans svartsjuka mer och mer bisarra uttryck. Det hela kulminerar när han under fejkat namn går med i en terapigrupp för att spionera på ett av flickvännens ex, den slemmige författaren Dashiell (Chris Eigeman). En märklig slags vänskap växer fram mellan de båda, och Lester snärjs in mer och mer i ett nät av lögner.
Det är en farsartad historia, referenserna till lagom fin finkultur duggar tätt, och Baumbachs Woody Allen-komplex spelar huvudrollen i varenda scen. Men det gör inget. Filmen kom 1997, och då liksom nu var det länge sen Allen gjort något lika underfundigt. En underskattad pärla.

I ”Highball” återförenas skådespelarna från ”Kicking And Screaming” och ”Mr. Jealousy” i en enkel, snabb och rolig lofi-produktion. Filmen utspelas helt och hållet i en lägenhet, under tre olika fester, och känns både improviserad och inspirerad. Den påminner lite om ”Margot At The Wedding” på så vis att den mest går ut på att ett gäng ganska extrema personligheter interagerar med och irriterar sig på varandra, men här är det betydligt roligare. Särskilt mycket till handling finns inte att tala om, det är mest korta scener där de olika personligheterna talar med varandra och om varandra. Men det är, precis som i ”Kicking And Screaming”, så underhållande samtal att övrig handling är överflödig.
John Lehr kan ha utrustats med världshistoriens dummaste flin, och filmen igenom levererar han lika korkade repliker, med nämnda flin på läpparna. Carlos Jacott är som vanligt alldeles underbar, här som den odräglige Felix, gästen som alla, med all rätt, avskyr. Ska jag hitta något att klaga på så är det väl att kvinnorna inte tillåts vara lika minnesvärda och roliga som männen. Men det finns en spontan glädje i den här filmen som verkligen smittar av sig, och när jag ser den kommer jag på mig själv med att önska att jag fick vara en i gänget, en av dessa lagom hippa, lagom kända New York-personligheter. Baumbachs entourage rymmer så många hjärtliga karaktärer. Så många duktiga skådespelare, regissörer och musiker skymtar förbi i hans produktioner, ofta utan annan anledning än att de är folk han gillar. Peter Bogdanovich, mannen som gjort en av mina absoluta favoritfilmer, ”The Last Picture Show” är psykologen i ”Mr. Jealousy” och dyker också upp som påfrestande men rolig imitatör på festerna i ”Highball”. Dean Wareham, popstjärna i Galaxie 500, Luna och Dean & Britta, medverkar i såväl filmerna som på deras soundtrack, älskvärd som alltid och stilig som få. Och Chris Eigeman, the thinking mans Bruce Campbell, är alltid en fröjd att beskåda.
Kalla mig gärna bakåtsträvare, men jag hoppas verkligen att Noah Baumbach snart återvänder till sin gamla skådespelarensemble. Ingen annan tycks vilja anlita dem, och det är synd och skam att se sådan talang försvinna ut i obskyriteten.

Margot At The Wedding – 5/10
Mr. Jealousy – 7/10
Highball – 7/10

Film: Stockholm Boogie.

Regi: John Lindgren

Genre: Komedi
Titel: Stockholm Boogie
År: 2005
Land: Sverige

Jag minns inte om det var på Weird Science eller på hennes egen blogg, men Emma Gray Munthe kallade vid något tillfälle ”Stockholm Boogie” för underskattad, och sedan dess har jag varit sugen på att se den. Jag blir alltid glad när någon hittar ljusglimtar i utskällda filmer, skivor och böcker, och jag blir alltid lika peppad på att se om även jag kan se dem.
Och i det här fallet kan jag det. ”Stockholm Boogie” är nämligen betydligt bättre än sitt rykte. Att kalla den ”bra” är att ta i, men som uppdaterad pilsnerfilm, eller Kusturica på Hornstull, fungerar den utmärkt. En småcharmig bagatell i samma anda som ”Jalla Jalla”. De påminner om varandra i tonläge och tempo, och ”Stockholm Boogie” är varken bättre eller sämre än Josef Fares debut.

Jerka (Erik Johansson) och Hoffe (Jens Malmlöf) är kusiner, och hänger i filmens början vid Slussen, där Hoffe desperat försöker hitta en tjej att festa med. Jerka har nyligen gjort slut med sin tjej och vill mest åka hem, men när överklasstjejen Nathalie (Marie Lindström) går med på att hänga med dem till Skinnarviksberget för att dricka sprit ändrar han sig. De två kusinerna (som för övrigt känns som utstigna ur en tidig Rocky-strip) tävlar under natten om Nathalies gunst medan Jerkas ex Terese letar efter dem. Och det är egentligen bara det filmen handlar om. Jag har ingen aning om var filmens upphovsmän kommer från, men på många sätt känns filmen som ett kärleksbrev till Stockholm, med en nyinflyttad, storögd och ganska naiv ung människa som avsändare. Hade inte filmen skildrat en typ av ”sköna lirare” som jag själv har rätt svårt för hade jag nog varit helt rätt målgrupp.

5/10

Musik: En låt #30.

Iron & Wine – Upward Over The Mountain

I ett skitigt kök i en studentkorridor i Motala horde jag för första gången Iron & Wine. Jag var väl ute från rummet för att hämta tepåsar eller bre en macka eller nåt, och från radion hördes det vackraste sprakande jag någonsin hört den ge ifrån sig. Jag frågade vems skivan var. Den var Lindas. Och då Linda är en vänlig själ fick jag naturligtvis låna den.

Jag har inte riktigt brytt mig om att lyssna på Iron & Wine efter ”The Creek Drank The Cradle”. Jag hörde någon låt från uppföljaren, ”Our Endless Numbered Days”, på en Sonic-skiva, men fastnade inte alls för den. Den hade inte den där sprakande, ensliga och väldigt intima stämningen som gjorde debuten så förtrollande att lyssna på.

Att lyssna på ”The Creek Drank The Cradle” skapar bilder i mitt huvud. Ett ensamt hus med majestätiska vyer – berg, vidder, floder - runt knuten. En veranda där Sam Beam spelar på sin gitarr. Och så jag, bakom ett hörn, lyssnandes på något jag egentligen inte är menad att höra. Något privat, och mycket mycket vackert. Och aldrig är det vackrare eller mer privat än i ”Upward Over The Mountain”.

Vad texten egentligen handlar om vet jag inte. Sam Beams lyrik är full av symboler och metaforer. Men som nyligen avflyttad från min hemstad och för första gången utan tryggheten i att ha familjen ett stenkast bort, fann jag något att relatera till i försiktigt framviskade rader som:

”Mother don’t worry
I’ve got a coat and some friends on the corner
Mother don’t worry
She’s got a garden we’re planting together”

Och kanske framförallt:

“Sons are like birds
flying always over the mountain”.

Film: Comic Book: The Movie.

Regi: Mark Hamill

Genre: Komedi, mockumentär
Titel: Comic Book: The Movie
År: 2004
Land: USA

Mark Hamill lär ha en del erfarenhet av science fiction-mässor, nördar och fanboys – han spelade ju Luke Skywalker for Petes sake! Därför är det egentligen inte särskilt konstigt att han regisserat en film som kretsar kring dessa ämnen. Men ganska lustigt.
Hamill spelar själv huvudrollen som Don Swan, en serietidningsentusiast vars barndomshjälte Captain Courage, precis ska till att filmatiseras. Don är inte överförtjust. ”Out with the old, in with the new” är producenternas mantra, och Captain Courage blir istället “Codename: Courage”, en ultravåldsam post-9/11-hjälte som slaktar talibaner och terrorister på blodigast möjliga vis. När Don anlitas till att spela in en ”making of”-film till DVD-utgåvan av filmen ser han sin chans att få producenterna på bättre tankar, och under några intensiva dagar på Comic Con i San Diego, bland nollor, nördar och vanligt folk, gör han allt som står i hans makt för att övertyga dem om att Captain Courage är hjälten som gäller.

Filmen är en mockumentär i stil med ”Spinal Tap”, brittiska ”The Office” eller ”Torsk På Tallin”, och vid sidan av Don Swans pinsamma eskapader berättas historien om seriefiguren Captain Courage, i intervjuer med olika serietidningspersonligheter. En hel mängd höjdare i branschen gästspelar. Stan Lee, Kevin Smith och Paul Dini är bara några exempel. De här inslagen fungerar faktiskt riktigt bra. Captain Courage må vara en uppdiktad seriefigur, men han har helt klart inspirerats av verkliga förlagor, som Batman och Captain America. Mark Hamill är dessutom riktigt trovärdig i rollen som Don Swan, och de monologer han håller om seriebranschens historia är faktiskt ganska allmänbildande.

Tyvärr är ”Comic Book: The Movie” i slutändan inte någon särskilt bra film. Som renodlad mockumentär fungerar den inte alls. En mockumentär står och faller med trovärdigheten. Hur absurd handlingen än må vara måste illusionen av att det är en verklig dokumentär behållas, annars faller ju hela idén. Här finns på tok för många scener som uppenbart är ren spelfilm, scener där Mark Hamill verkar ha glömt bort att han måste skriva in en kameraman i manuset för att det ska fungera. Slött. Överlag är filmen inkonsekvent till tusen, i såväl ton som estetik, och känns mer som en samling roliga idéer staplade på varandra än som en sammansatt historia. Det finns ett par ganska briljanta scener, en del roliga repliker, och den som fascineras av seriefandom (som jag) finner säkerligen en hel del underhållning bara i omgivningarna, de välkända ansiktena och all härlig nördtrivia. Alla andra kan nog hålla sig borta och kolla på ”Spinal Tap” istället.

4/10

Litteratur: Chuck Palahniuk – Lullaby.

Titel: Lullaby
Författare: Chuck Palahniuk
År: 2002

Länge var jag skeptisk till Chuck Palahniuk. Jag älskade också ”Fight Club” (filmen) men kände aldrig något begär att läsa boken. I artiklar om Palahniuk nämndes det ständigt att läsare kräkts av att läst hans böcker, och jag fick intryck av att det var en författare som tyckte om att chockera för chockerandets skull, utan att egentligen ha särskilt mycket att säga. Att han blivit känd för att vara en provokatör, men att han när allt kommer omkring inte är mycket mer än så. Fel, fel, fel.

”Lullaby” är det mest engagerande jag läst på mycket, mycket länge. En riktig sidvändare, med en intrig som är otroligt fascinerande, av flera anledningar.
Historien kretsar kring Carl Streator, en medelålders journalist som arbetar på en artikelserie om plötslig spädbarnsdöd. Streator har själv förlorat både fru och barn under mystiska omständigheter, så när han upptäcker att många av de dödsfall han skriver om har ett samband med samma afrikanska dikt han själv läst för sin familj innan de dog, blir han närmast besatt av att få veta mer om denna ”vaggvisa”. Veta mer, och förstöra alla kvarvarande exemplar av den bok som dödat hans fru och barn. Men det visar sig lättare sagt än gjort. Makt korrumperar, och makten att kunna döda vem som helst, bara genom uppläsandet av en ramsa, korrumperar extra mycket. Det visar sig dessutom snart att det finns fler magiska ramsor därute, och vad händer när en bok med trollformler hamnar i händerna på två neohippies med egna idéer om hur världen bör se ut och fungera?

”Lullaby” är smart, tankeväckande, äcklig, ibland gripande, fantastiskt rolig och väldigt, väldigt svart. När jag nått sista sidan suktar jag efter mer och ber till högre makter om en fortsättning. Chuck Palahniuk har i ”Lullaby” skapat ett universum med trovärdig magi och moderna häxjakter som jag önskar att fick återvända till och utforska mer.

8/10