tisdag, februari 19, 2008

Svammel: Lägesrapport.

Jag har hostan från helvetet att tampas med, och är därför sjukskriven. Det finns mycket jag borde använda den lediga tiden till, men jag orkar inte mycket mer än att ligga på sängen och se timmarna rinna ur händerna på mig. När hostattackerna kommer kravlar jag mig upp till spisen och ordnar till varm mjölk med honung. Varm mjölk med honung. Det borde man dricka oftare. Tanken att det här vore ett bra tillfälle att lära sig dricka whiskey har också slagit mig. Men det är ont om systembolag i Hallonbergen.

Så passande då att jag bara bor kvar här i ungefär fyra dagar till. Sedan skakar flyttlasset iväg till en liten etta i Mälarhöjden. Det känns fint. Jag har bott där förr, och tycker mycket om området. Närheten till vattnet, till grönområden, till Liljeholmen och - i förlängningen - Södermalm och alla vännerna och utelivet. Banankartongerna är inte ens halvfulla, men det ska nog ordna sig. Bara jag kvicknar till ska jag nog klara av att packa lite. Och åh, snabb fråga: är det en god idé att transportera sina Bennohyllor som de är, med skivor och allt? Det låter lite riskabelt, men det skulle onekligen förenkla saker och ting betydligt. Någon som har erfarenhet av detta?

För övrigt har jag till min förvåning upptäckt att jag plötsligt tycker att film är så mycket roligare att lägga tid på än musik. Kanske är det för att jag inte känner samma ha-begär inför filmer som för skivor. Jag kan se dem och uppskatta dem, men jag måste inte ha dem stående i någon hylla någonstans. Lämpligt med tanke på min nuvarande ekonomi.

Etiketter:

måndag, februari 11, 2008

Film: Beautiful Girls.

Regi: Ted Demme
Genre: Drama, komedi

Titel: Beautiful Girls
År: 1996
Land: USA


Jag har sett en massa bra film i helgen, ny film på bio, ny film på datorn, och så en gammal goding som legat och gottat till sig ett tag. Jag snackar om "Beautiful Girls", Ted Demmes skildring av manlig vänskap, ålderskrisande, kärlek och småstadsångest. På många sätt känns det som en blandning mellan mästerliga "The Last Picture Show" och "Garden State" och "The Last Kiss". Jag gillade båda Zach Braff-filmerna men det här är så mycket bättre. Mer träffsäkert och rörande, och castingen är perfekt ända ner till minsta biroll (håll utkik efter "Zodiac"-mördaren som perifer bartender!)


Det finns gott om minnesvärda scener och snärtiga replikväxlingar, men det är framförallt en som sticker ut. Scenen här nedan. Det är svårt att göra allsångsscener utan att de blir corny. Ted Demme har inte bara lyckats, han har dessutom gjort den bästa allsångscenen jag någonsin sett. Varje gång jag ser den sprider sig en varm känsla i hela kroppen. Jag tror den kallas lycka.




8/10

Etiketter: , , , ,

söndag, februari 10, 2008

Musik: Läsvärt #1.

onsdag, februari 06, 2008

Film: Wristcutters: A Love Story.






Regi: Goran Dukic
Genre: Drama, komedi
Titel: Wristcutters: A Love Story
År: 2006
Land: USA

Drömmar har alltid fascinerat mig, förmodligen för att jag själv drömmer så mycket konstigt. Mina favoritdrömmar är det där långa, som känns som om de varar hela natten. Som byter handling och scenario var och varannan minut, men där det ändå, någonstans i periferin, kan skönjas en röd tråd. "Wristcutters: A Love Story" är som en sådan dröm.

Den inleds som många filmer slutar - med ett självmord. Zia (småstelt spelad av Almost Famous-killen) tröttnar på livet när hans flickvän lämnat honom. Han städar sin lägenhet, går in i badrummet och snittar upp handlederna. När han vaknar upp befinner han sig i något slags limbo för självmördare, där allt är än värre än i jordelivet. Han hyr ett rum hos en vresig Österrikare, jobbar i en skabbig pizzeria, dricker öl med den deppiga ryssen Eugene och stirrar upp i taket. Tills han av en slump upptäcker att hans död utlöst en mindre självmordsvåg i hans bekantskapskrets, och att hans ex är ett av offren. Tillsammans med Eugene ger han sig ut på en roadtrip för att hitta henne. De hittar en medresenär och potentiellt kärleksintresse i den ofrivilliga självmörderskan Mikal (Shannyn Sossamon - hur kan denna människa få så få filmroller?) och finner snart att dödsriket är märkligare än de kunnat ana.

Efter en skruvad men ändå ganska nedtonad inledning, spårar filmen ur totalt, och liknar snart något som Douglas Adams, Charlie Kaufman, och Terry Gilliam kunde ha kokat ihop tillsammans. Tom Waits dyker upp och är Tom Waitsig. Lite virrig, vidögd, raspig och skrotnissig sådär, ni vet. Härligt fulsnygge John Hawkes (killen från "Me And You And Everyone We Know"
) stapplar ut och in ur några märkliga scener. Det är kanske inte fullt lika subtilt som Kaufmans filmer, men lika småputtrigt filosofiskt, tragikomiskt och romantiskt. Ofta på samma gång. Ett exempel är en av mina favoritscener, som verkligen känns som något min hjärna skulle kunna fabulera ihop efter några nattmackor för mycket. Zia och Mikal vaknar upp på en strand, där de sovit i varandras armar. De tittar blygt på varandra, borstar bort sand och småsten. Vågarna skvalpar mot strandkanten. Det hela är väldigt gulligt och romantiskt... Tills de till sin förfäran upptäcker att stranden de sovit på är full av gamla använda knarksprutor.

Jag tyckte verkligen om "Wristcutters". Den var annorlunda. Jag tyckte om den svarta humorn, den grynigt sunkiga scenografin, den virriga handlingen och de tvära kasten. Inte en film för alla ("mjäkigt indietrams!" lär en och annan fräsa) men de som uppskattar filmer som "Waking Life", "I Heart Huckabees" och "Science Of Sleep" bör definitivt ge den en chans.

Jag tror min vän Valle skulle tycka om den.


7/10

Etiketter: , , , , , , , , ,

tisdag, februari 05, 2008

Musik: En låt #29.











Britta Persson - Cliffhanger

Britta Perssons senaste singel "Cliffhanger" (finns det fortfarande singlar? "Den nya Britta Persson-låten som spelas på P3" kanske är en mer korrekt benämning?) är sååå tidigt 90-tal.
Ljuva minnen av Mary Lou Lord, Throwing Muses och Sundays skulle virvla upp inom mig, om jag nu vore gammal nog att ha minnen av de artisterna. Nu har jag bara ett par skivor med dem, och Britta Perssons "Cliffhanger" får mig att tänka på de (tyvärr skamligt få) tillfällen jag lyssnat på dem, får mig att vilja lyssna på dem igen. Det är en bra låt med en smart melodi, men det är framförallt soundet och rösten som lyften den. Det låter lite dovt, lite mörkt och murrigt, och rösten är sådär härligt svajig och ekande som Harriet Wheelers.

Nu känner jag mig lite jävlig, för det känns inte som att Britta själv skulle uppskatta att enbart jämföras med kvinnliga artister. Jag tycker själv det är förkastligt. Men jag kan helt enkelt inte komma på särskilt många manliga artister eller band som låter riktigt på det här viset. Inte i sound, och inte i känsla. Det är lite trist, men jag kan leva med det, och jag hoppas att Britta kan det också. Om inte annat så hon kan leverera fler låtar som "Cliffhanger".

Etiketter: , , , , , , ,

söndag, februari 03, 2008

Svammel: Hycklare?

Å ena sidan: ja, detta är helt vidrigt, och människan är uppenbarligen en idiot. Jag blir genuint förbannad när jag hör hans skitsnack, och min första impuls är, precis som de människor som postat arga mail, kommentater och videoresponser, att karln borde ha sparken.



Å andra sidan: när Trey Parker och Matt Stone lät en tecknad Steve Irwin figurera i "South Park", med en stingrocka genom bröstkorgen, blott en vecka efter att den verkliga förlagan omkommit, tyckte jag det hela var jätteroligt. Smaklöst och elakt, men roligt. Visserligen skapade det en del rabalder det också, men jag tror ändå att de flesta reagerar starkare på John Gibsons häcklande av Heath Ledger. Vad beror det på? Ligger hela skilnaden i det faktum att "South Park" är roligt, medan John Gibson bara är fånig och äcklig? Får man skoja om vad som helst så länge man är rolig?
Jag har inget svar, det här är inte "Jeopardy".

Etiketter: , , , , ,