Musik: En låt #21

Hanna Fahl – Kär I En Hipster

Jag är på bra humör, och kanske är det därför jag just nu mest lyssnar på rolig musik. Inte enbart, men den musik som fastnar djupast just nu är den som får mig att skratta, eller åtminstone le. Som ”Kär I En Hipster”, ett självhäftande litet glädjepiller till tidsdokument, lika här idag som den är borta imorgon. Minimalistisk, mjäkig och ironisk indiehiphop som går utmärkt att sjunga med i och mycket väl kan bli för hipsterfolket vad ”Boten Anna” var för datornördarna förra sommaren.
Jag har bara en invändning:
Hot Chip, Hanna?
Så förra året.

(Vill du höra den? Googla på "Kär i en hipster". Du hittar garanterat någon Speedyshare-länk någonstans.)

Musik: The Tough Alliance, live på Södra Bar.

”Ska de spela eller slåss?” frågade min arbetskamrat Ola när jag i lunchrummet släppte bomben att jag skulle gå och se TTA i helgen.
”Förhoppningsvis både och”, svarade jag.
Jag har egentligen ingen relation till The Tough Alliance. Jag har lyssnat på hitsen, och jag gillar dem. Bra låtar, medryckande, kul. Varken omstörtande bra eller provocerande dåligt. Jag verkar ganska ensam om det. I min bekantskapskrets finns både fanatiker och belackare, men få likgiltiga. Förutom då de som aldrig ens hört talas om Tough Alliance. Tro det eller ej, de finns.
--
Så stod jag där på Södra Bars dansgolv igen då, den här gången med Andreas, Julie, Anna (ännu en!) och Moa alldeles i närheten. Vi hade precis dansat till New Orders ”Bizarre Love Triangle”, som ju är världens bästa låt, och nu hängde förväntningarna i luften. Förmodligen var det bara en tidsfråga innan TTA skulle kliva på scenen.
Då skingrades plötsligt publiken, föll bakåt som dominobrickor och bildade en öppen cirkel mitt framför scenen. Allt gick så långsamt. Musiken tystnade, människor skrek och ropade, utspilld öl tycktes glida fram genom luften, dropparna svävade som gyllene snöflingor innan de slog i marken – och i mig. Jag fann mig fullständigt nerstänkt, med öl över hela skjortan och i håret.
Jag tittade upp, och i cirkeln rusade någon med munnen skummande av blod och ansiktet förvridet i en vild grimas. Han slet tag i någon, knytnävsslag utbyttes, cirkeln vidgades än mer när folk försökte undvika att träffas av de virvlande armarna.
Vakterna rusade in, kombattanterna bars ut och jag lugnade nerverna i baren.
”Surt”, sa en kille som stod lutad mot bardisken. Han nickade mot min nedfläckade skjorta.
”Jo”, sa jag, men flinade samtidigt och ryckte på axlarna. Jag tog det inte så hårt. Det var ju i alla fall inte blod.
”Det värsta är”, sa han konspiratoriskt, ”att det garanterat var arrangerat.”
”Eh, jo”, sa jag skeptiskt och vinkade tillbaka till Andreas som fått syn på mig. Tänkte lite på vad killen just sagt. Är det möjligt, rent teoretiskt, att TTA anlitat två killar till att gå fullständigt Fight Club och slå varandra blodiga? Kunde det rent av vara så att killen jag snackade med anlitats för att sprida ryktet? Kanske. Mer intressant är egentligen det faktum att TTA är ett band som får folk att spekulera i de banorna. Hur många andra svenska band kan man säga detsamma om? Jag kan inte komma på ett enda.
För att vara ett band som är så omhuldat av antirockens fanbärare är deras spelningar väldigt rockistiskt korrekta: Vad som helst kan hända på deras spelningar, precis vad som helst. Ungefär som man hört att det lär ha varit under punkens ungdomsdagar på CBGB i New York.
Slagsmålet hade just avbrutits när musiken kom igång igen och TTA äntrade scenen. Såvitt jag, som aldrig sett den tidigare, förstår var det en ganska vanlig TTA-spelning. Scenen stormades, människor överallt, artisterna själva i stort sett omöjliga att urskilja sånär som Erik som står och viftat med en bas utan att spela på strängarna, någon som skriker ”de har Service-människorna är fan den värsta sortens knarkare!”, lika mycket aggressioner som kärlek i luften, fullständigt kaos.
Så var spelningen över, lika plötsligt som den börjat. Musiken tystnade, lamporna tändes, publiken skingrades. Golvet var ett hav av öl och krossat glas, och i scenen gapade ett öppet hål som inte funnits där före konserten. En svartklädd man med bister uppsyn och armarna i kors stod där bredvid och blickade ut över oss.
Det var dags att gå.

Litteratur: Lars Ahlin – Inga Ögon Väntar Mig

Läste ”Kommer Hem Och Är Snäll” för flera år sedan, gillade den, men kände mig aldrig manad att läsa mer Lars Ahlin. Hittade sedan, för några veckor sedan, ett gammalt exemplar av novellsamlingen ”Inga Ögon Väntar Mig” på ett antikvariat i Skarpnäck och kände att det kanske var dags att verkligen upptäcka Ahlin på allvar. Och det var en samling som gav mersmak, helt klart, även om alla noveller inte är klockrena. När det är bra är det riktigt bra, som ”Semesterresa”, ett triangeldrama med en man, en kvinna och en hund i centrum. Inte alls så absurt som det låter, men väldigt svart och väldigt välskrivet. Eller ”Vad Du Aldrig Känt”, historien om en sjuk och svag ung man som utnyttjas sexuellt av värdinnan för rummet han hyr.
Lars Ahlin skriver om de sjuka, de fattiga, de utsatta och svaga. Det är han långt ifrån ensam om, och nej, egentligen är det här inte alls något unikt eller exceptionellt, bara en intressant och välskriven samling noveller.

Film: Grave Of The Fireflies

Titel: Grave Of The Fireflies
Regi: Isao Takahata
År: 1988

Är det här den sorgligaste filmen någonsin? Troligtvis. Inte sedan jag fick en tevekväll med familjen förstörd av ”Pelle Erövraren” har en film drabbat mig på det här sättet, som ett hårt slag i magen. Det smärtsamma här är hur optimistiska och glada huvudkaraktärerna är, trots att allt går käpprätt åt helvete för dem. Seita och Setsuko skrattar och leker medan hela helvetet bryter ut runt omkring dem. Genom svält, krig och idel besvikelser håller de ångan uppe, ända till det bittra slutet.
Det här är också en av de vackraste filmerna jag någonsin sett. Det har skrivits en del om ”Totoro” på sistone, då den filmen ganska nyligen gått upp på de svenska biograferna. De påminner en del om varandra, i tecknarstilen, i färgerna, i den realistiska skildringen av barnets känsloliv. Men om ”Totoro” är en barnfilm som även tilltalar vuxna så är ”Grave Of The Fireflies” definitivt en vuxenfilm förklädd till barnfilm. Här finns inga magiska sagoväsen som rycker in när det blir svårt, bara andra världskrigets dystra verklighet.
På tok för hemskt för småttingarna, och ibland till och med för hemskt för mig. Men väldigt vackert.

Musik: En låt #20.

CocoRosie – Candy Land

Bästa spåret på CocoRosies skiva "La Maison de Mon Réve" heter "Candy Land". Det är en helt fantastisk låt.
Tänk er era gamla favoritleksaker från barndomen, hur de ligger hafsigt hopslängda i en hoptejpad flyttkartong. Bortglömda, förpassade till ett dammigt hörn längst in i källarmörkret. Tänk er att de gamla leksakerna kunde sjunga om de fornstora dagar då de fortfarande lyftes upp av kärleksfulla barnhänder. Då skulle det låta så här.
Speldosan snurrar sorgset, den döende plastelefanten trumpetar ångestfyllt med sina sista sinande krafter. Det är hjärtskärande, fullkomligt hjärtskärande.
Som de mest melankoliska styckena från Yann Tiersens soundtrack till "Amelie Från Montmartre", ungefär.
Resten av skivan är full av pratsång, bluesinfluenser, melodier som saknar såväl början som slut, och systrarna Casadys ljusa röster. Inte fullt lika fantastiskt, men rakt igenom beundransvärt fantasifullt.