Film: Grace Is Gone.

Titel: Grace Is Gone
Genre: Drama
Regi: James C. Strouse
År: 2007
Land: USA

Döden, döden, döden. Beror det på att jag själv aktivt söker mig till filmer som behandlar detta ämne, eller är detta något som ovanligt många Hollywood-filmer kretsat kring på senare år? Är det någon post-Six Feet Under effekt vi beskådar? Eller är det de senaste årens nationella trauman i form av krig och terrorattacker som skapat ett behov av filmer som vägleder sina tittare genom sorgearbete, gråt och tandagnisslan? Jag vet inte. Men "Grace Is Gone" är ännu en i raden av lågmälda dramer ("Mitt Liv Utan Mig" och "Pieces Of April", för att nämna två) där döden - huvudpersonens egen eller någon närståendes - har center stage. Det är ett tacksamt ämne, naturligtvis. Omöjligt att inte relatera till, ständigt aktuellt.

John Cusack spelar den alldaglige amerikanske småbarnspappan Stanley Philipps. Han lever ensam med sina två döttrar sedan hans soldathustru Grace dragit till Irak för att göra sin plikt i kriget mot terrorismen. En morgon knackar militärer med allvarliga ansikten på dörren. Grace har omkommit i strid, och Stanleys värld rasar samman. Som den typiske filmpappa han är klarar han naturligtvis inte av att kommunicera med sina barn. Att berätta om det ofattbara är inte det lättaste när man knappt kan föra en naturlig dialog vid middagsbordet. Så Stanley plockar med sig döttrarna på en festlig roadtrip medan han försöker få tankarna att klarna.

Bakom såväl manus som regi står James C. Strouse, som tidigare skrivit trevliga "Lonesome Jim". Där stod Steve Buscemi för regin, och kanske skulle "Grace Is Gone" ha vunnit på en annan regissör. Det är ingalunda en dålig film, men den balanserar hela tiden på en tunn lina mellan pekoralet och det genuint rörande. Det är finstämt, men ofta lite för finstämt. Återhållet, men lite för återhållet. Smakfullt, men lite för smakfullt. "Överansträngt" är nog en passande beskrivning. Det blir helt enkelt lite för många scener med landskap som flyter förbi långsamt, allvarliga miner, konversationer om ingenting där det outsagda svävar mellan raderna, och så tårdrypande ambient i bakgrunden. "Tala ur skägget, Strouse!" vill jag ryta. Då och då.

Men sen finns det mycket som är riktigt bra också. I enstaka scener bränner det till, och gör ont på riktigt. Barnen i filmen känns trovärdiga, vad gäller såväl manus som skådespel. Och John Cusack är alldeles förträfflig. Småpluffsig, bedrövligt klädd, och med Arne Weise-glasögon på är han långt från de sexigt cyniska karaktärer han gestaltat i "High Fidelity" och "1408". Hela hans uppenbarelse skriker efter vår sympati och tröst, utan att han för den sakens skull spelar någon genomsympatisk karaktär.

7/10

Musik: Max 1000.

En god vän köpte nyligen sin femhundrade skiva. Läs mer om denna stora händelse här. Själv köpte jag nyligen min tusende. Jag vinner!

Album nummer tusen i min samling är Stephan Mathieus "On Tape". Ett enda spår, 32 minuter långt. Experimentelt och knastrigt. Tror jag. Album nummer tusen i min samling har jag nämligen inte orkat lyssna på ännu.

Litteratur: Jonathan Ames - The Alcoholic.

Till min lista över intressanta författare med förnamn som börjar på "J" och slutar på "onathan" (Franzen, Lethem, Safran Foer, mfl) sällar sig nu en man med efternamnet Ames. Jonathan Ames har främst gjort sig ett namn som självutlämnande krönikör och författare av Bukowski-artade romaner om drinkare och förlorare. Själv upptäckte jag honom först nu, med "The Alcoholic", en serieroman som är både självutlämnande (kanske) och Bukowski-artad. Det var verkligen läsning som gav mersmak.

"The Alcoholic" är berättelsen om Jonathan A, hans uppväxt och hans relation till män och kvinnor, men framförallt alkohol och droger. Jonathan A är mer än en smula neurotisk, och har gigantiska problem med det mesta i livet. Drickandet börjar redan i tonåren, i fyllan och villan hamnar han i säng med både killar och tjejer, men misslyckas kapitalt med det mesta han tar sig för. Ångest, depressioner och terapisessioner följer, Jonathan A ältar och dricker, och ingenting blir bättre när han föräldrar omkommer i en bilolycka.

Berättelsen är lika rörande som den är rörig. Den hoppar fram och tillbaka, dröjer sig kvar i sidospår, saktar ner och accelerar när minst anar det. Dråplig komik blandas med djupt allvar. Det gör att "The Alcoholic" känns väldigt realistisk. Huruvida det rör sig om en självbíografi eller ej kan man bara spekulera i, men en googling på författarens namn visar att en hel del av det han berättar om bevisligen har skett i verkligheten.

Ames är en skicklig berättare, och teckningarna av Dean Haspiel är rena, egna och uttrycksfulla. "The Alcoholic" hade säkerligen fungerat precis lika bra i romanform, och Ames romaner är också något jag hoppas på att kunna utforska inom en snar framtid. Det är befriande med en författare som kan skildra förfallet utan vare att vare sig moralisera eller romantisera. Jag hoppas dock han fortsätter att utforska seriemediet. Han har här bevisat att det är ett hantverk han behärskar väl.

Svammel: Populärkulturskadad?

Ni har väl inte missat att Barack Obama blev president tidigare i veckan? Tänkte väl det. Det är oerhört stort, på alla plan som tänkas kan faktiskt. När jag kom upp ur tunnelbanan morgonen efter valnatten och såg löpsedlarna fylldes jag av värme, och av en känsla av allt kanske inte var hopplöst här i världen trots allt. Det kanske låter fånigt, det kanske låter som en effekt av masspsykos, men det kändes för en stund som om allt blivit lite ljusare.
Sedan kopplades populärkulturautopiloten på, och jag kom att tänka på en scen som utspelade sig för några år sedan, framför en sunkig gammal teve i en skitig studentkorridor i Motala. Vi var ett gäng som samlats för att titta på säsongspremiären av "24". Annika, en ilsken vänstertjej, avigt inställd till allt amerikanskt, dömde ut serien utan att ens ha sett den tidigare. När President Palmer, spelad av Dennis Haysbert dök upp i rutan höll hon på att sätta kvällsteet i vrångstrupen.
"Alltså, troligt! Är det en sci-fi-serie?" frågade hon, och skrattade rått.
Well, Annika, skrattar bäst som skrattar sist.

Film: It's gross, but is it art? #2.

The Signal.

Älskar inte ni också att snöa in? Att fascineras av något, en film, en skiva, en bok, söka information på nätet eller på biblioteket, följa röda trådar, upptäcka, nysta upp? Lägga pusselbit till pusselbit, gå fullständigt upp i något? Det är så sällan jag har tid för sådant längre, men då och då händer det. Och även om det man hittar inte alltid är fantastiskt, så kan resan ofta vara nog så givande.

Så; "The Signal" heter filmen, och jag snubblade över den när jag läste diskussioner om "Crossed". Den allmäna åsikten var att ramberättelsen i "Crossed", serietidningen, påminde en hel del om den i "The Signal". Och vice verca. Självklart blev jag nyfiken. Intrigen i "Crossed" var ju både skrämmande och fascinerande; en epidemi där de insjuknade drivs till vansinne och ger efter för sina allra sjukaste lustar. I "The Signal" är det, som höres, inte ett virus utan en signal i etern som startar utbrottet. Effekten är dock densamma. Människor ger sig på varandra till höger och vänster, med yxor, golfklubbor, knivor, näbbar och klor.

Det börjar djävulskt bra. Skrämmande, spännande och nervigt på ett sätt som jag inte upplevt sedan de inledande minuterna av "28 Weeks Later". Mya återvänder hem till sin svartsjuke man Lewis (spelad av Aidan Moffat-lookaliken AJ Bowen) efter ett romantiskt äventyr med sin älskare. Mannen har polare på besök. De dricker öl och ska se på fotboll. Men teven visar bara ett märkligt brus. De tre vännerna blir naturligtvis gramse. Medan kvinnan går för att duscha blir stämningen mer och mer hätsk, så hätsk att den snart utmynnar i ond bråd död, och Mya tvingas fly ur lägenheten, ut i trapphuset, där själva helvetet tycks ha brutit ut. Stämningen är verkligen tät i de här scenerna. Våldet är vansinnigt, men realistiskt och väldigt - jag hatar att skriva det - coolt.

Om det bara kunde ha fortsatt så. En halvtimme in byter filmen plötsligt helt riktning och blir svart komedi, kombinerad med kammarspel. Det är inte så konstigt - tre olika regissörer ligger bakom "The Signal", och de står för en tredjedel var. Synd då att det bara är första regissören som kan sitt hantverk. Filmens avslutande timme är lika delar tortyrporr, gladvåld och förvirrat psykobabbel som mest bara är utmattande att titta på. Efter en fenomenal inledning är detta naturligtvis en enorm besvikelse.

Två råd:

1. Ska du prompt se "The Signal", stäng av efter att Mya krockat med bilen. Det är därefter den fullständigt ballar ur.

2. Håll utkik efter kommande filmer av David Bruckner. Han kan komma att gå långt.