Musik: En låt #14.

Denim - American Rock

Jag nämnde nyligen Felts mästerliga avskedsskiva "Me And A Monkey On The Moon", som är en väldigt melankolisk, vacker och ganska gravallvarlig historia.
Lätt en av de bästa skivorna jag hört på hela året.
När Felt drog ner persiennerna följde Lawrence Hayward upp med Denim, och ”Back In Denim” blev första skivan efter ”Me And A Monkey On The Moon”.
Den skiljer sig radikalt från föregångaren. Men är nästan precis lika bra.
Där man lyssnade på Felt med en klump i halsen, lyssnar man på Denim med ett fånflin i mungipan. Man nickar löjligt med huvudet till de ironiska 70-talsarrangemangen, stampar takten och himlar med ögonen åt de malplacerade med ändå så perfekta synthslingorna som borrar sig genom ljudbilden som en mask i ett äpple.
”Back In Denim” är genuint rolig att lyssna på. Lawrence är sur på det mesta, dissar rockhistorien i ”Middle Of The Road” och bespottar 80-talet i ”I’m Against The 80’s”
Han gör det så snyggt att man inte alls behöver hålla med honom. Det är fantastisk lyssning i vilket fall som helst.

Vad han hatar i ”American Rock” behöver jag väl knappast förklara?
När Lawrence i låtens inledning utbrister; ”American rock… Yeeeeaaaaaah!” är det ett "yeah" som är lika utstuderat, lika parodiskt passionerat som Morrisseys bredaste grimaser.
Jag har faktiskt vandrat runt på gatorna, skrattande som en byfåne åt låtens härligt bredbenta rockriff.
Den ironiske Lawrence är precis lika underhållande som den allvarsamme Lawrence var fascinerande.

(Låten finns att hämta här, i sju dagar.)

Musik: Arenarocken Returns.

Manic Street Preachers-mannen James Dean Bradfield släppte nyligen ett soloalbum som rosats mer än något bandet släppt ifrån sig de senaste tio åren. Kritikerna pratar om en nytändning. Bradfields operaröst ekar åter ur radioapparaterna.

Thom Yorke, en annan gammal arenaräv, gick också nyligen solo."The Eraser" är visserligen ett lite modigare (och mer intressant) album än Bradfields "The Great Western", men är ändå en logisk fortsättning på Radioheads senare skivor. Kritikerna har varit generösa också mot detta album.

För några dagar sedan spelades Smashing Pumpkins "Tonight, Tonight" på P3.
Jag börjar bli rädd på riktigt.
Det känns som om jag bara slutit ögonen, drömt en stund, och sedan vaknat upp i min gymnasietid igen, vaknat upp i en tid då känslorna var stormande, kasten tvära och musiken pampig och dramatisk.
Och så slår det mig: om så vore fallet vore det inte en liten stund jag drömt.
Det är faktiskt tio år sedan jag gick i gymnasiet.
Tio år.
Det får en att känna sig gammal, och vad kan väl vara ett tydligare ålderstecken än att sucka: "Det där hörde jag redan för tio år sedan", åt nya hajpade indieakter.
Det är just det jag gör när jag hör Guillemots "Through The Window Pane".

Guillemots har släpat arenarocken in i tvåtusentalet, örfilat upp den, tvättat av och omfamnat den. Guillemots har en sångare med samma röstregister som Bradfield, arrangemang som får arenaposörer som Keane och Coldplay att packa ihop sina pianon och skamset gå av scenen, och de har crescendon av den typen som helst vill lyfta publiken från marken i en enda väldig orkan. Guillemots gör musik som vill kännas som en naturkraft.
Det är rätt fint, men som så ofta med skivor av det här slaget, lite väl mastigt.
Arrangemangen är så fyllda med stråkar, körer, snirklande syntslingor och ylanden att man får svårt att andas. Fyfe Dangerfield sjunger dessutom med den där Jeff Buckley-rösten, och som alltid är den lika imponerande som den är irriterande.

”Through The Window Pane” är en okej skiva. Ibland gripande och omskakande, ofta svulstig – (smaka på den här textraden: ”If the world ends, I hope you’re here with me. I think we could laugh enough to not die in pain” och föreställ dig tusentals tändare i luften). Hade den kommit för fem år sedan hade den sågats fortare än du kan stava ”pretto”, men idag, som företrädare för Den Nya Arenarocken, är den för intressant för att förkastas.

Litteratur: Dave Gibbons – The Originals

Titel: The Originals
Författare: Dave Gibbons
Tecknare: Dave Gibbons
Förlag: DC Comics/Vertigo
År: 2004

I was a mod before you was a mod.

Titeln på en skiva med Television Personalities, men skulle lika gärna kunna vara en catchline på omslaget till Dave Gibbons futuristiska modsfabel "The Originals".

Lel och Bok är barndomsvänner. Deras högsta dröm är att få bli medlemmar i The Originals, ett modsgäng som regerar gatorna på sina svävande scooters. The Originals fiender kallar sig The Dirt. De har skinnjackor, flottigt hår och kör runt på svävande motorcyklar. Efter att Lel och Bok guidat The Originals till The Dirts tillhåll och hjälpt till i det påföljande slagsmålet, antas de som medlemmar och dras in i The Originals dekadenta värld av droger, scooters och Martha & The Vandellas-sjuor. Deras drömmar har besannats, men jakten på status får förödande konsekvenser.

Berättelsen är egentligen inte särskilt märkvärdig. Dave Gibbons är ju mest känd som tecknare, framförallt av Alan Moores mästerliga ”Watchmen”, och det är där hans främsta kvaliteter finns. Därmed inte sagt att The Originals är dålig, absolut inte. Men det är estetiken, inte intrigen, som är det viktigaste här.

Gibbons tecknar rent och effektivt. Inte en linje känns dragen i onödan. Det mest imponerande är nog ändå hans förmåga att teckna en enhetlig värld, där mode, fordon och arkitektur påminner om vad vi ser i vår egen värld, men ändå är väldigt annorlunda. Han gjorde det med bravur i Watchmen, och han gör det lika bra här. Det framtida samhälle där ”The Originals” utspelas känns helt enkelt väldigt trovärdigt, och inte alls särskilt överdrivet.

Budskapet i ”The Originals” är naturligtvis att man ska vara sig själv, istället för att söka sig till grupperingar. Det är ett fint budskap, men samtidigt gör Gibbons teckningar sitt bästa med att predika det motsatta. Allt är så förbaskat snyggt att man inget hellre vill än att springa ut och köpa en schackrutig kostym och en svävarscooter.

Musik: En låt #13.

Grant McLennan - Fingers

Pianoballader, är de inte rätt billiga egentligen? En ensam sångare, kompad av enbart ett midnattsblått piano... Det blir alltid garanterat vackert, finstämt och naket. Det känns som om det inte kan vara någon utmaning att skriva en pianoballad. Skala bort allt annat än pianot, och du når automatiskt det önskade resultatet. Klump i halsen, röda ögon, allt det där.

Jag brukade sätta ihop blandband med den här sortens låtar när jag var yngre, för det var den vackraste sortens låtar jag visste. Det var "Mistress" med Red House Painters, det var Coldplay, det var sena Echo & The Bunnymen, det var Hederos & Hellberg, om någon minns dem.
Men det var aldrig Grant McLennans "Fingers",
"Fingers" är en finstämd pianoballad som jag upptäckte för några veckor sedan. Den spelas ganska regelbundet sedan dess. Det är fin låt. Grant McLennans sammetsröst låter sorgsnare än den någonsin gjort, desperat och trånande. Melodin är midnattsblå, och det är egentligen en bagatell, en väldigt simpel låt, ingenting som förtjänar spaltmeter av hyllande superlativ. Men ibland behöver man påminnas om att ett ensamt piano inte bara är effektivt, utan väldigt vackert också.
Och att Grant McLennans soloskivor är vansinnigt underskattade.

I sju dagar finns låten att ladda ner här. After that, you're on your own.

Film: The Hills Have Eyes

Titel: The Hills Have Eyes
Regi: Alexandre Aja
År: 2006

“Människor som cyniskt exploaterar skräckgenren utan det minsta respekt eller kärlek till den borde beläggas med yrkesförbud. Aja påminner om en tonårsgrabb som skriker "fitta" för högan hals för att chocka etablissemanget, men misslyckas fullständigt att göra den råa, tunga splatter han försöker efterlikna. Riktiga skräckmästare är inte ute för att provocera, de bara visar oss de styggelser som de inte har något annat val än att tänka på. “

- Signaturen Nervegas på Filmtipset.se

Få saker retar skräckfilmspuritaner så mycket som nyinspelningar av gamla klassiker. Ja, nya skräckfilmer verkar överhuvudtaget vara något verkligt provocerande för de riktiga fantasterna. De vill ha sina obskyra import-DVD’s och knastriga VHS-våldsorgier anno tidigt 70-tal för sig själva. Skräck var bättre förr, och de som försöker sig på genren idag är bara simpla posörer. Om budgeten dessutom är hög, då drar de genast på sig hockeymasken och slipar motorsågen, redo att såga filmen längst med fotknölarna. Det är en oerhört töntig inställning, och därför är det naturligtvis extra kul att kunna meddela att nyinspelningen av Wes Cravens ”The Hills Have Eyes” (fantastiskt tuff titel) är riktigt, riktigt bra.
Sanna vänner av skräck- och kultfilm (detta förskräckliga ord) håller givetvis inte med:

”Ännu en menlös, plastig och korkad posörskräckis av jubelidioten Aja. Det gör mig arg när unga regissörer, utan respekt för skräckgenren, ivrigt kastar sig över chansen att få göra skräck i cynisk önskan om att bli upptäckta som "bad boys" och sedan få göra "bättre filmer". Ytterst lite tillförs i den här nyinspelningen. Något blodigare, men med ytterst få riktiga gore-shots ens i Unratedversionen. Tydligare kopplingar till bröderna Grimms sagor, nu med rödluvan i full fart, samt en Strawdogs-inspirerad mandomshistoria. Sensmoralen, att det veka demokratiska USA måste bli tuffare och mer beväpnat för att skydda sig mot äckliga, fula araber som har mage att hämnas för att de blivit bombade av jänkarna, är vämjelig.”

- Signaturen Nervegas på Filmtipset.se

Jag ska direkt erkänna att jag inte har sett originalet, men det spelar ingen roll. Hela grejen med en remake är ju att den ska kunna stå på egna ben, och det kan ”The Hills Have Eyes” med råge, precis som Zach Snyders fantastiska ”Dawn Of The Dead” från 2004. (En film med springande zombies, hemska värld!)

Intrigen är enkel men effektiv. Atombombssprängningar i öknen har muterat lokala gruvarbetare till gruvliga kannibalmonster. En lagom disfunktionell amerikansk familj luras in i testområdet av ett skumt bensinmacksbiträde. Mord, gråt och tandagnisslan följer.
Det låter inte så spännande, men det är det. Största anledningen är att filmen är riktigt välspelad, och har karaktärer som man faktiskt sympatiserar med, vilket är ganska ovanligt i genren. För en gångs skull hörs inga applåder då någon dör. ”The Hills Have Eyes” är fullständigt oironisk, och faktiskt både skrämmande och chockerande. Musiken är dessutom vansinnigt psykande, och gör sitt till för den speciella stämningen. Vad mer kan man begära av en skräckfilm?

Visserligen; den politiska allegorin stör även mig en del. Den snälle, vapenvägrande demokraten Doug tvingas ta sitt förnuft till fånga, grabba pistolen och rusa in i fiendeland. Vore det inte för att han spelas så snyggt av Aaron Stanford – ett namn att hålla utkik efter framöver – skulle det störa mig betydligt mer.

Och vem vet, Wes Craven har ju faktiskt producerat filmen, kanske kan det väcka någon sorts respekt, även bland de mest hårdnackade skräckfilmsfreaksen?
Nej, vad säger jag? Han regisserade ju Scream-trilogin för bövelen.
Glöm att jag sa något.