Litteratur: Årets läsning.

När det handlar om böcker är det svårt att få till en årsbästalista. Jag varvar nyheter med klassiker för mycket för att kunna få ett tillräckligt stort urval nya böcker för att kunna göra en rättvis lista.
Väljer därför att tipsa om tre någorlunda fräscha verk jag läst i år.

















1. Bret Easton Ellis – Lunar Park

Jag har alltid fascinerats av Bret Easton Ellis universum. Hans karaktärer – alltid lika vackra, rika, kalla och tomma – gästspelar i varandras historier, och knyter på så vis samman böckerna till en egen liten värld, ungefär på samma sätt som i Marvels serieuniversum. Men vad händer om den världen kolliderar med vår egen, om författaren tvingas ställas öga mot öga med sina monstruösa skapelser?
”Lunar Park” händer.
Ingen typisk Easton Ellis-bok, men meta när det är som mest fängslande och underhållande, och faktiskt, det övernaturliga till trots, något av det mest mänskliga han skrivit.
















2. Haruki Murakami – Kafka På Stranden

Ännu mer konstigheter blir det i Haruki Murakamis senaste svensköversatta roman. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte begrep särskilt mycket av den. Handlingen är inte så svår att greppa i sig: Kafka Tamura rymmer hemifrån, gömmer sig i ett gammalt bibliotek och konfronteras med det öde han från första början försökt fly från, ett öde som har mycket gemensamt med det Oidipus mötte...
En fascinerande berättelse, även denna kryddad med så mycket övernaturliga element och symboler att det skulle räcka till en hel serie Stephen King-romaner. Även om jag inte förstår allt (är det någon som gör det?) så är det omöjligt att värja sig mot Murakamis fantasi, berättarglädje och melankoli.

3. Alex Robinson - Box Office Poison

Alex Robinsons tegelstensserie om vänskap och kärlek i New York är vältecknad, och framförallt välberättad, med ett flyt som gör den alldeles omöjlig att lägga åt sidan. Det finns ett sällan skådat driv i bilderna och avståndet mellan dem som gör ”Box Office Poison” till en nästan cinematisk upplevelse. Inte ovanligt i seriesammanhang kanske, men det är sällan man ser det i den här typen av mer jordnära berättelser. Vem kunde ana att ett smartare, mer realistiskt och mindre sliskigt "Vänner" i serieform kunde vara så bra?

Film: Årets bästa filmer.

1. The Squid And The Whale

Vad är det som får ”The Squid And The Whale” att sticka ut, och få andra skilsmässoberättelser och familjetragedier (tänker främst på ”The Ice Storm” och ”The Royal Tenenbaums”) att blekna i jämförelse?

Jag tror att det framförallt är närvaron. ”The Squid And The Whale” är fotad ungefär som ens egen familjs gamla VHS-kassetter, lite skakigt, lite bruntonat, lite grovkornigt. Det är intimt, vågar gå så nära inpå att svagheter och skavanker blir plågsamt synliga, och trots att Wes Anderson producerat framstår huvudpersonerna aldrig som seriefigurer (vilket var både behållningen och problemet med ”The Royal Tenenbaums”).
Skådespeleriet gör naturligtvis sitt till. Även om Jeff Daniels är fantastisk som pompös, skäggig familjefar, och Laura Linney som vanligt spelar mammarollen med bravur, är det framförallt barn- och ungdomsskådespelarna som imponerar. Självdestruktiva barn har nog aldrig skildrats så trovärdigt på film tidigare. Eat your heart out, Larry Clark.

Är man, som jag, själv skilsmässobarn, är det här en film som gör ont. Men också en film som är viktig, nästan nödvändig att se. Av flera olika skäl. Det är en fantastisk film med trovärdiga personporträtt och ett manus som helt saknar döda punkter. Men framförallt bör man se den i terapisyfte.
En vän sa en gång att det mest traumatiska man någonsin inser i livet, är att ens föräldrar inte är perfekta.
”The Squid And The Whale” visar att andras föräldrar fan inte är det heller.

2. Grizzly Man

Timothy Treadwells liv var en tragedi förklädd till svart komedi.
Vare sig ni sett filmen eller ej känner ni till historien. Efter en tid av omfattande missbruk sadlade Treadwell om, blev besatt av björnar, flyttade in skogen och levde mitt ibland dem i tretton år. Tills han slutligen kom lite för nära, dödades och åts upp.

Werner Herzogs dokumentärfilm är inte direkt insmickrande – han försöker aldrig dölja det faktum att Threadwell var fullständigt bananas – men är ett respektfullt porträtt. Så respektfullt som det nu kan bli när det handlar om någon som blir lyrisk av björnbajs, gråter över döda humlor och tolkar smileyansikten som dödshot.

Samtidigt är Treadwells arkivfilmer (som Herzog haft tillgång till, en förutsättning för filmens existens) förrädiska. Majestätiska naturbilder, lekande rävar, stridande björnar. Ibland kan man nästan förstå fascinationen, nästan respektera den.
Tills han håller ännu ett förvirrat brandtal om björnarnas förträfflighet, och förvandlas till någon som mest påminner om en karaktär ur en South Park-episod.

















3. X-Men 3 - The Last Stand

Om ni inte själva följer X-Men-serierna slaviskt kan ni sluta läsa här. Som actionfilm betraktad är X-Men 3 antagligen tämligen medioker, för att inte säga störtlöjlig. Jag vet inte. Jag kan omöjligen förhålla mig objektiv till detta. För mig är löftet om otecknad mutantaction fullt tillräckligt för att dra mig till biografen, oavsett kvalitet.

De första två X-Men-filmerna var bra på riktigt. Den här är bra för att den verkligen känns som ett nummer av serietidningen med rörliga bilder. För att den är mer dramatisk än man vågat drömma om (snacka om otippade dödsfall!) För att Kelsey Grammar som Beast är genialisk casting. Men framförallt för att filmen, på gott och ont, är en enda lång serie fantastiska fanboy-moment.
Ganska uppfriskande i en genre som annars tar sig själv på lite för stort allvar.

Musik: Årets tio bästa låtar.

Nicolas Makelberge – Guided By A God Few Knows

Egentligen är det omöjligt att välja en favoritlåt från årets bästa skiva.
”Dying In Africa” är fantastisk, från början till slut. Den har storstadens kyla, nattlivets puls, New Orders passion och melankoli. Och alla spåren har sina höjdpunkter, små detaljer som etsar sig fast i medvetandet.
Men att åka tvärbanan förbi Årstafältet och se solen stiga upp bakom höghusen, med det instrumentella eposet ”Guided By A God Few Knows” i lurarna gjorde de tidiga höstmornarna betydligt enklare att utstå, och just det gör den till höjdpunkten på årets absolut bästa skiva.

Voxtrot – The Start Of Something

Vad hände egentligen med Voxtrot, och när kommer fullängdaren? ”The Start Of Something” lät verkligen, som titeln antydde, som starten på något, något stort. Det kändes som om Voxtrot skulle kunna bli det nya Smiths, eller åtminstone det nya Belle & Sebastian.
Men inget hände.
Låt oss därför inför 2007 lyssna på ”The Start Of Something” några gånger till, sjunga med i rader som ”Come by and see me, I'm a love letter away” och hålla tummarna för att en fullängdare dyker upp i butikerna nästa år.

Cat Power – Lived In Bars

Receptet på en lyckad fredagskväll: lite god mat, en flaska matchande vin, trevligt sällskap, tryckare till Cat Powers svängigt melankoliska ”Lived In Bars”, det varmaste Chan Marshall genererat så här långt.

Hell On Wheels – Frozen State

Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg körar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt, men bättre än någonsin.

Band Of Horses – The Funeral

Skivan var okej, den här låten fenomenal. Ödesmättad, samtidigt energisk countryrock, farligt lik den Jim James laborerar med i My Morning Jacket, och med text och titel som för tankarna till tv-serien Six Feet Under.
Allt som för tankarna till Six Feet Under är positivt i min bok.

Sufjan Stevens – Majesty, Snowbird

Årets absolut största konsertupplevelse var helt klart Sufjan Stevens på Berns, och framförallt ”Majesty, Snowbird”, där Sufjan lät sina Jason Spaceman-episka visioner blomma ut till fullo. Jag gillar det nya bombastiska soundet, och nu väntar jag otåligt på att få höra en albumversion av ”Majesty, Snowbird”, istället för en sunkig bootleg-mp3a…

Radio Dept. – I Wanted You To Feel The Same

Den sorg som känns mest är inte nödvändigtvis den som syns eller hörs mest, något som Radio Dept visade med den här låten. Subtil och svidande, själva antitesen till singer-songwriterns obligatoriska brölande uppbrottshistorier.

Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son

De obligatoriska skränpunkattackerna var rätt trista, och folkhögskoleproggiga ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” likaså, men i övrigt var ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” årets starkaste svenskspråkiga album. ”Matti Apornas Son” var låten som berörde mest av alla, med en text om manlighet, könsroller och kärlek på lika villkor. Smärtsamt sympatiskt.

Love Is All – Turn The Radio Off

“Nine Times The Same Song” är ett till största delen jublande popalbum. Det spritter om det, sprakar och knastrar av energi. ”Turn The Radio Off” är något annat, ett avbrott i festligheterna, en sång om de där dagarna då solen är svart och ingenting känns roligt.

Czars – For Emily

Och jag som trodde Simon & Garfunkels original var världens vackraste låt. Czars visade med sin tolkning att även den mest perfekta ädelsten gick att slipa ytterligare.

(Kan också läsas på Revolver.nu, dvs här.)

Film: Gitarrmongot

Titel: Gitarrmongot
Regi: Ruben Östlund
År: 2004

Vilka är de egentligen, alla de där människorna vi himlar med ögonen åt? Som vi tar långa omvägar för att undvika, som vi väjer med blicken för?
”Gitarrmongot” har inget svar på frågan, men kanske får den oss att ställa den lite oftare.
Handlingen är egentligen obefintlig. Med statisk kamera betraktar regissören outsiders, i korta men intensiva scener. Ett gräl om en vält motorcykel utanför en bensinmack, ett ungdomsgäng som trashar cyklar, en sinnesförvirrad tant på en spårvagn, en bil som cirkulerar utan kontroll på en parkeringsplats. Som om Roy Andersson regisserat ”Gummo”, ungefär.
Röda trådar dyker upp här och där, men de är få. Ändå fångas man, skrattar, ibland med huvudpersonerna, ibland åt dem. Man skakar på huvudet, förfäras.
De här människorna finns överallt, inte bara i Göteborg, där filmen är inspelad.
Kanske tar du omvägar för att undvika dem även i framtiden, men förmodligen gör du det med lite sämre samvete än tidigare.

Mode: Niklas mode #1.

Eftersom jag inte kan någonting av mode alls (jag går alltid på magkänslan, och my guts has shit for brains) tänkte jag det kunde vara intressant med lite modetips.

Dagens tips: Bakfyllelooken (otvättat hår, tredagars, trött men samtidigt intensiv blick) kombinerat med en elegant, kritvit Lacoste-piké är HETT! Det bästa av två världar.
Kunde man se ut så här en lördagskväll skulle man vara FARLIG!

Musik: En låt #17.

M.Ward - You Still Believe In Me

Japaner, japaner, japaner, dessa försiktiga melankoliska japaner och deras försynta tolkningar av amerikanska 60-talsklassiker…
Ja, M.Ward är ju amerikan, inte japan, men när jag sätter ”Transistor Radio” i stereon för första gången ligger Haruki Murakamis ”Kafka På Stranden” på nattduksbordet, nästan utläst, och det är något med M.Wards akustiska version av ”You Still Believe In Me” som känns väldigt Murakamisk.
Kanske är det för att den, åtminstone jämfört med Beach Boys-originalet, känns lite valpig, lite ofärdig. Som något som i all hast spelats in av någon brådmogen 18-åring, på ett studentrum någonstans i världen, kanske samma studentrum som det där Toru Watanabe satt och ältade sina kärleksproblem i ”Norweigan Wood”?
Kanske är det för sprödheten, den Maher Shalal Hash Baz-aktiga känslan av att allt när som helst kan falla samman, en känsla som jag tror att Murakami skulle kunna låta Kafka Tamura eller nämnda Toru Watanabe ägna flera sidor åt att analysera.