Film: Mazzy Star i dubbel soundtrack-chock!

Att höra Mazzy Star i bakgrunden i rätt menlösa Nick Cage-rullen ”Lord Of War” var ganska överrumplande. Ännu mer förvånande var det att en timme senare höra Hope Sandovals röst i ännu en film; den välgjorda men på tok för långa ”Down In The Valley”. Glädjande också, eftersom hon där får tonsätta en av filmens allra bästa scener – ett montage med bilder från den perfekta utekvällen. Glädje, alkohol, kärlek människor, piller och ljus blir tokvackert med Mazzy Stars släpiga melankoli i bakgrunden. I övrigt är det en problematisk film. Kärlek mellan tonårsflickor och psykotiska unga rebeller har skildrats bättre i ”Badlands”, och filmens sista halvtimme är rejält urspårad. Men se den ändå, för Edward Norton, för Evan Rachel Wood, för David Morse. Och för Mazzy Star.

Film: Lonesome Jim.

Titel: Lonesome Jim
Regi: Steve Buscemi
År: 2005

Jim kommer deprimerad tillbaka till föräldrahemmet och småstaden efter att ha misslyckats kapitalt med att förverkliga sina drömmar i storstaden. Låter det som ”Garden State”? Det är lite som ”Garden State”. Låter det som ”Vi Som Aldrig Sa Hora” ? Jag vet inte, där har jag bara läst recensionerna.
Egentligen är det en ganska förutsägbar indiekomedi, sådär småputtrigt självömkande som man förväntar sig. Casey Affleck pratar släpigt och dämpat och har en riktigt snygg flottig emolugg som många säkert kommer att hata. Jag skulle nog också göra det, om det inte vore för att hans Jim är sådär underbart självupptagen och vidrig som bara riktigt deprimerade människor kan vara. Allt för ofta skildras depression som något fint och romantiskt, som något som får människor att tänka och känna lite för mycket för deras eget bästa. I själva verket finns det inget fint alls i det, och det illustreras alldeles ypperligt här. Jim ljuger och snyltar, utnyttjar och gnäller och gör allt för att slippa ta ansvar och hjälpa sin hårt prövade familj. När han träffar ett kärleksintresse i Liv Tylers optimistiska sjuksköterska gör han sitt bästa för att undvika henne, men man behöver knappast vara filmvetare för att ana att deras historia ändå lär sluta sockersött.
Fotot är lite skitigt och sunkigt och ger en nästan dokumentär känsla, lite som ”The Squid And The Whale”. Skådespelarna är sådär smaklöst klädda (rutiga skjortor direkt från Ullared) som man inbillar sig att riktiga mellanvästernamerikaner verkligen är. En av filmens höjdpunkter är en riktigt tafflig och osexig sexscen mellan Casey Affleck och Liv Tyler, där kameran följer med ända ner i sjukhussänghalmen.
James C. Strouse har skrivit ett tajt, realistiskt och roligt manus drypande av svart humor, men också ganska mycket värme. Hans andra film, ”Grace Is Gone” (med John Cusack i huvudrollen!) har han regisserat själv, och den har tyvärr fått rätt kass kritik. Kanske borde han överlåta regin till andra. Ett samarbete med Noah Baumbach vore onekligen intressant…

Musik: The Clientele, live på Debaser.

Clientele var på Debaser häromkvällen, och eftersom de sedan hösten 2003 är ett av mina absoluta favoritband (något som inte kan ha undgått trogna läsare) var undertecknad självklart också där.

De inledde med ”Since K Got Over Me”, och även om det inte är en personlig favorit var det allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.

Film: Efter Bröllopet

Titel: Efter Bröllopet
Regi: Susanne Bier
År: 2006
Land: Danmark

Jag brukar hävda att jag grät när jag såg slutscenen i ”Six Feet Under”. Det är lögn och förbannad dikt. Jag grät inte, men jag var tårögd, och jag var uppfylld av någon stark svårdefinierbar kombikänsla av oro, vanmakt, upprymdhet, sorg, lycka – allt på en gång. Jag kunde inte somna den natten, låg vaken och tänkte på familjen Fischer, deras liv och deras död och allt de gett mig genom åren. Den viktigaste teveserie jag någonsin sett, förmodligen det viktigaste fiktionella verk jag överhuvudtaget drabbats av.
Så all heder till Six Feet Under, men nej, jag grät inte åt finalavsnittet.
Varför berättar jag det här?
Därför att Six Feet Under har, för mig, blivit en måttstock. Det är en serie där varje enskild episod har berört och engagerat mer än någon annan teveserie, film, serietidning, roman eller skiva någonsin förmått. Tills nu. För i Susanne Biers ”Efter Bröllopet” finns scener där jag finner mig själv, inte hulkandes, men med tårarna strömmandes ner för kinderna.

Filmen inleds med historien om Jacob (Mads Mikkelsen) som är hjälparbetare i Indien. Barnhemmet han förestår hotas av nedläggning, och Jacob tvingas åka till Danmark för att träffa en potentiell sponsor, svenske affärspampen Jörgen (Rolf Lassgård). Jörgen ställer dock väldigt speciella krav; Jacob måste närvara på Jörgens dotter Annas (Stine Fischer Christensens) bröllop. Det visar sig att Jacob har kopplingar till Jörgens familj som han aldrig kunnat ana, och ”Efter Bröllopet” utvecklas från något slags maktspel till ett fullfjädrat familjedrama.
Intrigen är i sig inte så vansinnigt överraskande, det dröjer inte allt för lång tid tills man listat ut hur saker och ting förhåller sig. Men karaktärerna är fantastiskt välskrivna och spelade; människor som gör sitt bästa för att skydda och ta hand om de de älskar, men samtidigt skjuter dem ifrån sig när de behövs som mest. Framförallt Rolf Lassgård imponerar, i några av hans karriärs (okej, jag har inte sett särskilt många av hans filmer, men spela med lite här…) mest intensiva scener.

Musik: Landsbygden är det nya svarta.

Kanske är det bara min egen längtan efter semester (två veckor kvar!), eller så är det verkligen ett tecken i tiden, jag vet inte. Men det känns just nu som om landsbygden är den nya platsen popmusiken ska få oss att drömma oss bort till. Jag tänker inte på Beach Boys idé om ändlösa stränder, inte om skrammelpopens asfaltsdoftande sommardrömmar om avgaser och betong.
Nej, det är grönska och ängar, gamla vissnande midsommarstänger och bönder som slår gräs med liar. En stilla vals på logen i sensommarnatten, ”Sommar, sommar, sommar…” från en sprakande radioapparat.
”Jag plockar smultron vid vägens kant, och trär sen upp dem på strån…”
Något väldigt konservativt och nationalistiskt i ordens enda positiva bemärkelse.
Den nostalgiska.

Första gången jag kommer att tänka på det är när jag hör Jens Lekmans lantisromantiska ”Friday Night At The Drive In Bingo”. Det är det bästa han släppt ifrån sig på mycket, mycket länge. Trumpeten doftar gammal värmländsk dansbana lång väg, och enda gången jag hört något liknande i samtida popmusik är nog i Honeydrips ”Åh Karolin”.
När Jens i låtens inledning susar fram på en moped längs dammiga landsvägar ser jag min egen morfar framför mig, som fortfarande efter alla dessa år sätter sig på cykelsadeln (jag vet inte om han åker moped längre, även om jag vet att han har en som står i vedboden och skräpar) och susar ner för den lilla grusvägen från huset till brevlådorna. Det är en vacker bild.

Det är i samma veva jag kommer att tänka på att mitt gamla favoritband Clientele just släppt sin fjärde skiva ”God Save The Clientele”. Den brittiska landsbygden har alltid anats i deras melankoliska sånger, men det har alltid varit en regngrå landsbygd där löven sakta faller av träden i takt med kronornas varsamma vaggande. På nya skivan är världen fortfarande prunkande vacker och Clientele är försiktigt optimistiska. Det låter nu betydligt mer Left Banke än Galaxie 500, och just här och nu är det det finaste betyg en skiva kan få. Produktionen är kristallklar som ett rinnande vatten. Pianon, tysta trummor och stråkar viskar fram ljumna vindar. Elegant och bitterljuv musik för picknickfilten, vare sig den ligger utbredd över gräset i Linnebäck, Karlskoga eller Rosendals trädgårdar, Djurgården.
Den går säkert utmärkt att lyssna på även i höst.

När jag köper äldre skivor är det inte alltid särskilt genomtänkta köp. Ofta är det sådant som bara kommit i min väg och varit lockande för stunden. En vänlig prislapp eller minnet av en positiv recension kan vara avgörande. Sist jag var ute och spontantshoppade ramlade Alfies ”A Word In Your Ear” ner i min varukorg. Skivbolaget Twisted Nerve är ju egentligen så 2001, men det spelar ingen roll. ”A Word In Your Ear” är ju exakt så avslappnad och flyktig som jag vill ha min pop just nu. Sångaren låter som om han drabbats av solsting; lite rödvinsrusigt borta sådär, på ett väldigt behagligt sätt. Det är kanske inte specifikt landsbygdspop på samma sätt som de tidigare nämnda skivorna, men så varmt och behagligt att det ändå förtjänar ett omnämnande.

Andra skivor i liknande stil har tryckts in i Benno-hyllorna de senaste veckorna. Paul McCartneys solodebut ”McCartney” som är en härligt opretentiös historia där Macca trallar vänligt till enkla gitarrmelodier. Inget spektakulärt, men anspråkslösheten är befriande, och det är en perfekt skiva till morgonkaffet och ostmackorna.
För att avsluta på samma tema som jag började ska jag också nämna försommarens stora upptäckt, Nicolai Dunger. Självklart har jag varit medveten om hans existens sedan tidigare, han har bara inte intresserat mig särskilt mycket.
Sent ska syndaren vakna, som jag brukar säga. Köpte på mig ”This Cloud Is Learning”, ”Soul Rush”, ”Tranquil Isolation” och hela ”The Vinyl Trilogy” i ett svep och har således haft att göra ett tag. Inget här är sämre än bra, men det är den slöa jazziga atmosfären på vinyltrilogin som tilltalar mig mest just nu. Där sjunger Dunger om traktorer och att dela på spliffar, och just där har vi kanske hittat någon slags andemening i den här texten, något som inte fanns där när jag började skriva, men som borde ha varit uppenbart.
Det som tilltalar mig med den här musiken är naturligtvis inte någon genuin längtan tillbaka till landsbygden. Det är storstadsmänniskans romantiserade bild av landsortslivet, ett liv utan krav och stress, med vin, hängmattor, solsken och pocketböcker. Ett liv som man, så fort tristessen börjar krypa på, kan packa in i bilen, tåget, eller vilket färdmedel man nu valt, och raskt lämna bakom sig.

Ett landsortsliv som väntar där, likt en sommarkatt, till nästa semester.