Film: Dazed And Confused.

Regi: Richard Linklater
Genre: Komedi, drama
Titel: Dazed And Confused
År: 1993
Land: USA

70-talet har aldrig riktigt känts som ett årtionde för mig. För mycket jointar, för mycket dumrock, för mycket attityd. Jag har alltid varit mer fascinerad av 60-talets estetik och kärleksbudskap och 80-talets idéer. 70-talet har alltid framstått som odrägligt macho. Kanske beror det på att det ligger för nära inpå? 80-talet, då föddes jag, då var jag ung, där finns nostalgin med och påverkar. 70-talet är föräldrarnas ungdom. Inget fel i det, naturligtvis, men i mina barndomsminnen från föräldrarnas festligare tillställningar känns det som om band som Aerosmith och ”Stäjtus” ligger som ett spygrönt filter över alltsammans.
Jag tar upp allt detta, eftersom Richard Linklaters ”Dazed And Confused” närapå får mig att revidera min syn på 70-talet. Den får mig att längta tillbaka till en tid jag aldrig upplevt, aldrig ens saknat. Det är en underbar ungdomsfilm, i samma anda som ”Sista Natten Med Gänget”, fast, vilket är typiskt Linklater, ungefär fem gånger så många karaktärer, som pratar, pratar, hänger och pratar. Handlingen är inte så mycket att snacka om. Skolan är slut, det är sommar, och ungdomarna i det lilla Texas-samhället väller ut i natten för att festa, röka på, slåss och göra stan osäker. Mitt i all glädje finns förstås en hel del oro inför framtiden, lite prestationsångest, en allmän osäkerhet som hör ungdomen, nej, livet, till.
Det var länge sedan en film fick mig att känna mig så upplyft. Här finns en smittande känsla av ungdom, av frihet. Sommarnätter då morgondagen känns så avlägsen att den lika gärna kunde vara ett påhitt. När man är ung vill man va hög, hela den grejen. Allt det jag trodde att jag hade vuxit ifrån.
Linklater har dessutom en fantastisk känsla för karaktärer. Även de mer osympatiska (en ung Ben Affleck är här faktiskt riktigt bra som gapig jock) tar man till sitt hjärta. Affleck är inte det enda välkända ansiktet som skymtar förbi. Milla Jovovich är stabil, även om hon inte gör så mycket väsen av sig. Parker Posey och favoriten Adam Goldberg är älskvärda som alltid. Mest skräller dock Matthew McConaughey, som faktiskt gör ett fantastiskt porträtt av en patetisk ung man som inte vågat släppa taget om skoltiden. Känns som att den personen funnits i periferin på varje skola, och McConaughey spelar honom med precis rätt mängd hjärta och patetik.

8/10

Litteratur: John The Skrull.

´



Vem har vi här då? John Lennon, right? FEL! Karaktären på bilden är John The Skrull, en av de roligaste seriefigurer som skapats under de senaste åren. Jag tycker mycket om honom.

I Marvels universum är Skrullerna är en skepnadsskiftande utomjordisk ras som länge sökt erövra jorden. För tillfället, i den stora crossovern "Secret Invasion", ser de ut att vara närmare sitt mål än någonsin, och det återstår att se vad deras nuvarande plan mynnar ut i. Tidigare försök har väl gått sådär. Ett av de mer intressanta var när de på 60-talet försökte erövra världen genom att helt enkelt byta ut The Beatles. Beatles var ju, som alla vet, makalöst inflytelserika, och med skruller under de svarta hårhjälmarna skulle det bara vara en tidsfråga innan de hade hela planeten i sina händer. Lyckligtvis - för oss - insåg Skrull-Beatles snart att världen är ganska trevlig som den är ("Lads, I've found I like money and power"), och struntade i invasionsplanerna. John Lennon-skrullen kom med tiden att ingå i MI:16, en regeringsstyrd grupp superhjältar som utreder paranormala fenomen. En blandning mellan X-Files och Avengers, typ.

John The Skrull kan läsas i "Captain Britain & The MI:16", första numret ute nu. Det är en underhållande superhjälteserie, helt klart, men jag fördrar nog "Wisdom", miniserien där John The Skrull introducerades. En bisarr samling historier där obskyre X-Mannen Pete Wisdom och en samling andra märkliga typer tampas mot brittiska fenomen som älvor, drakar, jättar, Jack The Ripper och marsianer straight outta HG Wells. Smartare än man kan tro, och väldigt roligt.

Musik: En låt #33.

The Plan – Let’s Leave

När The Plan helt plötsligt var i ropet igen härom året var jag inte med längre. Inte för att det var något fel på det nya materialet jag hörde, jag var bara inte intresserad. Det blir ju så ibland, man orkar inte alltid hålla lågan brinnande. Man kan tyvärr inte vara överallt på samma gång, och jag var, musikaliskt, någon annanstans när The Plan kom tillbaka. Men det är fint när den där lågan helt plötsligt flammar upp på nytt, utan att man riktigt vet hur det gick till.

Som igår. Jag var på litteraturfestival på dagen, och på kvällen höll jag i en liten, improviserad förfest. Kvällssolen sken och vi hade tre liter rött att dricka. Blicken fastnade på bokstaven ”P” i skivstället. "The Plan", debuten. Det goda livet. Frankofili. Det kändes passande. När ”Let’s Leave”, tveklöst bästa spåret på skivan, sköljde över mig med sitt magnifika orgelintro, då blev jag närmast tårögd. Vilken nostalgi.

Hösten 2001 var en grå höst, en deppig höst, men ”Let’s Leave” livade upp den. Det var en höst av uppbrott, och The Plan gjorde med den här låten uppbrottet vackert. ”Let’s Leave” var en fanfar för uppbrottet, för att lägga saker bakom sig. Den funkade lika bra för depp som för pepp, även om den nästan alltid utmynnade i det sistnämnda. Den fick mig alltid på fötter. Det var en låt som fick mig att känna mig, får man att känna mig, närmast extatisk. Den gjorde smutsen vacker. Jag är så glad att jag återupptäckte den.

Film: Lars And The Real Girl.

Regi: Craig Gillespie
Genre: Komedi, drama
Titel: Lars And The Real Girl

År: 2007
Land: USA

Lars Lindstrom (Ryan Gosling) är en skygg och inåtvänd kille från samma karga, snöiga Minnesota som ”Fargo” utspelades i. Lars bor granne med sin bror och dennes gravida fru. De försöker desperat få Lars att öppna upp sig och möta världen, men Lars går sina egna vägar. På Internet beställer han en sexdocka som han sedan stolt presenterar för nära och kära, familj och arbetskamrater, som sin nya flickvän. Lars mår inte helt bra. Tack och lov är människorna i Lars omgivning så pass förstående att de väljer att spela med, och snart har hela samhället engagerat sig i förhållandet mellan Lars och Bianca (som dockan heter).

Det låter lite som en flamsig flåskomedi, och visst har den komiska inslag, men ”Lars And The Real Girl” är mest av allt hjärtvärmande och, faktiskt, ganska sorglig - att ”Six Feet Under”-medförfattaren Nancy Oliver skrivit manuset känns i efterhand helt naturligt. Här finns samma tvära kast mellan småquirky humor och djupaste allvar. I en av de starkaste scenerna har alltid fantastiska Patricia Clarkson, också hon ett välkänt ansikte från ”Six Feet Under”, en stor roll som Lars psykolog. Filmen handlar i mångt och mycket om Lars psykiska problem, varför han mår som han mår, och hur han i slutändan ska ta sig ut och klara av att leva ett normalt liv.

Jag tyckte om den här filmen betydligt mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Det finns så mycket här att älska. De kyliga miljöerna, där snälla människor med svenskklingande namn som Dagmar och Karin pulsar omkring i mysiga stickade tröjor och fulsnygga mustascher. Ryan Gosling har varit en favorit ända sedan den monumentala ”Half Nelson”, och han är precis lika bra här. Emily Mortimer, som jag tidigare bara sett i ”Match Point”, ger ett genomsympatiskt intryck, men allra mest imponerar faktiskt doldisen Paul Schneider som Lars oroliga storebror. Må så vara att han har ansikte som en legogubbe; aldrig har någon gråtit så trovärdigt med ett leende på läpparna.

Mer än något annat är ”Lars And The Real Girl” en tearjerker, i ordets mest positiva betydelse. Säkerligen inte en film för alla – cyniker lär skratta rått åt några av de mer sockersöta inslagen – men för människor vars hjärtan klapprar lite extra för de sjuka och svaga stackarna är det en underbar film, en film om hur mycket lite fantasi och väldigt mycket godhet kan göra för en trasig människa.

8/10

Svammel: Ett mirakel, modell större.

Tvättdag. Skjortorna är inhänga, t-shirtarna vikta och lagda på hög, byxor, tröjor och kalsonger likaså. Det sista momentet är strumporna. De ligger i en stor hög mitt på vardagsrumsgolvet. Några grå, några mörkblå, de flesta svarta. Jag börjar para ihop dem och rulla in dem till små bollar. När arbetet är över upptäcker jag något fantastiskt, något som jag tror inte har hänt på flera år:
Ingen strumpa ligger kvar. Ingen strumpa blev utan partner. Jag har lika många strumpor nu som innan jag började tvätta. Det är ett mirakel om jag någonsin sett ett.

Litteratur: Kontraster.

Häromdagen läste jag ut Chuck Palahniuks ”Non-Fiction”, en ganska ojämn samling intervjuer, artiklar och krönikor som ”Fight Club”-författaren snott ihop genom åren. En del är ganska ointressant; den längsta texten i boken handlar om människor som bygger medeltida borgar, och den fokuserar på tok för mycket på detaljer kring själva byggnadsprocessen, och för lite på att skapa förståelse för varför dessa människor gett sig in i sådana till synes vansinniga projekt. Allra bäst är han när han är som mest personlig. Texterna om mordet på hans far är exempelvis mycket gripande, utan att någonsin bli sentimentala eller snyftiga. Han rör inte en min, nämner aldrig sina känslor inför det inträffade, men framkallar ändå en stor klump i halsen bara genom att nämna detaljer kring ett banalt samtal de haft några dagar före mordet. Stiligt.

I en text beskriver han sin beundran av den minimalistiske författaren Amy Hempel, men utfärdar också ett varningen ord: efter att man läst Amy Hempel är risken stor att ”all those thick, third-person, plot-driven books torn from the pages of today’s news” känns banala.

Jag har inte läst Amy Hempel, men kan förstå vad han menar. Kort efter ”Non-Fiction” slår jag nämligen åter upp Peter Weiss ”Exil – Två Romaner”, en bok jag tragglat med hela våren. Peter Weiss tycks aldrig ha hört talas om disposition, om styckesindelning. Om stilistik. På ungefär var femte sida byer han rad, i övrigt är det bara meningar, meningar, meningar, en aldrig sinande ström långa meningar. Att slå upp ”Exil – Två Romaner” är att gå rakt in i en vägg av ord. Raka motsatsen till minimalism. Så här beskriver Peter Weiss öppnandet av en konservburk:

”För att öppna plåtburken använde jag ett redskap som bestod av en metallplatta försedd med en tand. Jag tryckte tanden alldeles intill burkens kant i locket, passade in det halvrunda utsnittet under tanden i burkens utstående kant och sågade upp locket, genom att min högra hand utförde hävstångsrörelser vid öppnaren och min vänstra hand vred burken mot eggen på tanden.”

Jag skulle väl inte kalla ”Exil – Två Romaner” för direkt dålig, men herregud Peter Weiss, kom till poängen någon gång!

Film: Blodigt allvar.

Ibland undrar jag vad jag håller på med egentligen. Och det undrar säkert ni, kära läsare, också. Jag skriver flera spaltmeter om filmer jag knappt tycker om, filmer jag på min höjd kan tycka är lite småroliga. Men de som verkligen betyder något, som berör på ett mer personligt plan, de struntar jag fullkomligt att rapportera om. ”The Lost Weekend” till exempel. Bland det bästa jag sett. ”Mamman Och Horan” likaså. Det är naturligtvis en försvarsmekanism. Skulle jag råka skriva något som känns ihopkastat, oinspirerat och ofärdigt är det lättare att ta om texten handlar om, säg, ”Rambo”, än om något av verklig betydelse. Därmed inte sagt att ”The Lost Weekend” och ”Mamman Och Horan” aldrig kommer att omskrivas här på bloggen. Den som väntar och har tålamod belönas.

Men innan dess finns det mer skräpkultur att berätta om. Tidigare nämnda ”Rambo” till exempel. Herregud, ”Rambo” är det mest stenhårda och mest ultravåldsamma jag har sett sedan… någonsin. Människor skjuts i små små bitar i den burmesiska djungeln, kvinnor och barn spetsas på bajonetter eller jagas ut i minfält, blod sprutar och kroppsdelar virvlar i luften. Den är snyggt gjort, och fruktansvärt makabert. Stallones John Rambo har ungefär tio repliker i hela filmen, och det är repliker av typen; ”Fuck the world” och ”Live for nothing, or die for something. Your choice”. Stenhårt var ordet. Och ingenstans finns ironi, ingenstans humor. Det är gravallvarligt rakt igenom. Uppfriskande gravallvarligt och kompromisslöst. Jag skulle inte kalla ”Rambo” för en bra film, men rent tekniskt imponerade den på mig, och är man sugen på lite hjärndött ultravåld så finns det sämre filmer, helt klart.

Våld och allvar finns det gott om även i Stephen King-filmatiseringen ”The Mist”, en film som annars mest påminner om ”Dawn Of The Dead”. Efter en rejäl höststorm drar en tjock dimma in över en amerikansk småstad. David Drayton (Thomas Jane - underskattad) och hans son befinner sig i den lokala stormarknaden när dimman lägger sig som ett lock över dem. Snart upptäcks det att dimman inte är någon vanlig dimma. Den innehåller nämligen Onämnbara Ting. Gigantiska insekter, spindlar som spinner frätande nät, jättekrabbor, och något vedervärdigt monster med jättetentakler (Cthulhu?) Som brukligt när det handlar om Stephen King-filmatiseringar är ”The Mist” lite för lång och har lite för många karaktärer för att det ska gå att få någon närmare relation till någon. När fångarna i stormarknaden börjar avverkas bryr man sig därför inte nämnvärt. Som monsterfilm fungerar ”The Mist” ändå riktigt bra, mycket för att den tar sig själv på lika blodigt allvar som ”Rambo”. Här finns ytterst lite förmildrande humor. Den har dessutom ett slut som känns som ett kallt knivblad i magen, och som fick mig att minnas filmen längre än vad den annars hade förtjänat.

”[REC]” är en film som såg väldigt lovande ut på papperet, men som tyvärr inte riktigt funkade för mig. En spansk skräckis som kombinerar dokumentärkänslan från ”Blair Witch Project” med zombies och de otäcka småflickorna från de senaste årens japanska skräckfilmsvåg. Handlingen är enkel. Ett mindre teveteam ska dokumentera vardagen på en brandstation och följer med ut på en utryckning. Det tycks vara ett vanligt rutinuppdrag – en gammal kvinna har låsts in i en lägenhet – men det visar sig vara mer komplicerat än så. Den gamla kvinnan visar sig nämligen vara smittad av något märkligt virus och går till attack mot brandmännen. När de försöker fly visar det sig att polisen spärrat av byggnaden och vägrar låta någon komma ut.
Det här skulle kunna bli toppen, och stundtals är det riktigt bra och spännande. Tyvärr blir filmen lidande av att den helt och hållet utspelar sig i ett avspärrat trapphus. Efter ett tag inser man som tittare att de flesta spänningsmomenten går ut på att skådespelarna måste ta sig från punkt A till punkt B för att hämta en nyckel eller liknande, och sedan ta sig tillbaka igen. Det blir lite som att titta när någon spelar ”Resident Evil”. På slutet begås också misstaget att försöka förklara allting. Det är överflödigt och tar bort en stor del av den kaotiska stämningen. Den dokumentära känslan försvinner. Synd.



George Romeros senaste zombiefilm, ”Diary Of The Dead” påminner om “[REC]” på så vis att det är zombies och skakiga handkameror, men där upphör likheterna. Romero tycks ha kastat bort ambitionen att skrämmas, och ”Diary Of The Dead” är istället något slags postmodernt, komiskt experiment om ett gäng filmvetare på roadtrip genom ett zombiehärjat USA. Är det bra? Mnjae… Bättre än hans senaste, ”Land Of The Dead”, men det säger inte så mycket. Är det kul? Absolut. Det är en splittrad men fascinerande historia. Ena stunden försöker den säga något Viktigt om vårt mediefixerade samhälle, där alla är sin egen nyhetskanal (via YouTube, bloggar, etc). I nästa sekund begår en döv amishgubbe självmord med en lie. Kasten är tvära, lite för tvära, och man undrar försiktigt vad Romero tänkte på, och varför ingen någonsin sa stopp. Jag är ändå glad att ingen sa stopp. Jag hade roligt tillsammans med den här filmen.

Rambo – 6/10
The Mist – 6/10
[REC] – 5/10
Diary Of The Dead – 6/10