Musik: Artist-ABC.

Bara på kul, en lista på vilken artist jag har flest skivor med, för var bokstav i alfabetet.

A: Arab Strap
B: David Bowie
C: Lloyd Cole
D: Depeche Mode
E: Echo & The Bunnymen
F: Fleetwood Mac
G: Go-Betweens
H: Hell On Wheels/Håkan Hellström
I: Innocence Mission/Isolation Years/Imperiet
J: The Jam
K: Kent
L: Jens Lekman/Lush
M: Manic Street Preachers
N: New Order
O: Outkast
P: Pet Shop Boys
Q: -
R: Radiohead/Red House Painters
S: Saint Etienne
T: The Tiny
U: U.n.p.o.c
V: Velvet Underground
W: Scott Walker
X: XTC
Y: Yo La Tengo
Z: Zombies

Musik: Vårens skivor #2.

En fantastisk skivvår är över, och inte fullt lika fantastisk skivsommar har tagit vid. Vad har jag köpt under juni och juli som kan mäta sig med de fantastiska skivor som snurrat i spelaren mellan februari och maj? Love Is Alls "Nine Times That Same Song", visst. The Posies "Frosting On The Beater". Absolut. Fennesz "Venice", mums fillibabba. Kvaliteten har det inte varit något fel på, men kvantiteten har det varit sämre med. Svårt att bräcka en vår som fört med sig en strid ström av fantastiska skivor, såsom dessa tre:

Neutral Milk Hotel – In The Aeroplane Over The Sea (1998)

Vad finns det kvar att säga som inte redan sagts? Den här skivan är fan-tastisk. Det går att fullständigt förlora sig i den trasigt skeva och smutsiga värld Jeff Magnum målar upp, en värld som påminner mig om en mix mellan Larry Clarks filmer och Gabriel Garcia Marquez ”Hundra År Av Ensamhet”.
Magi och misär och nerblodade gitarrsträngar.

Phoenix – United (2000)

Phoenix är ruggigt ojämna. De har släppt fantastiska singlar, men har aldrig gjort något helgjutet album. Det här är dock ganska nära. Av någon anledning fungerar deras blandning av klassiska poplåtar, fransk brytning och klistrig 80-talsrockproduktion alldeles utmärkt, och ”Too Young”, kanske mest känd som Phoenix bidrag till "Lost In Translation", kan vara det finaste Frankrike gett oss sedan Napoleonbakelsen.

Camera Obscura – Let’s Get Out Of This Country (2006)

De första veckorna sommaren 2004 vandrade jag omkring på gatorna med “Underachievers Please Try Harder” i öronen och ett brett leende på läpparna. Solen sken och hela världen var grön, lummig och i full blom. Situationen är ungefär den samma nu, så en ny Camera Obscura-skiva är mer än välkommen. Det är en trevlig skiva, helt klart. Lysande pop i Belle & Sebastians och The Supremes anda. Tyvärr lever den inte riktigt upp till mina förväntningar. Jari Haapalainen i all ära, jag saknar ändå den luftiga produktion som gjorde ”Underachievers…” så behaglig att lyssna på.

Dagbok: Rötmånad.

Lördag 22 juli -06

Vaknade tidigt imorse av att hela helvetet bröt sig upp ur asfalten utanför huset. Fåglarna väcktes och flydde från trädtopparna med ödesmättat långsamma vingslag. Himmelen var ett stort mörkblått skynke, likadant i alla väderstreck, så långt ögat kunde nå. Det var sommarens första åskväder som presenterade sig. Det verkade befinna sig precis ovanför taket, så jag flög upp ur sängen och drog ut alla sladdar i rummet, återvände sedan till sängen och försökte somna om. Det gick tyvärr inget vidare, till min stora förtret. Jag hade två nätters förlorad sömn att ta igen. Dels från onsdagens utekväll i Örebro med Stefan på Mitt Andra Hem. Men framförallt från torsdagens Six Feet Under-maraton. 6 avsnitt, de avslutande, på raken – färdig klockan fem på morgonen och med huvudet så uppfyllt av tankar och sorg att jag omöjligtvis kunde somna på en gång. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Six Feet Under är en makalös serie, och ni är makalöst korkade om ni inte har vett att inse det, och om ni inte har vett att ens bli lite nyfikna på den efter allt hypande från min sida, då har ni ingenting i mitt liv att göra. Dra! Skämt åsido, makalös serie, makalöst slut. Det finns mer att säga, men jag har inte orden i min makt just nu. Låt oss lämna det till senare.

Vädret har växlat under dagen, från åska till hetta och solsken till åska igen. Hunden och katterna ligger och flämtar, det är imma på fönstren, vattenmelonklyftan jag satte i mig tidigare smakade härsket. Det är skönt med sommar och värme, men den tropiska kan jag vara utan. Rötmånaden kan jag definitivt vara utan.

För första gången på månader ger pengar mig ångest. De rinner genom fingrarna på mig just nu, och eftersom jag gått utan jobb ett par veckor nu rinner det inte in några nya. En enveten försäljare på Götgatan fick mig att byta mobilabonnemang till Tele2 för några veckor sedan. När mitt nummer porterats över upptäckte jag att min telefon tydligen var operatörsbunden. Blev tvungen att skaffa en ny, och valet föll på Rolfs oanvända Ericsson. Fyrahundra skulle han ha för den. Det är ett bra pris, men fyrahundra är mycket pengar för mig nu. Addera därtill mitt dumdristiga men nödvändiga Six Feet Under-köp, en räkning från Bredbandsbolaget och en utgång, och ni förstår att reserverna börjar sina. Får ju inte någon fullständig lön förrän i slutet av september heller. Ouch. Slut på utsvävningar för ett tag. Kan bli svårt när jag drar till Stockholm om någon vecka.
--
Dagens I-landsproblem: Tidningen Café. Jag rör den inte med tång, absolut inte. Men! Köper man senaste numret får man filmen ”Oldboy” på köpet, och den är typ världens bästa film. Otroligt snygg, gripande och bra på alla sätt och vis, men en slagsmålsscen vars like jag aldrig skådat. Vill ha. Filmen. Inte Café. Köpa och slänga? Ett alternativ. Kanske.

Den som lever får se.

Musik: En låt #12

Love Is All – Turn The Radio Off

Slackerromantik eller ångesthymn? Vid en första lyssning är det svårt att veta säkert. Eftersom ett genomgående tema på Love Is Alls ”Nine Times That Same Song” är oviljan att göra nånting annat än att festa, ha roligt och slappa (”Busy Doing Nothing” lyder en av låttitlarna) är det lätt att tro att en sång om att dra ner persiennerna och stanna inne hela dagen är ännu en på samma tema.

Så är dock inte fallet. När Josephine Olausson skriker ”Hey listen world, I’ve had enough!” med sprucken röst och en vägg av ljud dundrande i bakgrunden, leds tankarna genast till The Ronettes epos ”I Wish I Never Saw The Sunshine”.
Från ett band som - jag citerar Calvin Johnson – är ”a spiraling cacophony that drives one to the dancefloor to pogo like a maniac" och vars debutskiva är full av jublande lyckliga melodier, är det en intressant kontrast.

Och inte minst en helt fantastisk låt.

--
Tidigare låtar:

1. The Clientele - Where The Universes Are
2. I'm From Barcelona - We're From Barcelona
3. My Favorite - Teenage Mercy Dance
4. The Tiny - For Hallis
5. Violent Femmes - I Hate The TV
6. Vega - Barcelona
7. Håkan Hellström - 13
8. The Embassy - Boxcar
9. The Zombies - Hung Up On A Dream
10. The Ronettes - I Wish I Never Saw The Sunshine
11. Hell On Wheels - Frozen State

Konst: Paul McCarthy på Moderna Museet.

Paul McCarthy – Head Shop/Shop Head
Utställning
Moderna Museet

Skrik och skrän och abnorma oljud vars källor man helst slipper tänka på, möter en när man kliver in i utställningslokalen. Det känns ungefär som att kliva in i en modern version av helvetet, där de olika nivåerna befolkas av Musse Pigg, George Bush, Alfred E. Neuman och… Jultomten. Men det är inte helvetet, det är Moderna Museet, som just nu ställer ut Paul McCarthys (av vissa stackars besökare förväxlad med Beatlen Paul McCartney) skulpturer, installationer och filmer.

I jultomtens verkstad råder full aktivitet. Jultomtarna (ja, de är två) själva är rejält uppstressade: ”You can’t do this, it’s Christmas eve!” vrålar en av dem, när tomtenissarna idkar tidelag med Rudolf istället för att göra det de ska. Det vill säga, bajsa ur sig chokladsmet. Det är kladdigt, vidrigt, vansinnigt roligt. Som om Tobe Hooper regisserat ”Kalle Anka På Julafton”. Det hela känns nära besläktat med den absurda middagsscenen i ”Motorsågsmassakern”, eller Von Triers ”Idioterna”. Fast åtskruvat ett par varv till. Säkert ett par varv för mycket för många, jag blir själv lika oroad som road av vissa av McCarthys verk. Som när en man i ett matlagningsprogram smörjer in en docka i majonäs, mässandes: ”The son needs the father and the father needs the son…”
Gång på gång på gång.

Eller piratfilmen ”Caribbean Pirates” där sjörövare, groteskt sminkade och maskerade, antastar en alldeles apatisk fotomodell som mest framstår som en anakronism i deras förvridna mardrömsvärld. Det är som att kastas in i klichébilden av en sinnessjuk människas inre. Otäckt, förvirrande, skruvat och ibland så sjukt att det blir rent parodiskt. Men samtidigt väldigt fascinerande.