Svammel: Loppisfynd.

Gårdagens besök på Myrorna i Skärholmen gav rejäl utdelning.

Musik:

Rickie Lee Jones - Ricke Lee Jones
The The - Mind Bomb
Simon & Garfunkel - Bridge Over Troubled Water
Doktor Kosmos - Evas Story
Pete Shelley - Heaven & The Sea
Kate Bush - The Dreaming
Grandaddy - Under The Western Freeway
David Sylvian - Secrets From The Beehive

Litteratur:

Harry Martinson - Vagnen
Stig Claesson - Vem Älskar Yngve Frej?

Övrigt:

Tavelram
Matta

Musik: Vila i frid, Michael.

Michael Jackson är död. Märkligt och otippat.

Michael Jackson har aldrig betytt särskilt mycket för mig. Höll jag på att skriva. Men så minns jag. "Dangerous" var faktiskt den allra första skivan jag köpte. Inkörsporten till ett helt liv i missbruk. Tack för den, Michael, och vila i frid.

Musik: Pepp #14.

En Ljummen I Gräset

En Ljummen I Gräset är den mest sympatiska musikfestivalen jag aldrig någonsin besökt. Lagom liten, lagom nästgårds (Vinterviken ligger cirka tjugo minuters promenad från mig), lagom pris och med helt rätt artister. I år är det främst augustikvällen jag väntar på. Cocoanut Groove, Christopher Sander och Hajen. Det låter mysigt, på tok för mysigt för att missas ännu ett år. Men även den annalkande torsdagens evenemang verkar lovande. Paddington D.C. och Differnet-sidoprojekt vill man ju inte missa.

Musik: O'Rourke.

Johan Jacobsson skriver om nyutgåvan av "I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4" i senaste Sonic. Tills för några dagar sedan var det en skiva jag var fullständigt ointresserad av. Jag levde i villfarelsen att O'Rourke släppt två lyssningsbara skivor - "Insignificance" och "Eureka" - , och att resten bara var knaster och oljud i en symbios så ohelig att endast de värsta noiseofilerna kunde uppskatta det. Jag tycker om oljud i lagom doser, men är för förtjust i melodier för att kunna avstå från dem helt.

För några månader sedan ropade jag in "Bad Timing" på Tradera. Den var del i ett skivpaket, och inte den skiva jag i första hand var ute efter. Därför tog det mig ett par månader att faktiskt lyssna på den. Jag väntade faktiskt med att höra den tills för några dagar sedan. Dumt. Den är mycket vacker.

"Bad Timing" innehåller fyra låtar, varav den kortaste, "There's Hell In Hello But More In Goodbye" klockar in på nio minuter och trettiosju sekunder. Det brukar vara varningssignaler för att det är en ganska svårgenomtränglig skiva man har att göra med. Men inget kunde här vara mer fel. Den här skivan är inte svår på något sätt. Melodier? Ljuvliga melodier porlar fram i ett behagligt tempo. Oljud? Inte ett knaster, inte en överflödig ton. Popperfektion, i stora doser. Jag kommer att lyssna mycket på "Bad Timing"..

Och kanske borde jag trots allt köpa även "I'm Happy And I'm Singing And A 1, 2, 3, 4"?

Politik: Björklund och flumskolan.

Jan Björklund vill begränsa vår möjlighet att läsa upp gymnasiebetygen. "Slöseri med skattemedel", säger han. Ett effektivt sätt att fördjupa klassklyftorna skulle jag vilja säga...

När jag gick i gymnasiet var jag vad Björklund skulle kalla för "flummare". Inte en kaxig eller rebellisk typ, inte en sån som skulle fått smaka magisterns pekpinne i det samhälle borgarna tycks längta tillbaka till. Jag var bara på tok för upptagen med mig och mitt för att orka ta till mig av det mina lärare försökte lära mig. Hade för många dämpat upprörda samtal att försöka undvika att lyssna till om kvällarna, för mycket osläckt kärlekstörst, för mycket blandbandskomponerande och promenerande på Örebros gator. Jag skolkade från matten för att köpa tidningar på Serieboden mitt emot skolan och skolkade från idrotten för att jaga Smiths-singlar på Bananamoon. Det var sånt som kändes viktigt då. Jag jagade kunskap som ingen lärare ville lära ut.

Först några år senare, efter långa perioder av arbetslöshet, tom plånbok och meningslösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hade jag inspiration och sinnesro nog att börja plugga igen. Jag började med Komvux. Läste upp Matematiken, det nödvändigaste och svåraste. Jag fortsatte med Svenskan och Engelskan, ämnen jag alltid haft lätt för och bara slarvat bort i gymnasiet. Det gick lysande. Trots min dyskakyli blev det VG i matte. Svenskan gav mig inspiration att utveckla mitt litteraturintresse, att gräva vidare i de gamla klassikerna som tidigare kännts så hotfulla. Jag fick ett jävla självförtroende att få plugga nu, när tonårens sociala våndor inte låg som ett läskpapper i min kunskapstörstande strupe.

Livets hårda skola hade lärt mig att jag behövde gymnasiebetygen för att komma någonstans i livet. Att det inte funkade med IG i matte och medelmåttiga betyg i ämnen där jag kunde överprestera. Livet hade också lärt mig att kunskap inte var ett nödvändigt ont, utan att det faktiskt var jävligt givande att ha koll, att kunna hänga med, att vara allmänbildad. Det kan man bli utan bokstäver på ett papper. Men de där bokstäverna underlättar, onekligen.

Och lika lite som hårdare fängelsestraff leder till färre brott kommer begränsade möjligheter till efterstudier att hindra skolk, avhopp eller "flummande". En rånare begår sitt brott för att han tror han ska komma undan. En skolkare stannar hemma för att han tror att det ordnar sig ändå. Det gör det också, ibland, när möjligheterna finns. Ta inte bort de möjligheterna, Björklund.

Musik: Vuxna män gör saker tillsammans.

Ny skiva på gång med Dinosaur Jr. Hade ingen aning, men blir väldigt glad. "Beyond" var ju faktiskt helt lysande! Första singeln "Over It" bådar mycket gott. Den har allt jag önskar av en Dinosaur Jr.-låt - ömhet, stökighet och någon slags frustrerad, instängd eufori. Fin video också, där ledstela indiekarlar medelålderskrisar på cyklar och skateboard. Skulle kunna skriva mer, men Conan har redan sagt det mesta. Tack!

Musik: Vårens skivor.

Julie Doiron - Goodnight Nobody

Det finns en del låtar på "Goodnight Nobody" som bara är. Som bara mal på. Som inte leder någonstans. Ni vet säkert vad jag snackar om. De flesta singer-songwriter-skivor brukar innehålla ett par transportsträckor. Musik utan minnesvärda melodier, men som säkert känns oerhört viktiga för den som skrivit dem. Cat Power, den artist som först dyker upp i huvudet när jag lyssnar på "Goodnight Nobody", gör skivor som till två tredjedelar består av den sortens låtar. Det fascinerande med Doirons diton är att man lyssnar ändå. Hon har en röst som drar öronen till sig, även när låtarna bara tuffar förbi försiktigt. Och när det bränner till på riktigt, som i "The Songwriter", då är det inte långt till de nattsvarta höjder Jason Molina besteg på "The Lioness".



The Free Design - Heaven/Earth

Tre Free Design-skivor på en gång blev det, och jag måste erkänna att det blev lite cute overload där ett tag. För mycket stämsång och sockersöta harmonier är förödande för den psykiska hälsan. "Heaven/Earth" är min favorit av de tre. Den är lite mer nedtonad, lite jazzigare och luftigare i sitt sound, närmare barockpop än barnmusik, om man säger så. Stundtals väldigt vackert.



Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle

Årets mest överraskande och mest välförtjänta hype är "I Sometimes Wish We Were An Eagle", Bill Callahans andra skiva i eget namn. Jag tyckte mycket om hans förra, och är svag för det mesta han gjort som Smog, men det här är nog, tillsammans med "Red Apple Falls", hans verkliga mästerverk. Den låter ungefär som vanligt, bara bättre, vackrare, skörare. Som ett destilat av allt det jag älskat med Smog. Undersköna melodier och texter som utklippna ur en diktsamling. Men storheten ligger lika mycket i detaljerna som i helheten. Den inbrytande stämman i "Rococo Zephyr". Den dramatiska cellon i "Eid Ma Clack Shaws" refräng, en låt som för övrigt innehåller årets mest briljanta textrader.

"I fell back asleep some time later on
And I dreamed the perfect song
It held all the answers, like hands laid on

I woke halfway and scribbled it down
And in the morning what I wrote I read
It was hard to read at first but here's what it said:

Eid ma clack shaw
Zupoven del ba
Mertepy ven seinur
Cofally ragdah"

Absurda ord, som med Callahans deadpan, lätt apatiska röst, blir märkligt effektiva, rörande och störande. Alla som försökt skriva ner sina märkliga drömmar om nätterna förstår precis.

Litteratur: Wheel Of Time.

När jag var liten, någonstans mellan högstadiet och gymnasiet (och fan, jag måste erkänna, ända fram till tredje ring) var jag en storkonsument av fantasy. Jag köpte, läste, till och med stal, fantasyböcker. Det är inget jag ägnar mig åt längre - varken fantasy eller stölder, tack och lov. Fantasy skulle vara episk, så var det bara, och en av de mest episka romansviterna var Robert Jordans "Wheel Of Time" (eller "Sagan Om Drakens Återkomst" som den hette på svenska). Jag slukade säkert elva romaner innan jag insåg att de aldrig skulle leda någon vart. I de sista tre delarna jag läste hände inget alls. Nya karaktärer introducerades i tid och otid, och det liknade mer en av teves evighetssåpor än den stora litteratur jag inbillat mig att det var. Jag gick över till att läsa Ulf Lundell och andra rödvinsromantiker och sen var fantasyn ett minne blott.

Jag blir lätt nostalgisk när jag nås av nyheten att "Wheel Of Time" nu blir serietidning. Mer än tio år har passerat sedan jag senast höll någon av böckerna i mina händer och Robert Jordan har hunnit kila vidare. Jag kommer aldrig att öppna hans böcker igen, men kan faktiskt tänka mig att läsa ett par nummer av serien. Av sentimentala skäl, och för att eskapism är något jag helst slukar i serieform.

Musik: Kommande Bear Quartet-skivan.

Om ni inte redan visste det så finns fyra låtar från kommande Bear Quartet-skivan att provlyssna hos Adrian Recordings. Jag sitter och lyssnar as we speak, och jag är kluven. Det här låter inte riktigt som jag hade önskat. "Sweet Beef" liknar mest gammalt överblivit Silverbullit-material, melodin i "Millions" vill inte leda någonstans, "I Was A Weapon" är förvisso snyggt suggestiv, men står mest och trampar vatten den också. Första intrycket: inte överväldigande. Samtidigt är det ju lite av charmen med BQ. Sakta men säkert gräver de sig in under huden. Man får ge dem lite tid helt enkelt. Jag ska börja med att ge dem några timmar av mitt liv nästa lördag, då de framför nya skivan live på Strand. Kan bli kul, om så bara för att de är ett av få favoritband jag aldrig sett tidigare.

Svammel: Nyhetstwittrande.

Fastnade i nyhetsrapporteringen kring det försvunna Air France-planet. Då pressen inte haft särskilt mycket att komma med har jag sökt mig till Twitter för information. Fascinerande. Klockan är nu 13:30. Nyhetsförloppet har varit som följer:

ca 12:00: Nyheten färsk. Folk klipper och klistrar rubriker direkt från nyhetssidorna. Rundar av med ledsen smiley.

ca 12:15: Lägger till saker som "Not looking good for lost Air France plane" och "My prayers to the passengers on the Air France plane".

ca 12:45: Rykten. "Debris found in water outside of Brazil", "Accident or terrorists?"

ca 13:00: Förvirring. "French environment minister says the Air France " was hijacked," the BBC reports.", "CP24 learns French Environment Minister says Air France plane had an 'accident' was not hijacked."

ca 13:15: "Is it possible that this missing Air France plane is just a J.J. Abrams publicity stunt to promote the final season of Lost?"

Jag är förvånad att det inte kom tidigare.

Musik: Halvårsrapport!

Det är första juni och således dags för en halvårsrapport. Här är mina femtio mest spelade skivor under årets första halva.

The Magnetic Fiels - 69 Love Songs
Stereolab – Emperor Tomato Ketchup
Margo Guryan – Take a Picture
Sagittarius – Present Tense
The Beatles – White Album
The Lilac Time – Compendium - The Fontana Trinity
Wilco – Yankee Hotel Foxtrot
Paul Williams – Someday Man
Jenny Wilson – Hardships!
The Field Mice – Where'd You Learn to Kiss That Way?
By Coastal Café – Old Cartoons
Dusty Springfield – Dusty In Memphis
Lloyd Cole – Plastic Wood
Mogwai – Come On Die Young
Luna – Romantica
Robert Plant & Alison Krauss – Raising Sand
Aretha Franklin – Lady Soul
Cat Power – You Are Free
Will Oldham – Joya
The Zombies – Odessey & Oracle
Stereolab – Margerine Eclipse
Anna Järvinen – Man var bland molnen
The Go-Betweens – Tallulah
Crystal Stilts – Alight Of Night
Carpet People – Assemble & Plug
The Shermans – Casual
The Cure – Disintegration
Bruce Springsteen – The River
Bob Dylan – The Freewheelin' Bob Dylan
Luna – Penthouse
Cocoanut Groove – Madeleine Street
Mufflon 5 – 6:AM Mantra
James Yorkston and The Athletes – Just Beyond the River
Shugo Tokumaru – L.S.T
Emitt Rhodes – Emitt Rhodes
Lou Reed – Transformer
Elliott Smith – Either/Or
Vic Chesnutt – About to Choke
Ulf Stureson – I overkligheten
Sebadoh – Harmacy
The Tyde – Twice
Belle and Sebastian – Storytelling
Idaho – The Lone Gunman
The Halo Benders – The Rebels Not In
Beachwood Sparks – Once We Were Trees
Hem – Eveningland
The Vaselines – All the Stuff and More...
The Free Design – Heaven/earth
Mojave 3 – Puzzles Like You
Most Valuable Players – You In Honey