Litteratur: Haruki Murakami - Underground

Författare: Haruki Murakami
Titel: Underground
Förlag: Norstedts
År: 2005

Det tog tid att ta sig igenom den här boken. Den är tjock. Men den är framförallt lång - den känns bra mycket längre än sina drygt 600 sidor. Till viss del beror det på att ämnet, saringasattentatet i Tokyos tunnelbana den 20 mars 1995, är ganska tungt, men till större del beror det på det enformiga upplägget.

Tanken är god. Haruki Murakami menar att varje enskild individs version av händelsen är lika viktig som den "objektiva" sanningen. Därför han ägnat de första 270 sidorna åt intervjuer med överlevande och anhöriga till de omkomna, där alla tillåts tala till punkt om sina upplevelser. Intressant? Absolut. Men det blir ingen särskilt engagerande läsning. Murakami är en synnerligen sympatisk intervjuare som ursäktar sig när han ställer känsliga frågor och undviker att ifrågasätta sina intervjupersoner, även där deras berättelser avviker rejält från andras ögonvittnesskildringar. Detta gör att han ibland känns mer inställsam än känslig, och det var väl ändå aldrig tanken?

Murakami har också misslyckats med att ge intervjupersonerna unika röster. I förordet förklarar han att han försöker skapa en bild av vilka de här människorna är, för att de ska kännas verkliga för läsaren. I realiteten innebär det bara att vi tvingas läsa långa textsjok om offrens arbetsplatser och studietid. Det är mycket sällan vi får komma någon nära inpå livet.
Då vittnesskildringarna i de flesta fall påminner ganska mycket om varandra, är det 270 riktigt enformiga sidor att traggla sig igenom innan något mer givande händer. Halvvägs in boken blir det betydligt mer intressant. Här intervjuar författaren medlemmar ur sekten Aum, som låg bakom attentatet. Långt ifrån alla sektens anhängare var medvetna om det fruktansvärda som planerades, och hade svårt att tro att deras ledare Shoko Asahara verkligen var kapabel till något sådant. De fick ett bryskt uppvaknande. De här människorna känns faktiskt mer som offer än vad de drabbade av attentatet gör, och att läsa om deras tankar kring livet, existensen och tiden i sekten är betydligt mer fascinerande än bokens inledning.

Jag ångrar inte att jag läste "Underground". Ämnet är intressant, och även om den går långsamt att ta till sig så finns det tillfällen då den verkligen bränner till. Men då jag vet vilka känslostormar till läsupplevelser Haruki Murakami är kapabel till (”Norweigan Wood”) kan jag inte annat än känna mig verkligt besviken på ”Underground”.

Dagbok: Julafton.

Det är julafton, eller ja, egentligen snart julaftons morgon. En polisbil kör förbi utanför fönstret. Smält snö slingrar sig nerför fönsterrutan där julstjärnan blickar ner över gården. Jag är trött och borde sova, men något får mig att stanna uppe.
Det har varit en hektisk vecka.
I tisdags var jag på jobbet i 12 timmar. Jag hade utbildning i 8 timmar, och gick därefter frivilligt på mitt ordinarie fyratimmarspass. Jag tycks vara den enda som är riktigt imponerad. I mina ögon är det en bedrift värd att jämföra med månlandningen, och jag var både trött och stolt när jag kom hem. Den lutherska arbetsmoralen har jag aldrig tidigare förstått mig på, men jag börjar lära mig.

Jag har ju fyllt år också, gudbevars. 24 har jag hunnit bli, och det skrämmer mig. Överhuvudtaget har jag ägnat dagarna kring bemärkelsedagen åt ganska mycket grubblande kring livets flyktighet och all den tid man ägnar åt småsaker som i slutändan är helt meningslösa. Å andra sidan; det kunde vara värre. Det rör sig trots allt om småsaker som ger mitt liv ett innehåll, som underhåller mig, rent av gör mig lycklig. Och varför skulle jag behöva skämmas för det?

Vi släpper det ämnet ett tag. Det är för stort för det här formatet.
Igår besökte jag, tro det eller ej, en indieklubb, här i Karlskoga! Då bra musik är något väldigt sällsynt här i stan, var jag bara tvungen att ta mig dit. Fick sällskap av en hel hop hemvändare och annat löst folk, och vi drack öl och samtalade. Arrangörerna hade hornbågade glasögon, popkorrekta luggar och de fick mig att känna mig ruskigt ounik. Efter ett tag var det nästan så jag trodde att de stulit min skivsamling, vilket naturligtvis inte alls var en angenäm känsla, så jag och Ludde lämnade lokalen och sökte föda istället. Efter det slog jag följe med Ludde till biografen, och knallade därefter hem. Stupade i säng och drömde ångestladdade mardrömmar tills det var dags att stiga upp och ta sig till jobbet. Dan före dopparedan tog sin början. Och här når en förvirrad och meningslös text sitt slut.
Tack för det.
Ha en god jul nu allesammans, vänner såväl som fiender, så ses vi någongång i mellandagarna!

Litteratur: McSweeney's Quarterly Concern #13

Detta är inte en recension, det är mest bara en kärleksförklaring. För den är äntligen min. McSweeney's Quarterly Concern #13, serienumret, som jag tjatat om sedan i våras, är nu äntligen i min ägo. Jag överdriver inte när jag säger att jag har dansat fram på moln idag. Ända sedan ett mail igår informerade mig om att boken var skickad från Bokus.com, har jag varit som ett litet barn inför julafton. Under hela morgonen satt jag i fönstret och spanade efter postbilen, på samma sätt som jag som barn spanade efter jultomten, och när den väl dök upp rusade jag med bultande hjärta ner för trappan och ut på gården, där ett stort brunt paket väntade i brevlådan.

Framför mig har jag nu timmar att spendera med serieförfattare som Art Spiegelman, Daniel Clowes och Robert Crumb. För att inte tala om alla andra, för mig tidigare okända, fantastiska förmågor som jag nu kommer att få stifta bekantskap med.
Jag kan inte vänta.
Jag lär återkomma.

Musik: Sun Kil Moon - Tiny Cities

Artist: Sun Kil Moon
Titel: Tiny Cities
Bolag: Border / Caldo Verde
År: 2005

Jag har aldrig förstått mig på recensenter som skriver att en skiva är "bara för fansen". Ingen vill väl ha en halvkass skiva, inte ens ett superfan?
Efter att ha lyssnat på Sun Kil Moons "Tiny Cities" ett antal gånger har jag äntligen förstått. Sun Kil Moon är nämligen Mark Kozelek, tidigare frontman i deppiga Red House Painters, ett band jag lyssnat på mer än vad som är bra för psyket.

Det är en mer harmonisk, avslappnad Kozelek som möter oss på "Tiny Cities". Låtarna han framför är inte hans egna - även om det känns som det - utan är från början skrivna av Isaac Brock i Modest Mouse.
Kozelek förvandlar indieskramlet till akustiska visor, här och där behagligt utsmyckade med diskreta stråkar. Allt enligt mallen. Kozelek har helt enkelt blivit för singer-songwritergenren vad Disney är för den tecknade filmen. Hantverket är det inget fel på, men ingenting sticker ut, ingenting förmår beröra på samma sätt som det en gång gjorde.

Det är här fanproblematiken kommer in i bilden. Jag har nämligen, på gott och ont, en relation till Mark Kozelek som gör att jag omöjligtvis kan bedömma hans skivor på ett rättvist sätt. Han skulle kunna släppa en platta där han enbart läser högt ur senaste "Hänt i Veckan", och jag skulle likförbannat stanna vid stereon, trollbunden och andaktsfull. Så mycket har låtar som "Mistress", "Drop" och "Grace Cathedral Park" betytt för mig.

Jag gillar "Tiny Cities", jag tycker den är vacker, och sluter jag ögonen gör Mark Kozeleks röst mig behagligt bitterljuv och nostalgisk. Men hade någon annan stått för sången hade jag somnat halvvägs in i första spåret.

Musik: Erik de Vahl - Friendly Fire

Artist: Erik de Vahl
Titel: Friendly Fire
Bolag: Service
År: 2005

När skivbolaget Service omskrivs läggs fokus ofta på attityden. Ibland är det nästan så man glömmer bort att det faktiskt finns människor bakom all den där attityden. Människor med bultande hjärtan, inte bara hyperaktiva hjärnor.
The Embassy står ju till exempel inte bara för "den nya skiten", de är inte enbart sina estetiska ideal och sina popteorier, de skapar ju också väldigt, väldigt vacker musik.

Detsamma gäller i allra högsta grad Erik de Vahl.
Erik de Vahls musik är inte den nya skiten. Elektronica, och då särskilt melodisk, melankolisk sådan skulle väl snarare kunna påstås vara den nya garagerocken? Att år 2005 smycka sin musik med loopar, glitchar och ödsliga ljudmattor är inte att vara före sin tid, det är att vara i total samklang med den.

Vi bortser från allt detta, för det spelar ju ingen större roll egentligen.
Erik de Vahl kombinerar Tapes organiska folktronica med melodier och stämningarsom närmast kan liknas med det Khonnor utforskade på "Handwriting". Men där Khonnors musik ibland känns som att dra djupa andetag i ett kylskåp, är "Friendly Fire" snarare en varm snuttefilt att slutas in i, en varm tekopp en kylig höstdag eller ett brev från någon du saknar.
Det här är sannerligen något helt fantastiskt.

Jag kommer nog aldrig upphöra att fascineras av "We Wont Get Old", där instrument läggs på instrument, som länkar i en kedja eller bitar i ett pussel, tills dess en underskön melodi uppenbarar sig, likt ett isberg som sakta flyter upp ur havet. Och trots att den finns med en i medvetandet under hela lyssningen, lyckas den överraska mig varje gång. Imponerande.
För att inte tala om "My Bird".
Bara titeln är otroligt vacker i all sin enkelhet.
"My Bird". My god.
Den inledande flöjtmelodin är både förhäxande och förförande, som om Näcken börjat spela popmusik. En halv minut in i låten stämmer skogsrået och allsköns andra trolltyg, oknytt och sagoväsen in i mixen.
Vore det inte så vackert vore det nästan otäckt.

Det enda negativa jag kan komma på att säga om "Friendly Fire" är att den tar slut efter 23 minuter.
Men det är högst troligt de vackraste 23 minuter du får chansen att höra i år.

Musik: Årets 10 bästa låtar.

Listan över mina favoritlåtar från 2005 finns att läsa här.

Litteratur: Put that book back on the shelf.

This just in: Belle & Sebastian är inte bara snart aktuella med ny skiva, utan också som inspirationskälla till ett nytt seriealbum från Image Comics. Kan bli riktigt intressant om det vill sig väl.

Läs mer på Comixtreme.

Dagbok: We could send letters.

Tog ledigt en dag, och fick således fyra lediga dagar på raken. Tog tillfället i akt att åka ner till Torsås och träffa Åsa för första gången på ungefär tre månader. Med i bagaget hade jag en cd-walkman, skivor, Haruki Murakamis "Elefanten Som Gick Upp I Rök" och Jeffrey Eugenides "Middlesex".

Jag lyckades få tag i sista minuten-biljetter, och slapp därmed den fruktansvärda Swebus-resan som går via Stockholm och tar 13 timmar. Den sträckan har jag färdats allt för många gånger, och den känns längre och längre för var gång.
Den här gången var det tåg från Örebro som gällde. Det passerade Motala, och jag tittade trånande ut genom kupéfönstret, som om jag trodde att alla mina minnen skulle kunna ha koncentrerats till en person, vem som helst, som kunde vinka till mig från perongen. Men tåget bara fortsatte, och ingen gammal bekant behagade visa sig, och det var ju inte särskilt konstigt alls egentligen.

I Mjölby regnade det isbitar. Jag lyssnade på Erik de Vahl, vilket tycktes roa en långhårig kille som satt på samma bänk som jag. Han försökte förgäves få kontakt med mig och skrattade högljutt varje gång han misslyckades, varpå hans flickvän boxade honom kärleksfullt på armen. Jag ignorerade dem och intalade mig själv att volymen var högre än den i själva verket var. Jag kommer aldrig att förstå mig på folk som måste hävda sig genom att provocera främlingar.
Tåget var fem minuter sent.
Någon gick längs med spåret och talade med sig själv.
Jag längtade bort från Mjölby.

Torsås var väl ungefär som när jag sist såg det, men jag överaskades av hur varmt det var där nere. Mer april än december om man säger så. Det blev en, minst sagt, trevlig helg. På lördagkvällen blev det pizza, öl och "Death Race 2000". Söndagen var slö och behaglig och avslutades med "I Heart Huckabees", en helt okej film, som dock kändes lite Charlie Kaufman Light.

På tisdagen åkte jag hem. Solen sken när jag lämnade Torsås. Jag lyssnade på Go-Betweens, och allt kändes väldigt välbekant på ett märkligt sätt. Det var fortfarande vår i luften.

Tv: Nip/Tuck #2.

Sässongsfinal av Nip/Tuck ikväll. Naturligtvis både skruvat och dramatiskt, och här och där riktigt roligt, precis som det brukar. Lifscoachen och lamköttsälskaren Ava Moore avslöjas som... man! Julia försöker, trots sitt hat mot Ava, att trösta henne med följande briljanta visdomsord:

"You're a survivor Ava. Survivors reinvent themselves, they rise from the ashes of their failures like Phoenixes and fly off to their next destinations."

Jätteroligt, eftersom Ava spelas av Famke Janssen som också spelar Jean Grey/Phoenix i X-Men-filmerna. Nördig referenshumor är den bästa humorn, och en av många anledningar att älska Nip/Tuck, hur plastigt och orealistiskt det än må vara.