Mysiga bloggar.

Jag är just nu inne i en period då jag orkar varken läsa eller skriva några kritiska analyser av "det må verka bra, men är det verkligen bra på riktigt?"-typen. Jag är så trött på gnäll, så trött på att överanalysera, så trött på ord som kontext, sammanhang, perspektiv...

Det är vår ute, jag vill vara positiv och öppen och dela med mig av min kärlek till allt som kommer i min väg.

Idag tänker jag ge lite kärlek till två bloggar som jag tycker mycket om, som verkar ha lite samma inställning som jag. De är avslappnat skrivna, och handlar mer om vad skribenterna tycker om än vad de avskyr. Så uppfriskande.

Jag pratar om Conan The Librarian och Emma Gray Munthes Shoot Me While Im Happy.

(Sand In My Eyes-Niklas tycker idag också väldigt mycket om solen, Built To Spill, mazariner och kaffe - särskilt kombinerat!)

Musik: Arcade Fire på Cirkus.

Jag var inte en av de lyckliga som lyckades snappa åt mig Arcade Fire-plåtarna när de släpptes. Däremot fick jag ett SMS i torsdags kväll och blev erbjuden att köpa en biljett av Nina. Glatt avbokade jag alla andra planer för fredagskvällen och tackade ja.
Platserna var bra; jag satt snett ovanför scenen med god utsikt.
Electrelane var först upp, och jag, som faktiskt glömt bort hur bra de är trots att det inte alls var länge sen jag köpte deras ”Axes”, blev positivt överraskad. Note to self: måste lyssna mer på Electrelane.

Fick lite dåliga vibbar under tiden mellan Electrelane och Arcade Fire. Det kändes som om roddarna byggde upp rekvisitan till en teater snarare än en konsertscen. Behöver inte vara något dåligt, naturligtvis, men vissa element – racerhjälmarna! - kändes ganska malplacerade. För mycket pynt och för lite substans helt enkelt, vilket känns väldigt konstigt. För är det något som deras låtar har så är det djup och substans. Varför övergöda det med kryddor som inte alls passar in?
Men det var en spektakulär konsert, helt klart. Win Butler var skrämmande skitstor och fick mig att tänka på en Ian Curtis med gigantism. Kan ju också bero på att hans fru, Règine Chassagne, var så väldigt kort, och envisades med att skutta omkring som en blandning mellan älva och skolflicka på scenen...
Allt lät bra, förutom nämnde Butlers onda hals som fick honom att väsa mer än sjunga i vissa låtar. Samma onda hals som fick dem att ställa in hela resterande europaturnén.
Men jag måste återkomma till mitt huvudsakliga problem:
Arcade Fire borde lära sig att less ibland är more. Att det faktiskt går att låta musiken tala för sig själv. En Napoleon Dynamite-kopia på crack som spelar sönder sina trumpinnar mot allt som kommer i hans väg gör inte särskilt mycket för mig. Det ser inte övertygande ut. Jag rycks inte med. Det blev mest påfrestande att se på. Jämför gärna med Sufjan Stevens storslagna konsert i höstas, där scenkläderna visserligen var ganska utflippade, men där de stora gesterna låg i musiken, inte i bandmedlemmar med akut ADHD.
Ändå: en mycket bra konsert. De äldre låtarna lät klart bäst, men ”Windowsill” och ”No Cars Go” var nästan i samma nivå. Och jag hade säkert älskat varje sekund om det inte vore för att jag hade sittplats. När bandet avslutade med en übereuforisk ”Wake Up” avundades man de lyckliga satar som befann sig mitt i publikhavet.

Musik: Leonard Nimoy – The Touch Of Leonard Nimoy

Jag har en vän från gymnasiet, Peter, som brukade älska Star Trek. Han var alltid noga med att man inte skulle kalla honom ”Trekkie”. ”Trekker” hette det. Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Star Trek, och Trekkies, förlåt, Trekkers har alltid framstått som lite löjeväckande i mina ögon.

När jag en solig söndagseftermiddag snubblade över Leonard Nimoys ”The Touch Of Leonard Nimoy” i botten av skivback i ett marknadsstånd i Motala, höll jag på att kikna av skratt.
Leonard Nimoy! Mr. Spock!
Omslaget var dessutom fantastiskt. Nimoy står i en prunkande skog med något drömskt i blicken. Öronen är det enda som skiljer honom från Mr. Spock, frisyren är densamma som alltid. Det här var ju för bra för att vara sant!
Jag var bara tvungen att köpa den och skicka den till Peter!
Jag kom hem, satte skivan i spelaren och förberedde mig på en skrattfest. Döm min förvåning när det som strömmade ur högtalarna inte alls var särskilt roligt, utan istället helt fantastiskt.
Leonard Nimoy har en riktigt behaglig stämma. Mörk, känslosam, som en blandning mellan Leonard Cohen och en mer tillbakahållen Scott Walker.

Arrangemangen är varma och smakfulla. Nimoy kompas av allt från kvinnokörer till klockspel och blås. Det är mjukt och ofta väldigt vackert. Jag minns att jag vid första lyssningen tänkte att det var en typisk sådan platta som Jens Lekman skulle kunna tänkas ha plockat samplingar från.
Särskilt mycket Star Trek hörs inte i musiken. Enda undantaget är väl då ”Nature Boy” och ”Contact”, två ganska svaga och konstiga spår där Nimoy pratsjunger teatraliskt, och det passar inte alls i sammanhanget.

Vilket år skivan är inspelad har jag ingen aning om. Omslaget skvallrar inte, och All Music verkar inte veta mer än jag. Om det rör sig om eget material eller covers framgår heller inte. Enda spåret jag känner igen sedan tidigare är Randy Newmans ”I Think It’s Gonna Rain Today”. En ganska hemlig croonerjuvel med andra ord, men en som är väl värd att leta efter.
Om ni en solig våreftermiddag, i Lysekil, Strängnäs eller Mellerud, hittar ”The Touch Of Leonard Nimoy”, köp den för guds skull, men gör inte om mitt misstag:

Skratta inte åt Leonard Nimoy.

Dagbok: Sökes...

... jobb i Stockholm. Gärna välbetalt, men absolut inget måste. Går dock inte lägre än nuvarande lönen. Enda kravet är att det är meningsfullt.

... lägenhet i Stockholm. Gärna söderort, men Sundbyberg eller Nacka skulle också funka. Helst en tvåa eftersom jag ska dela den med brorsan. Realistiskt pris. Ju längre tidsperiod destå bättre.

OBS! Jag är skötsam, och har någorlunda ordnad ekonomi. Tillräckligt för att kunna pröjsa hyran och mer därtill.

Hör av er till nillas_s(a)hotmail.com

Tv: De Vilda Djurens Flykt

Vi fortsätter på det tecknade temat.
Jag och min sambo diskuterade nyligen, efter att ha genomlidit/avnjutit ”Frostbiten”, det här med skräpkultur kontra finkultur, och hur det kommer sig att man finner en del skitfilm fullt acceptabel (jag gillar exempelvis vampyrrullarna ”Fright Night” och ”The Lost Boys”) och andra helt vedervärdiga, trots att den enda egentliga skillnaden är årtalet de spelats in.
Samtalet gled in på någon vampyrserie Åsa sett i sin barndom, och därifrån var steget inte långt till andra teveminnen från det glada 90-talet. Ett av mina allra finaste tv-minnen är, förutom kvällsfika till ”Doctor Quinn” och frukost till tecknade ”Batman”, den traumatiska men otroligt spännande fabeln ”De Vilda Djurens Flykt” (eller "The Animals Of Farthing Wood") som någon av markkanalerna hade den goda smaken att visa på helgmornarna.
Serien liknade andra barnprogram på så vis att den hade talande djur i huvudrollerna. Den skilde sig dock markant mot allt annat genom att ta kål på dessa djur, på så utstuderat grymma sätt att man ofta mådde fysiskt dåligt efter att ha sett ett avsnitt. Som när igelkottfrun blir överkörd när djuren ska korsa motorvägen. Eller när rovfågeln, en i övrigt ganska sympatisk karaktär med skånsk(!) dialekt, RÅKAR spetsa hela musfamiljen på en rosenbuske och kalasa i sig drygt hälften av dem, innan hon inser sitt misstag. Starka scener, för såväl barn som vuxna. Det rörde sig aldrig om underhållningsvåld. Dödsfallen var dramatiska och sorgliga och framförallt realistiska.
Framförallt var det en väldigt spännande och välskriven historia, som, till skillnad från allt skräp som produceras för barn idag, faktiskt inte idiotförklarade sina tittare.

Jag skulle verkligen vilja se om ”De Vilda Djurens Flykt”, för att se om den står sig lika bra idag. Tyvärr tycks den inte finnas på DVD, vare sig i svenska nätbutiker eller på Amazon.com.
Tack gode gud, säger jag då, för YouTube. Där kan man faktiskt hitta en hel del, bland annat hela episoder. Av kommentarerna där att döma är jag inte den enda som älskat serien.

Litteratur: Som om det rådde något tvivel...

Your results:
You are Spider-Man

Spider-Man 75% Robin 70% Hulk 70% Green Lantern 45% Batman 40% Superman 35% Catwoman 35% Supergirl 30% The Flash 30% Iron Man 30% Wonder Woman 25%

You are intelligent, witty, a bit geeky and have great power and responsibility.

Click here to take the Superhero Personality Test

Film: Animerade superhjältar roligast i teorin.

Även om det var länge sedan jag skrev om serietidningar, är det fortfarande ett av mina större intressen. Jag tycker serier är ett ganska oslagbart medium – filmens bildspråk (om än inte rörligt, vilket faktiskt bara gör det hela mer intressant då det krävs mer fantasi och nytänkande av såväl skapare som läsare) och litteraturens möjlighet att följa med en karaktär hela vägen in i huvudet och ut igen.

Superhjältegenren är nog den del av serievärlden jag finner minst intressant, rent objektivt. Samtidigt är det den genre jag ägnar mest tid och uppmärksamhet. Det handlar förmodligen om något så tragiskt som nostalgi och gammal vana.

Det var samma nostalgi som fick mig att spendera ett par timmar framför laptopen med ett par relativt nyproducerade tecknade superhjältefilmer.Det var tyvärr en ganska nedslående upplevelse, inte alls så värmande och underhållande som jag hoppats på.















"Ultimate Avengers" 1 och 2 och "Hellboy Animated: Sword Of Storms" lider av ungefär samma problem, flera problem faktiskt. Halvtafflig animation och karaktärsdesign som är i nivå med James Bond Junior är ett, men störst är kanske det att förlagorna är så mycket bättre att man inte kan bli annat än besviken.

Ultimate Avengers baseras på Mark Millars fantastiska "Ultimates", som är en uppdatering av Marvels klassiska superhjälteteam Avengers. Där Avengers mest var ganska töntiga, på samma sätt som de flesta 60-talssuperhjälteserier var det, är Millars version sylvass, cynisk och skitrolig. Ömsom politisk allegori, ömsom storslagen Hollywood-action, men med intelligent dialog och fascinerande karaktärer. Och Brian Hitchs teckningar är närmast fotorealistiska.

Den animerade versionen vågar inte riktigt rikta sig mot Millars vuxenpublik. Istället blir det en tämligen tandlös blandning mellan klassiska Avengers och Ultimates, där allt som gjorde den sistnämnda läsvärd plockats bort eller tonats ner.
Captain America är inte längre fascist, Hulk är ingen kåt kannibal, Giant Man är förvisso ett svin, men försöker inte mörda sin fru med insektsspray, och Iron Man går aldrig på flaskan när kamerorna är på. Istället får vi se Avengers tampas mot utomjordingar. Hjältarna har fyrkantiga käkar, det smäller och dundrar en del, och sen är det slut. Och det sammanfattar bägge filmerna ganska bra.


"Hellboy", spelfilmen, fungerade framförallt på grund av charmerande skådespel och briljant casting. Ron Perlman som hjärlig men butter demon var en fröjd att beskåda, och tillsammans med Selma Blair lyfte han en ganska medelmåttig film till något ganska njutbart.

Perlman och Blair ställer upp med sina röster i animerade Hellboy, och även här gör de sitt bästa, men filmen vill aldrig riktigt lämna marken. Kanske beror det på den tråkiga karaktärsdesignen? Hellboy är snygg som alltid med sin imponerande ansiktsbehåring, sin röda svans och avsågade horn, men Liz Sherman ser mest ut som en sån där Bratz-docka som man ibland ser reklam för på tv. Historien är varken engagerande eller särskilt spännande, utan känns mest desperat.

Det är synd, för potential finns det, och om bara producenterna hade vågat tänka i lite nya banor hade det kunnat bli riktigt bra. Bland barn har serietidningar sedan länge konkurerats ut av tv-spel och internet, och den stora publiken finns nu bland nostalgiker och unga vuxna (jag räknar mig själv till bägge dessa kategorier). Ändå tänker man konservativt och försöker göra filmer som ska passa alla. Resultatet blir, om inte värdelöst, så åtminstonne ganska träigt.

Musik: En alldeles oemotståndlig titel.

Det vore direkt olämpligt att köpa Explosions In The Skys nya skiva, "All Of A Sudden I Miss Everyone" just nu. Postrock är egentligen det sista jag behöver. Våren är på väg, och som varje år vill jag möta den med powerpop-gitarrer, softrock-harmonier, soul-eufori och twee-handklapp. Inte långa, dova, svidande vackra gitarrsymfonier. Sånt gör mig bara deprimerad.

Dessutom har jag de senaste månaderna redan köpt på mig postrock i mängder som är oproportionerligt stora i förhållande till hur mycket uppmärksamhet jag vågar ägna genren.

Ändå måste jag sitta på händerna för att hindra mig från att skriva ner den här skivan på inköpslistan. Nej, det beror inte på hyllande superlativ och recensioner, det finns en helt annan anledning.

Titeln.

Jag kan verkligen relatera till den, och kanske framförallt såhär i vårtider. Jag blir sällan så sentimental som då, sällan slår den där känslan ner så ofta, den där känslan av att helt plötsligt sakna alla.

Film: Mitt Liv Utan Mig

Titel: Mitt Liv Utan Mig
Regi: Isabel Coixet
År: 2003

En 23 år ung småbarnsmamma (Sarah Polley, som vi känner igen från ”Dawn Of The Dead”-remaken) konfronteras med ett svårsmält faktum; hon har bara två månader kvar att leva. Med man, barn, en bitter mor och husvagnshem att ansvara för är det inte direkt läge att gå locos bananas och ställa till med några scener. Ann håller istället tyst om sin sjukdom, och planerar i hemlighet för familjens framtida liv utan henne. Och för sina egna sista månader i livet, då hon vill försöka ta igen lite av det hon tidigare missat.

Man kan inte skildra döden på film eller tv utan att det jämförs med ”Six Feet Under”, det är oundvikligt. Där sattes standarden för hur detta så känsliga ämne bör behandlas inom populärkulturen - naket, ärligt, känsligt, men samtidigt kladdigt och in your face.

I ”Mitt Liv Utan Mig” görs också några tappra försök att slänga in lite av den absurda humor som är en av HBO-seriens många styrkor. Det funkar sådär. Naturligt som i Six Feet Under känns det aldrig, snarare malplacerat och krystat. När en meningslös birollskaraktär plötsligt unnas en tillbakablick till ungdomen, blir man bara förvirrad och undrar vad det skulle vara bra för. Något svar på den frågan får man aldrig. Det finns flera lösryckta, överflödiga scener, som tyvärr drar ner helhetsintrycket en aning.

I övrigt är det mesta bra, vackert och gripande, om än inte riktigt den tårfest jag hoppats på. Som bäst är ”Mitt Liv Utan Mig” vid de tillfällen då enbart Sarah Polleys känsliga skådespeleri hindrar scenen från att tippa rakt ner i pekoralets brant.

Det finns onekligen en viss skönhet i den balansen.