Film: Retro. Som i "bra".

Kanske är det för att både "Zodiac" och "No Country For Old Men" utspelar sig i dået (60/70-talet respektive 80-talet) som de får mig att tänka på svunna tiders filmer inom kriminalgenren, det är ju helt klart en teori. Men det är nog faktiskt att förenkla lite. Det finns ju så mycket annat här; tempo, klippning, Skådespeleri (med stort S!) och, kanske framförallt, scenografin. Båda filmerna är extremt snygga, på ett naturalistiskt vis. Inga skrytscener, bara en väldigt, väldigt stark närvarokänsla, så stark att man nästan kan känna lukten av krut i "No Country..." eller den där speciella, småunkna doften av tidningsredaktion (kallnat kaffe och trycksvärta) i "Zodiac".

Det är två väldigt lika filmer, ändå väldigt olika. Båda fokuserar på psykotiska mördare och de människor de jagar och jagas av, båda är mörka, realistiska och behagligt befriade från ironi och andra distraherande inslag. Bröderna Coens "No Country For Old Men" har dock något fler klassiska thrillerscener, fler shootouts och mer våld. Javier Bardem är sällsynt skrämmande och hänsynslös som Anton Chigurh, psykopaten som jagar Llewelyn Moss (kärvt spelad av doldisen Josh Brolin). Tommy Lee Jones spelar som vanligt åldrad snut i mördarens spår, dock, för omväxlings skull mer melankolisk än macho.

"No Country For Old Men" är tveklöst en bra film, till och med mycket bra. Men det handlar mer om skådespeleriet och hantverket än om den historia som berättas. Jag finner mig aldrig riktigt engagerad i Llewelyn Moss öde och bryr mig aldrig särskilt mycket om vem som i slutändan ska få fatt i den väska med pengar som hela jakten kretsar kring.














"Zodiac" engagerar destå mer, vilket är märkligt eftersom det borde vara tvärtom. "Zodiac" är betydligt pratigare, nittio procent av filmen måste bestå av scener från redaktionsmöten, telefonsamtal, briefings på polisstationen, och så vidare och så vidare. Huvudkaraktärerna är dessutom sällan i någon direkt fara, vilket dessutom borde förta en del av spänningen. Ändå blev jag fullständigt uppslukad av den. Jag har svårt att förklara varför. Den inspirerade castingen? (Robert Downey Jr som försupen kriminalreporter i gubbkeps och skägg, Mark Ruffalo som polis, Jake Gyllenhaal som nördig serietecknare som jönsar runt på tidningsredaktionen på bästa Peter Parker-manér) De snygga kläderna? Fotot? Jag kan inte förklara. Och där någonstans ligger den verkliga storheten i den här filmen. För även om den blir något seg den sista halvtimmen (Jake Gyllenhaals karaktär är inte intressant nog att bära filmen på egen hand) så är det helthetsupplevelse som jag köper rakt av. Närvarokänslan är total, i varje scen, i varje replik. Det är sällan jag upplever det i en thriller. En stor anledning till detta tror jag är att vi i "Zodiac" främst följer människor som, precis som vi tittare, följer morden på avstånd. Det är en detektivgåta som vi får följa skrivbordet och biblioteket snarare än från första parkett, och att det ändå blir så pass spännande är ett mindre underverk. Snyggt jobbat av Fincher. Så snyggt att vi kan släppa "Panic Room"-fiaskot nu.

Nu återstår bara frågan; vem vinner i en fight - Anton Chigurh eller The Zodiac?

Zodiac - 8/10
No Country For Old Men - 7/10

Musik: Pepp #10.

Aidan Moffat - I Can Hear Your Hearth

Skulle du köpa en begagnad rakapparat av denne man? Skulle inte tro det va. Skulle du köpa hans första skiva under eget namn (han har ju släppt ett helt gäng under sitt alias Lucky Pierre), en skiva betitlad "I Can Hear Your Hearth", som DN beskriver som "en mix av egen ljudbok med bakgrundsmusik och film utan bilder" ?
Skulle tro det va.
På vinyl helst.

Själv nöjer jag mig med en cd-utgåva. På onsdag är det jag som hänger på låset till Record Hunter och skaffar mig ett ex. Gör det du också. Februari kan bli Aidan Moffats månad.

Film: Bottle Rocket.

Regi: Wes Anderson
Genre: Komedi
Titel: Bottle Rocket
År: 1996
Land: USA

Wes Anderson är ju all the rage i och med "Darjeeling Limiteds" segertåg genom biograferna. Själv har jag inte sett den, utan kollar tjurskalligt debuten, "Bottle Rocket" istället. Tjurskalligt, eftersom det är en rätt menlös film, som till stor del saknar regissörens visuella kännetäcken. Visserligen anas regissörens kommande stordåd i karaktärerna, som är lika kärleksfullt utmejslade som i "Royal Tenembaums" eller "Rushmore". Owen Wilsons trasige loser, som byggt upp hela sin personlighet kring småkriminalitet och meningslösa brott, är faktiskt riktigt rörande, och brorsan Luke är, åtminstone i de scener där han försöker förföra en mexikansk städerska, nästan lika tragikomisk. Men tyvärr, det är långt mellan skratten och på slutet blir det på tok för många karaktärer, som mest snubblar runt på bananskal och druttar på ändan. Och "Bottle Rocket" blir aldrig särskilt mycket mer än en amerikansk "Jönssonligan".

5/10

Svammel: En ursäkt.

Ärade läsare!

Om ni tycker att jag slöat med uppdateringarna den senaste tiden så håller jag helt och hållet med er. Jag har bara så mycket annat att göra just nu. Häcken full, som jag brukar säga. Videon nedan säger en hel del om min situation.

Film: Once.

Regi: John Carnby
Genre: Drama, Musikal
Titel: Once
År: 2007
Land: Irland

Om Ken Loach, Mike Leigh, eller rent av Shane Meadows, hade regisserat en musikal, hade det kanske kunnat se ut så här. Ett regngrått Dublin, en skäggigt lufsig gatumusikant i huvudrollen, socialt patos så det räcker och blit över (filmen inleds med att gatumusikanten rånas av en missbrukare. När han sedan hinner ikapp honom och får höra missbrukarens snyfthistoria ger han honom en kram istället för en smocka). Nu är det relativt okände John Carnby som stått för regin, och resultatet, "Once", är en av de finaste filmupplevelser jag varit med om, och helt klart förra årets bästa film. En nedtonad, intim och otroligt gripande historia om två fattiga och lite trasiga människor (vi får aldrig veta deras namn, men de spelas med bravur av Glen Hansard och Marketa Irglova) som möts på gatan (han är gatumusikant och dammsugarreperatör, hon pianospelande blomsterförsäljare) och inleder ett platonskt förhållande där ett gemensamt musikprojekt står i centrum.

I och med att filmen kretsar kring två musiker kommer musiknumren helt naturligt och känns sällan ansträngda. Sångerna framförs akustiskt på gatan, med gitarr och piano i musikaffären, med helt band i studion, men precis som i vilken "vanlig" musikal som helst för de handlingen frammåt och är laddade med dolda undertoner. Och massor av subtil romantik. Faktum är att "Once", trots att den (spoilervarning) inte innehåller en enda kyss eller sexscen, är bland det mest romantiska jag någonsin sett.

Det är faktiskt ett under att filmen fungerar så bra; vissa scener skulle kunna bli olidligt cheesy. Till och med när det busas omkring på stranden eller när en tidigare cynisk ljudtekniker smälter till tonerna av Hansard och Irglovas musik, känns det trovärdigt. Att musiken sedan låter som en blandning mellan Coldplay och Damien Rice är ett annat kapitel. Jag tycker att den är fullständigt ljuvlig, men det kan mycket väl handla om att den ackompanjerat så fina scener.

Ska man hitta en grundläggande anledning till att "Once" fäster sig så hårt i hjärtat, så är det nog något så enkelt som personkemi. Hansard och Irglova är helt fantastiska tillsammans, allt från blickar till ansiktsuttryck och rörelser känns hundra procent äkta, och det känns ibland som om det är en dokumentär man tittar på. Den känslan är inte heller särskilt långt från sanningen, då de båda skådespelarna efter filminspelningen blev ett par på riktigt. Nu turnerar de som duo och framför låtarna från filmen. De har bland annat setts hos David Letterman. Kommer de någonsin till Stockholm är jag där, längst fram. Om inte för musiken, så åtminstonne för att få uppleva lite mer av den där kemin och romantiken.

9/10

Film: Återkomsten.

Regi: Andrei Zvyagintsev
Genre: Drama
Titel: Återkomsten
År: 2003
Land: Ryssland

I ett blåtonat Ryssland kivas Ivan och Andrey som bröder gör. När de en dag störtar in genom dörren efter ännu ett slagsmål hyschas de av sin mamma, som förkunnar att deras pappa sover. Deras pappa som inte visat sig hemma på tolv år har plötsligt återvänt. Efter en ansträngd middag där fadern genast återupptar rollen som alfahanne, tar han med sig sina söner på fisketur. Men är han verkligen deras pappa? Och varför propsar han på att umgås när han ändå bara behandlar dem som avskräde? Ivan är skeptisk, medan hans äldre bror gör allt för att vinna faderns gillande. Det blir en smärtsam fisketur, med livsomvälvande händelser.

”Återkomsten” är oavbrutet spännande, engagerande och skitsnygg. Tarkovskij-jämförelserna må vara tjatiga (och ganska meningslösa när de kommer från undertecknad, som bara sett ”Offret” och halva ”Stalker”) men de går inte att komma från. Det är samma knivskarpa foto, samma storslagna panoreringar, samma detaljbilder, samma palett. Men med en historia som är betydligt enklare att relatera till och förstå än något av det jag sett av Tarkovskij.

Jag har faktiskt inga invändningar alls mot ”Återkomsten”. Den är så nära perfektion man kan komma, ett mästerverk inom genren. Inte en film man mår bra av, inte en film som levererar några svar, men ett drama som håller tittaren i ett järngrepp från början till slut. Och Ivan Dobronravovs Ivan är ett föredöme för all världens tjurskallar. Aldrig har jag väl sett en så konsekvent trumpen karaktär. En fantastisk barnskådespelare som gick en allt för tidig död till mötes. Ett år efter filmens inspelning omkom han i en drunkningsolycka, i samma sjö som filmen till stor del utspelar sig kring.

9/10

Litteratur: Spider-man - One More Day.

Seriefandom är en väldigt speciell värld, och seriefans är speciella varelser. Jag borde veta, jag är ju själv ett. Dock inte lika rabiat som somliga andra. Exempel: jag läser fortfarande Spider-man-tidningarna, dock ganska halvhjärtat. De har tappat en hel del i kvalitet under 2000-talet, den forna charmen har försvunnit. Det får mig inte att knyta nävarna, förbanna högre makter eller önska livet ur diverse amerikanska chefredaktörer. Jag bara konstaterar att det inte är lika roligt att följa Peter Parkers äventyr längre. Det kan räcka så.

Marvels högsta höns Joe Quesada håller med, men har en ganska märklig lösning på problemet. Anledningen till seriernas dalande kvalitet är enligt honom att det är tråkigt att läsa om en gift Peter Parker. Lösningen är således att separera honom från Mary Jane, som han varit gift med sedan 80-talet någon gång. En konventionell skilsmässa fungerar dock inte, eftersom Quesada tror att det skulle bli problematiskt för kidsen att relatera till en frånskild Peter Parker.
Frågan är; hur ska de då separeras? Hon kan inte gärna dö – been there done that, och en sörjande änkling är nog inte roligare att läsa om…
Svaret på Joe Quesadas böner är Mephisto, en satanisk figur som debuterade i en gammal Silver Surfer-serie från 60-talet. Han är något av Marvels version av djävulen, men i den här historien fungerar han som den allra värsta sortens deus ex machina. Peter Parker stöter på honom under en desperat jakt efter någon som kan hjälpa hans faster May, som är döende efter att ha träffats av ett skott som var menat för Spider-man. Mephisto erbjuder sig att rädda fasterns liv, men självklart har det ett pris: hans äktenskap.

”I want your marriage!” fräser Mephisto, och sopar bort det från existensen. Det har aldrig hänt, aldrig existerat. Och därmed är cirka 25 år seriehistoria också bortsopat. Det är en idiotisk idé (är det lättare att relatera till en Peter Parker som slutit förbund med djävulen?) som orsakat fullständigt ramaskri på amerikanska diskussionsforum. Hur många dödshot som regnat in i kreatörernas mailboxar vågar jag inte tänka på.

Joe Quesada förklarar och försvarar sig i en fem delar lång intervjuserie på Comic Book Resources. Serieförfattaren J. Michael Straczynski, som skrivit serien i fråga, berättar för Newsarama att han bett om att få sitt namn struket från de två sista delarna, då han absolut inte kan stå för dem. Som gammal erkänd science fiction- och fantasy-författare (med bland annat Babylon 5 i bagaget) vet han att magi inte fungerar i litteraturen utan klara definitioner och begränsningar. Att, som Joe Quesada, säga ”It’s magic – we don’t have to explain it!” går emot allt han lärt sig och tror på.

Och det var dit jag ville komma. För blott tre dagar efter detta statement finns dessa tröjor i butikerna:










Snygga? Nej. Kommer några andra än de närmast sörjande fatta budskapet? Nej. Men som ett klokt seriefan skrev: "no one but a few people will get it but atleast it will be a hit during convention season."

Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.