Litteratur: Årets läsning 2008.

Jag upptäckte äntligen Slas, och slukade två av hans Parisskildringar, "Rosine" och "Efter Oss Syndafloden" inom loppet av några tidiga sommarveckor. Oerhört charmerande och inspirerande läsning. Att de till största delen slukades slött och ledigt med ryggen mot solvarma klippor och Mälarens vågor ett (långt) stenkast bort gjorde naturligtvis sitt för upplevelsen. Att läsa Stig Claesson är som att äta en ljuvlig efterrätt.

Är inte helt säker på vad jag egentligen tycker om Tom Wolfe. Det han skriver är intressant, men det talar inte direkt till mig. Trots detta var hans "En Riktig Man", som jag slutligen tog mig tid att läsa i höst, både underhållande och njutbar. En skröna om dagens (eller i finanskrisens fotspår kanske snarare gårdagens?) USA, om snabba klipp och att gå upp som en sol och falla ner som en pannkaka.

Mest gripande var Åsa Linderborgs "Mig Äger Ingen", där hon berättar om sin uppväxt med en alkoholiserad men välmenande fader. Mest engagernade var John Steinbecks "Vredens Druvor". Dessa romaner har jag redan skrivit om, och de behöver därför ingen närmare presentation.

Att ingen av dessa böcker släpptes i år struntar vi i. Att leva i samtiden är överskattat.

Svammel: 2008.

Jag börjar skriva detta årets sista dag. När jag blir klar får tiden utvisa. 2008 har varit ett år som blir svårt att toppa. Mycket har hänt, och det mesta har varit bra, ganska stort och ganska omvälvande.

Tre händelser som dominerat mitt 2008 (i kronologisk ordning):

1. Ny lägenhet. Efter ett par år av flyttande hit och dit mellan olika andrahandsboenden beslutade jag mig äntligen för att köpa lägenhet. Jag hade föredragit att hyra, men väntetiderna på lägenheter i drägliga områden är så långa att det aldrig var ett realistiskt alternativ. En liten men naggande god etta i Mälarhöjden blev det till slut, efter irrfärder och visningar i Axelsberg, Årsta, Kärrtorp och Enskede. Okej, lägenheten i Enskede var nog mitt förstahandsval, men Mälarhöjden var mycket god tvåa. Jag trivs fantastiskt bra här, och det är oerhört skönt att äntligen vara ute ur andrahandspaniken. Att boendekostnaderna fördubblades och att jag gick på knäna de första månaderna, det är av underordnad betydelse.

2. Ny kärlek. Under sommarens allra första darrande veckor tog jag ett par glas tillsammans med en nyfunnen nätbekant. Det utvecklades till något betydligt större. Mycket mer kanske inte bör sägas om saken på en publik (ha!) blogg som denna, men det senaste halvåret har varit väldigt fint.

3. Nytt jobb. Näst sista veckan före semestern ringde min mobiltelefon och jag kallades på intervju. Några dagar senare; erbjudande om nytt jobb. Ytterligare några dagar senare tackade jag ja och en två år lång era var över. Hej då dålig lön och enerverande monotona telefonsamtal! Hej högre lön och nya enerverande monotona telefonsamtal!

Svammel: Ett halvt ark papper.

Gick igenom kvitton härom kvällen. Det händer ungefär en gång om året. Anledningen är absolut inte att jag är girig och nagelfar mina kvitton i jakt på tveksamheter. Nej, det handlar mest av allt om att jag är så förbenat dålig på att kasta dem. Plånboken växer sig fetare och fetare för var vecka som går, och går till slut inte alls att stänga igen. Att bara kasta kvittona går naturligtvis inte. Sedlar och andra viktiga papperslappar kan ju smyga sig in mellan dem. Konstigare saker har hänt.

Det är alltid lika märkligt tillfredsställande att gå igenom den där kompakta högen. Kvitton är som konkreta bevis på ens existens och den tid som flytt.

Svindyr starköl på en Arlanda-restaurang strax före Lissabon-resan i våras, te och digistivekex på Coop Nära i Mälarhöjden när hösten precis svävat in över landet, innestående pengar i form av pantkvitton från Pris Extra i Hallonbergen, från de sista självande veckorna av andrahandsmissär och norrortsbetong. Och ändlösa pappersbitar från Willys i Örnsberg. Tomater, oliver, pyttipanna, gräddfil och salladshuvuden...

Ett helt år av utgifter kollades igenom och lades till handlingarna.
--
Kvitton som tillkommit sedan rensningen:

Viktor Johansson - Kapslar
Lars Gyllensten - Barnabok

(Från Modernistas lagerrensning.)

XXX XXXX - XXXXXX

(Julklapp till min bror)

Musik: Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Jag har redan tidigare nämnt mitt pågående musikprojekt; jag lyssnar igenom varje skiva jag äger och har och rippar sedan minst en, högst tre, låtar som jag tycker lite extra om. (Naturligtvis vore det roligt om jag kunde rippa hela skivorna, men se det skulle min hårddisk inte alls uppskatta).

Detta innebär att jag lyssnar igenom en del, i brist på bättre ord, gammalt mög som jag inte rört på många många år. Just nu, faktiskt, Manic Street Preachers "Know Your Enemy". Jag minns att Manics var ett ganska avslutat kapitel redan när jag köpte den här, den inhandlades mest för att den var billig och jag lyssnade aldrig särskilt mycket på den. Jag förstår varför. Skivan öppnar oväntat starkt, och under de första fyra låtarna är jag nästan redo att omvärdera Manics. Sen blir det lite tråkigare. Och så mycket tråkigare. Och så slinker den ner i diket. Som vanligt, med andra ord. Bandet har ju inte släppt en skiva som inte går ner sig fullständigt halvvägs mot slutet. Ojämnt var ordet.

Någonstans där har vi också anledningen till mitt projekt. Skivsamlingen är full av såväl smuts som guldkorn. Fina låtar på fina skivor, men också riktigt fina låtar på jävligt fula skivor. Att låta randomfunktionen i Windows Media Player slumpa fram nya sammanhang åt dem, där de kan få frodas och växa fram utan ogräs, det är inte bara ett simpelt nöje, det är en god gärning också.

Svammel: Lika som bär #2.

Bror Anders Månsson, VD CityMail

Ron Mael (till vänster), medlem i Sparks.

Litteratur: Nu läses #1.

Joan Didion - Where I Was From

Vid halv tre inatt slog jag igen pärmarna till John Steinbecks "Vredens Druvor". Jag var då utmattad såväl emotionellt som fysiskt. Hade tänkt lägga mig tidigt, men ville läsa några sidor innan jag somnade. Jag blev så fast att jag inte kunde sluta innan boken var avslutad. Sista femtio sidorna var verkligen uppslitande läsning, och familjen Joads öde kommer följa med mig i mina tankar länge. Vad blev det av dem? Klarade de sig? Fanns det någon framtid för dem i Kalifornien? Låg vaken och blinkade en lång stund innan jag somnade.
--
Det är spännande att hitta röda trådar i sitt läsande. Från att ha koncentrerat mig på 30-talet väljer jag nu (eller väljer och väljer, det är mest en ren slump, mitt läsande är mer organiskt än planerat i förväg) att dröja kvar vid en plats; Kalifornien. Joan Didions Kalifornien i det här fallet. "Where I Was From" är en roman om hennes uppväxt i delstaten, men också om dess historia, om hennes familjs del i den.

Jag har bara läst "Ett År Av Magiskt Tänkande" av Didion tidigare, och är lite kluven till den. Den var förvisso intressant - en berättelse om sorgearbetet efter en livskamrats bortgång, men mer distanserat, nästan objektivt berättat, än vad som är kutym i en genre där känsloporr annars är normen - men den var också ganska... stiff. De första sidorna av "Where I Was From" känns också lite stela, men det kanske släpper med tiden. Jag hoppas det. Annars får jag nog lov att släppa Joan Didion och betrakta henne som en författare som helt enkelt inte är något för mig.

Litteratur: Phonogram.

Jag började läsa första volymen av Phonogram, "Phonogram: Rue Britania" redan förra sommaren. Av någon skamlig anledning läste jag aldrig klart den. Irriterande. Den var ju både smart, snygg och underhållande. Och den kretsade helt runt den musik som stora delar av min identitet byggdes upp kring under nittiotalets senare hälft: britpopen. Kanske var det den något flummiga ramberättelsen om musikmagi och låtar som trollformler som skrämde bort mig? Eller så hade jag bara dåligt tålamod. En ny chans är den helt klart värd. För den hade många kvaliteter.

Framförallt var det en serie som var väldigt stylish. Kolla bara på de här stiliga omslagen. En Jamie McKelvie-teckning skulle göra sig mycket bra på min vägg. Eller på en t-shirt.



Teamet bakom serien har dessutom skapat den klart intressanta "Suburban Glamour", som jag också ska kolla upp snarast möjligt. I dagarna släpptes dessutom första numret av "Phonogram: The Singles Club", en samling fristående historier på samma tema som första Phonogram-volymen. Kan mycket väl bli ett besök hos lokale seriehandlaren i mellandagarna.

Seriens författare, Kieron Gillen verkar också vara en sympatisk nörd av den sorten man gärna skulle vilja ta en öl eller två med. Läs hans blogg här.

Musik: Det vackra, det oskyldiga.

På en en camping utanför Kalmar såg jag något av det mest gripande jag någonsin vilat ögonen på. Det var en minigolfbana, gammal och sliten. På sidan hade någon - en sommarjobbare kanske? - målat en krokodil och en sköldpadda, i ofrivilligt naivistisk stil. De stod vända mot varandra, båda log, krokodilen med sylvassa tänder.
"Hej", sade sköldpaddan i en pratbubbla.

Färgen var flagnad, faktum var att hela minigolfbanan var flagnad. Allt tycktes vara i skiftande stadier av sönderfall. Och det var något med den där teckningen, som ett minne av någon annans förlorade barndom, som etsade sig fast på min näthinna, som vred om mitt hjärta och gjorde det svårt att andas för en stund.

Musiken och videoklippet nedan fungerar - såväl i symbios som var för sig - på ungefär samma sätt. Artisten heter Hauschka, och du kan läsa mer här och här.

Litteratur: 30-talet, 30-talet, vad gick fel, vad gick galet?

I tidningarna kraxar olyckskorparna om den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Lika bra att förbereda sig genom lite research.
--
I Klas Östergrens 30-tal är Sverige som det brukar vara i Klas Östergrens romaner. Skitigt, korrumperat, spritångande, och undergången väntar bakom varje hörn. Jag läste en intervju med Östergren i lördagens DN, där journalisten anklagade honom för att romantisera undergången, och Östergren svarade: "Å vad är det för fel på det nu, då?!" Jag gillade det. Han är en klassisk, pompös författare, som tar sitt författarskap på allvar utan att bli Björn Ranelid.

Jag gillar "Fattiga Riddare Och Stora Svenskar" också. Bitvis är den fantastiskt underhållande. Att karaktärerna är lite för fantastiska hör ju liksom skrönan till och stör inte nämnvärt. Värre är det lite överdrivna språket, som skaver lite otrevligt då och då. Stockholmsromantiken som genomsyrar romanen är jag väldigt svag för. Historiens vingslag fläktar behagligt ovanför mitt huvud efter insupandet av en god Östergren.
--
Tiderna är oroliga även i det amerikanska 30-tal John Steinbeck målar upp i fantastiska "Vredens Druvor". Det är en stor skam att jag skulle upptäcka Steinbeck först förra vintern, genom "Möss Och Människor" i en så gemen utgåva som i Expressens serie litteraturklassiker (i lilatonat omslag och med sidor av toalettpapper).

"Vredens Druvor", hursomhelst, är så bra att den gör mig knäsvag och grinfärdig. Språket, detaljkänslan, karaktärerna - så underbart, försiktigt utmejslade. Ord för ord, mening för mening, skalas lager efter lager av, och vi kommer dem närmare och närmare. Det är små människor med stora drömmar, försiktigt hoppfulla, märkligt godhjärtade. Väderbitna och vindpinande. Det är hjärtskärande, och oerhört engagerande att följa deras flytt från arbetslösheten och depressionen mot Kalifornien och drömmen om ett drägligt liv.