lördag, januari 28, 2006

Litteratur: Den sämsta bok jag någonsin läst.

Ibland känner jag att det är lite för mycket superlativ på den här bloggen. "Otroligt bra!" "En fantastisk skiva!" "Spektakulära skådespelarinsatser!"
Jag brukade kunna bättre än så. Det fanns en tid då jag kunde sitta på mitt rum i timmar och formulera fantastiska(!) fantasifulla sågningar och hyllningar av skivor, böcker och filmer. Jag hade alltid någon ambition om att detta skulle publiceras i något fanzine någonstans, något redan existerande eller mitt eget kommande. Men det kom aldrig något eget fanzine, och jag orkade aldrig skicka iväg texterna till något redan befintligt. De där texterna finns nu på en hårddisk i en trasig dator hemma hos min bror.


Nu när det jag skriver faktiskt publiceras (om än i betydligt mindre sammanhang än jag skulle vilja) blir resultatet bara slarvigt och oengagerat. Dessutom framstår jag som totalt omdömeslös. När läste någon senast att jag verkligen starkt ogillade något? När skrev jag senast att något var annat än "riktigt bra", "fantastiskt", eller "helt okej" ?

För det första: när det handlar om skivor, filmer och böcker har jag oftast tur. Jag lyckas undvika bottennappen, det är sällan jag blir riktigt besviken.
För det andra: om jag väl ramlar över någon riktig kalkon vill jag oftast glömma den så fort som möjligt. Jag ser ingen mening i att vältra mig i något ruttet. Det slutar bara med att man börjat lukta än värre själv.
För det tredje: jag är snäll. Och feg. Jag tänker på den stackare som lagt tid och energi på att skapa det verk jag sedan sitter och rynkar på näsan åt. Inte för att risken är särskilt stor att han skulle läsa det jag skrivit, det är jag medveten om, men ändå...
Det är naturligtvis ett förödande förhållningssätt för en recensent. Om jag hade en läsarkrets skulle majoriteten av dem tappa all respekt för mig just nu. Men jag är åtminstone ärlig nog att erkänna det.


Härom veckan ringde min chef och bad mig komma över till redaktionen för att hämta lite böcker. Hon räckte över dem en och en och frågade om jag kunde tänka mig att läsa dem.
"Javisst", "Ja tack", "Absolut".
Den sista boken höll hon kvar i händerna en stund, pausade och sa:
"Ibland blir man generad för andras skull... Titta här!"
Hon höll upp boken, läste titeln och författarens namn, och började sedan läsa upp baksidestexten.
"Det är ju patetiskt! Och titta här på gubben, han ser ju inte klok ut!"
Jag nickade instämmande. Det här såg onekligen hysteriskt sorgligt ut.
"Vill du ha den? Annars slänger jag den. Du kan själv slänga den om du vill."
Jag tog den. Jag var fascinerad. En bra sak med kalkoner, oavsett av vilket slag de är, är att de oftast är väldigt ofrivilligt underhållande. Jag lät den stå och samla damm i bokhyllan ett par dagar innan jag vågade öppna den. Antar att jag var lite rädd för att tycka den var bra. Men herregud, det var till och med värre än väntat.
Jag tänker inte nämna vare sig titel eller författare här. Författaren är nämligen en svensk debutant, han har gett ut boken på eget förlag, och någonting säger mig att han är en sådan som lusläser tidningar och vrålspammar Google i jakten på recensioner och notiser. Jag är inte rädd för honom. Jag är rädd för att hans hjärta skulle krossas om han såg sitt stora mästerverk bli bespottat.
Bokens huvudperson är en skön förlorartyp som lever ett fritt och härligt liv på Söder i Stockholm. Visst, han har inte mycket pengar, men han hankar sig ändå fram på de gage han får för sina spelningar. Att fascineras av det livet är okej om man är 17 år. Författaren till boken är, av porträttfotot att döma, i 60-årsåldern.
Hursomhelst, denna sympatiske förlorare blir under en av sina sköna, fria, bohemiska somrar involverad i tre olika kvinnors liv. De vill alla ha honom, eftersom alla kvinnor vill ha en skön bohemisk förlorare, och självklart blir det trassel när han försöker rädda alla de tre stackars trasiga, förvirrade kvinnorna.
De Stockholmsromantiska miljöbeskrivningarna är skrattretande. En person kan inte röra sig från punkt A till punkt B utan att det ska redogöras hur han passerar Hornstull eller Medborgarplatsen eller iakttar det lugna Mälarvattnet. Att skildra sin älskade hemstad, inget fel i det. Att enbart skildra den genom att droppa gatunamn; tråkigt.
Dialogen är mest skrattretande av allt. Läs bara följande realistiska dialoguttrag:


"Den där Bob verkar vara en trist figur", sade Jenny med en moderligt beskyddande ton. "Min intuition säger mig att du gör bäst i att undvika honom. Jag tror det innebär trubbel att överhuvudtaget ha något med honom att göra."
"Det är märkligt", sade Tommy. "Hur kan någon förändras så drastiskt? Han verkade vara asocial och helt down nu. Senast jag träffade honom var han lyckligt förlovad och planerade för familj med barn. Hans liv har tagit ett märkligt förlopp. Det är som att ha känt Dr Jekyll under många år och plötsligt träffa honom i form av Mr Hyde. Jag ser det mer som en gåta jag skulle vilja lösa. Bob och jag kunde träffas bara över en fika, för att stilla min nyfikenhet och få hela levnadsödet beskrivet. Kanske skulle det ge uppslag till några nya låtar."


Det är fullkomligt omöjligt att tänka sig någon ta de här orden i sin mun. Man pratar inte på det här viset, har aldrig gjort.

Lustigt är också att det mesta som står skrivet i boken skulle kunna skrivas med två, tre ord istället för långa meningar. En vanligt nickning kan till exempel beskrivas på följande omständiga sätt:

"Han nickade, och visade därigenom att han tyckte det var ett bra förslag."

Ja, om man är helt socialt efterbliven kan det ju vara bra att få lära sig att en nickning i de allra flesta fall är en jakande gest. För alla andra är meningens elva sista ord fullständigt överflödiga. Men det är klart, har man ingenting att säga får man väl se till att ordbajsa för att fylla ut sidorna. Ungefär som jag gjort i den här recensionen.

Etiketter:

söndag, januari 22, 2006

Dagbok: Kattdrömmar.

Natt efter natt drömmer jag om kattdjur. Jag drömmer också om det förgångna. Ofta kombineras dessa två drömmar till drömmar om, just det; kattdjur och det förgångna. Härom natten till exempel, befann jag mig i radhuset på Stamparebacken, där jag bodde under större delen av min uppväxt. Nu var det mamma som bodde där, och hon hade köpt en leopard och en tiger som spred skräck i kvarteret. Vi var tvungna att låsa in Kito, hunden, i tamburen för att han inte skulle bli uppäten. Det var ganska otäckt faktiskt.
Jag har också drömt att jag på nytt hamnat i konflikt med gamla plågoandar från mellanstadiet, och i mina försök att få revansch har jag utsatt mig för en förnedring som endast kan jämföras med den huvudpersonen i Dostojevskijs "Anteckningar Från Ett Källarhål" tvingas utstå.
Inatt sov jag på Valles bäddsoffa i Karlstad, och drömde, surprise surprise, om jobbet. Det var söndag och samtalsköerna var nerkämpade. Alla satt tillbakalutade och väntade på att arbetsdagen skulle ta slut. Någon fick en klockren idé:
"Vi åker till Österledsskolan och tar en fika!"
Österledsskolan är min högstadieskola.
Sagt och gjort, vi lade ifrån oss våra headsets, satte oss i bilar och körde iväg till Österleden. Till vår stora förvåning såg vi att rasthallarna var fulla av folk, trots att de rimligtvis borde vara tomma en söndagseftermiddag. Vi gick ändå in, och bort till cafeterian. Efter vägen såg jag att en hel skåplänga hade vält över en stackars högstadietjejs fot. Några elever hjälptes åt att flytta på skåpet så att de kunde få bort foten, som hade blivit totalt mosad och mest liknade en utbankad bit rå köttfärs.
"Jag springer och hämtar sjuksyster", sa jag. Sjuksysters kontor låg precis där det alltid legat. Den gamla tant som suttit på posten när jag var elev här var däremot utbytt mot den typ av sjuksyster som alltid är allas sexdröm i amerikanska High School-filmer. Detta bekom mig inte det minsta.
"Du måste komma, det är en flicka som fått ett skåp över foten, hon är riktigt illa däran!"
Sjuksyster gäspade.
"Vi måste ringa efter en ambulans! Hon pendlar mellan att vara medvetslös och att bara ligga och skrika rakt ut i smärta!" förklarade jag.
Sjuksystern himlade med ögonen:
"Oj oj OJ, så dramatisk man kan vara då!"
"Vad menar du? Skärp dig, du måste komma och hjälpa till!"
"Nej." Hon bara flinade.
"Du är ju sjuk i huvudet!" skrek jag bestört.
"'Du är ju sjuk i huvudet'" härmade hon.
"Jag är utbildad journalist!" röt jag och gick. "Jag ska... Jag ska skriva en artikel om dig!"
"Det vore inte den första", svarade hon uttråkat och stängde dörren. Jag sprang ut på skolgården och rusade mot Vårdcentralen, som ligger på andra sidan av skolans fotbollsplan. För att komma till fotbollsplanen måste man först passera rökarbacken, som ligger i en liten skogsdunge. När jag sprang därigenom upptäckte jag att jag var förföljd. Jag hade ett lodjur efter mig! Det nafsade mig i hälarna med sina sylvassa tänder, men mer han tack och lov inte hända, för i nästa ögonblick ringde väckarklockan på mobiltelefonen, och jag vaknade till en solig Karlstadförmiddag.

Etiketter:

onsdag, januari 18, 2006

Dagbok: Lite tom.

Idag är jag ledig och lite bakfull. En flaska champagne har stått kvarglömd i mitt kylskåp sedan nyårsafton, och igår såg jag och Jannis till att förbruka den tillsammans med ett par folköl. Vi tänkte gå till Red Brick, men kom på att det troligtvis var stängt på tisdagar, så vi blev kvar i lägenheten hela kvällen, hela natten.
Morgonen kom som ett slag i ansiktet. Klockan sju ringde mat-och-sov-klockan, och det var dags att släpa smutstvätten till tvättstugan. Gjorde så och kollapsade sedan på sängen igen tills klockan sa till att det var dags för torktumlaren. Pappa och syrran tittade förbi, och jag bjöd på kaffe. Sen drog Jannis och jag ut på stan där vi åt pizza. Gick till Knyck & Sälj och köpte vinylskivor med The B-52's och John Cale.
Kom hem ensam och somnade framför Richard Linklaters "Slacker" som jag hyrt på Casablanca. En pulserande tomhet rör sig innanför bröstkorgen. Den kommer att finnas där länge.

Etiketter:

Litteratur: Garth Ennis - Preacher



















Vet ni, ibland kan jag gå upp så i något att allt annat känns oviktigt. Sömn, mat, umgänge, allt ställs åt sidan till förmån för detta. Jag upplevde det i helgen med Heroes Of Might And Magic 4, som jag spelade tills jag var röd både i och omkring ögonen. Och jag upplevde det i allra högsta grad den natt då jag sträckläste de tre första Preacher-albumen som dumpit ner i brevlådan dagen innan.
Preacher har några år på nacken. Jag har läst några sporadiska episoder i gamla Magnum, och förstått att det här nog är helt fantastiskt bara man kan knyta samman punkterna till en sammanhängande historia. Men fantastiskt visade sig vara en underdrift.
Preacher är det bästa jag läst i serieväg sedan Alan Moores "Watchmen".
Det första man reagerar på när man slår upp en sida i Preacher är kombinationen extremt våld och svart humor. Här finns till exempel en karaktär som gått i Kurt Cobains fotspår men överlevt och lämnats med ett stort hål i ansiktet som får honom att likna... ett arsle.
Men vi försöker att bortse från det för ett ögonblick. För vid sidan av allt ultravåld och alla provokationer finns här allt som utmärker en riktigt bra berättelse. En fascinerande grundhistoria, knivskarp dialog (trots att vissa sidor innehåller fler "fuck" än "och" och "att") och karaktärer att älska och hata.
Huvudpersonerna Jesse, Cassidy och Tulip är några av de mest hjärtliga skitstövlar som någonsin figurerat i en serietidning. Samtidigt är skurkarna så vidriga att man från första stund önskar se dem dö på så skruvat sadistiska sätt som möjligt - vilket de naturligtvis gör också. Som baksidetexten till album nummer tre, "Proud Americans", basunerar ut: "Preacher reminds readers how much fun it is to watch the good guys kick some ass".
Men framförallt är det en liten serie om manlig vänskap. Scenerna där Jesse och Cassidy gör New York är nog det mest minnesvärda i de tre inledande albumen.
Och det vill inte säga lite.

Etiketter: , , , , ,

fredag, januari 13, 2006

Musik: Ett gäng skivor.

En bunt skivor har med några dagars mellanrum ramlat ner i brevlådan. Jag har varken tid eller ork att skriva några längre recensioner av dem, utan nöjer mig med att kort sammanfatta mina tankar kring dem, så här efter ett par lyssningar. Inga analyser, inga direkta recensioner, bara några slags ytliga omdömen. Bear with me.










Artist:
The Embassy
Titel: Futile Crimes
Bolag: Service
År: 2002

Varför hade jag inte den här skivan sedan tidigare? Ingen vet, allra minst jag själv. På debuten lyckas de frammana samma ljusblå stämningar The Radio Dept gjorde på "Lesser Matters". Musik som känns som att stå ensam på en kylig balkong en tidig våreftermiddag och undra vad det är man egentligen längtar efter. Väldigt bra.










Artist:
Language Of Flowers
Titel: Songs About You
Bolag: Shelflife
År: 2004

Lush. Talulah Gosh. The Sundays. Language Of Flowers väver ihop influenser från några av 80 och 90-talets bästa flickpopband. Drömskt och svävande ena stunden, argt och intensivt nästa. Väldigt bra och väldigt brittiskt.

Artist: Modest Mouse
Titel: Good News For People Who Love Bad News
Bolag: Epic
År: 2004

Jösses jävlar vad bra "Float On" är! Lo-fi korsad med punkfunk. Orange Juice möter Built To Spill. Så livsbejakande att jag måste gå ett par varv i lägenheten - kan inte sitta stilla. Föregående "The World At Large" har ungefär samma melodi, och är så vacker att jag inte vet var jag ska ta vägen. En yr och vimsig skiva, och yrseln smittar av sig på lyssnaren. Tom Waits-imitationerna hade jag dock klarat mig bra utan.

Artist: The Only Ones
Titel: The Only Ones
Bolag: Sony
År: 1978

För det låga priset (49 :-), och för att "Another Girl, Another Planet" är en av de bästa punkpoplåtarna genom tiderna.

Artist: Erik De Vahl
Titel: Secrets Adrift
Bolag: Service
År: 2003

En av nackdelarna med att köpa många skivor på samma gång är att det inte riktigt finns tid att lyssna på alla. Det positiva är att när man väl lyssnat sig igenom favoriterna finns det alltid skivor som den här att börja utforska. I nuläget känns det som om "Secrets Adrift" inte alls är lika bra som "Friendly Fire". Kanske är det något som förändras med tiden? Hoppas det.










Artist:
Arab Strap
Titel: Elephant Shoe
Bolag: Go Beat
År: 1999

Tog mig an Arab Strap i höstas när de släppte "The Last Romance", en skiva jag tyckte mycket om. "Elephant Shoe" är betydligt mörkare och mer svårlyssnad. Bara fyra låtar in i den är jag så deprimerad att jag inte förmår höra mer. Jag slår på något annat och väntar på ett starkare psyke innan jag gör ett nytt försök med "Elephant Shoe". Misstänker att den är ett mästerverk, dock.

Artist: Nixon
Titel: Crazy, Sexy, Cool
Bolag: Popkonst
År: 2004

"Dance To A Different Tune" är en svensk indieklassiker. Tror jag. Den borde vara. Så fantastiskt jävla bra, från första till sista tonen, och den börjar med den fantastiska raden "Today I bought a new record that your new boyfriend has never even heard of" som säger så mycket om den sorgliga kategori människor jag känner att jag tillhör. Den här skivan är full av bra låtar, men blir tyvärr en aning enformig i längden. Vilket är ganska typiskt för samlingsskivor.

Artist: Stars In Coma
Titel: Gizmo Goes To War
Bolag: Popkonst
År: 2005

Under förra årets sista självande dagar (kanske var det på självaste julafton?) gjorde jag en av årets trevligaste upptäckter. Någon på Last.Fm satt och lyssnade på Stars In Coma, en grupp eller artist jag aldrig hört talas om. En länk på hans sida talade om att det var artisten själv som satt där och lyssnade på sina egna låtar. Jag blev nyfiken och surfade vidare. Hittade några mp3or och blev såld. Det låter lite eget, lite som ett vimsigare The Embassy och väldigt bra. Jag lär återkomma med mer Stars In Coma i framtiden.


Etiketter: , , , , , , , ,

lördag, januari 07, 2006

Svammel: Ha-ha-hatpost.

En hatisk kommentar till ett gammalt, gammalt blogginlägg om Crashdiet fulländade min gårdag. Crashdiet är för söta, och deras fans likaså. Men har de överhuvudtaget hört talas om Spinal Tap?

Etiketter: , ,

Dagbok: Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Gick till lokale skivhandlaren tidigare i veckan och bytte in The (International) Noise Conspiracys ”A New Morning, Changing Weather”, Eskobars “Til We’re Dead”, Francoise Hardys “L’essentiel” och Mines “Freedom Gone Mad” mot Belle & Sebastians EP-samling “Push Barman To Open Old Wounds”. Jag fick skarva med en hundring, men det var det värt för att byta ut gammal mög mot nästan två timmar av 90-talets mest vitala popmusik.

Egentligen är jag principiellt emot att sälja gamla skivor. Allt man en gång har gillat borde ju ha något slags värde, om så bara sentimentalt. Men jag har aldrig varit särskilt förtjust i vare sig TINC, Eskobar, sena Francoise Hardy eller Mine, och det kändes enbart befriande att bli av med dem. Ungefär som att vakna upp frisk efter en ovanligt seglivad förkylning.

Etiketter: ,

tisdag, januari 03, 2006

Film: King Kong

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005

Eat your heart out Mr Spielberg. Du är inte längre kungen av hisnande äventyrsscener. Du är inte längre världsbäst på att manipulera biopubliken som om de var marionetter.

King Kong har allt. Allt. Skratt, gråt, spänning och scener lika klassiska som E.T.s luftfärd på cykel, och 30-tals-King Kongs skyskrapeklättrande. Filmmagi av den äldre skolan, men med den nya tidens teknik - en kombination man efter "Sky Captain And The World Of Tomorrow" nästan trodde var omöjlig, men som Peter Jackson nu visar är allt annat än en chimär.
För det han skapat här är inte bara en simpel en kassako, inte bara en teknikuppvisning.

King Kong är ett kärleksbrev till barndomens storslagna filmupplevelser, de som fick oss att kasta oss ut från toppen av klätterställningarna, svinga oss mellan trädkronor, bära hatt och fäktas med träsvärd.

King Kong är nog årtusendets hittills största bioupplevelse.

Etiketter: , , ,

Dagbok: Konstruktiv.

Jag tycker bättre om den person jag är i min nya lägenhet, utan meningslös nätbaserad förströelse inom en armlängds avstånd. Jag är mer reflekterande nu, jag får mer uträttat, ideer bubblar innanför pannloben.

Internet har gjort mig bekväm, och väldigt väldigt avtrubbad, på gott och ont. För även om jag varit olidligt passiv under den gångna hösten, är det nog den ständiga tillgången till sällskap, om så bara i form av korta textrader på en skärm, som hindrat mig från att deppa ihop fullständigt.

Melankolin sliter i mig numera, ända sedan jag flyttade. Men den är inte enbart av ondo. Jag kan göra något konstruktivt av den. Jag kan hålla den på avstånd - en armlängds - genom att sitta ner här och skriva de här orden, genom att skapa något som består, i åtminstone ett par dagar. Framförallt kan jag äntligen få ro att göra någonting av alla de där novellfragment jag krafsat ner i anteckningsböcker under höstens bussresor, jag kan ta igen all den där tiden jag slösat på ingenting.

Etiketter: