Musik: Magnetic Fields, live på Cirkus.

Jag såg Magnetic Fields häromkvällen.

Skriver jag lite nonchalant och ledigt, som om det rörde sig om vilket litet indieband som helst. Det är ju långt ifrån sanningen, nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.

Jag ska erkänna att jag tidigare faktiskt var en aning skeptisk till den här konserten. Länge tvekade jag att överhuvudtaget köpa en biljett. En del av min ovilja berodde förstås på min ekonomiska situation, men det fanns annat som skavde också. Jag var framförallt rädd att det skulle bli ett maraton gamla Magnetic Fields-hits i "Distortion"-tappning. Förvisso gillar jag "Distortion", men jag gillar den trots, inte tack vare, den taggiga ljudbilden. Stephin Merritts låtar är fantastiska hur han än klär ner eller upp dem, men Jesus & Mary Chain-skinnjacka klär dem... lite mindre fantastiskt. Att höra gamla favoriter påtvingas samma hårdhänta behandling var jag helt enkelt inte särskilt sugen på.

Gissa då hur lycklig jag blev när jag kom in på Cirkus och inte såg en effektpedal så långt mina ögon kunde nå. Piano, cello, en akustisk gitarr och en ukulele låg prydligt uppradade på scenen. Peppen växte sig större, och när bandet klev på scenen och rev av en alldeles bedårande (om än, naturligtvis, nattsvart cynisk) "Californa Girls", kristallklart klinisk och fri från taggiga kanter, då insåg jag att det här var raka motsatsen till vad jag fruktat. De nya låtarna lät fullkomligt ljuvliga i gammal tappning, ljudet var perfekt, bandet skojfriskt och kanske på gränsen till för publikfriande med långa mellansnack bestående av dåliga vitsar och ett och annat sarkastiskt muttrande från Stephin Merritt.

Mycket mer än det jag fick höra kunde jag inte önska mig. Nog var det några gamla örhängen som aldrig spelades, men det kompenserades av att andra låtar, som jag tidigare inte riktigt fastnat för, här lät så bra att de genast blev nya favoriter. Tragikomiska duetten "Yeah! Oh Yeah!", till exempel, och Gothic Archies-låten "Crows", som jag aldrig hört tidigare, men som ju bara måste handla om ångest och hjärnspöken egentligen, va?

"There are crows, crows, crows in the trees
Saying crow things, doing as they please
There are crows, crows, crows everywhere
But when I think of you, dear, I don’t care

I don’t care because I know you love me
Unlike all crows lurking above me..."

En lika enkel som mäktig metafor.

När konserten var slut kände jag mig upplyft, men samtidigt märkligt nedstämd. Hjärtat kändes tungt. Magnetic Fields texter om kärleken och livet, svärta och besvikelser, dröjer kvar i huvudet. För trots den ständigt närvarande sardoniska humorn kommer man inte undan det allvar som finns där i grunden.
Trots detta, kommer jag se Magnetic Fields nästa gång de är i krokarna?
Yeah, Oh Yeah!

Musik: Min Last.fm-lista är nedslående läsning.

Söndag, morgon. Solen skiner. Jag dricker kaffe och lyssnar på Mojave 3. "Spoon And Rafter" är så mycket mer än ett vackert omslag. Det är en mycket fin skiva, mycket finare än jag först tyckte. Jag tycker mycket om deras ljumna melankoli. De låter som ljudet av saknaden efter någon som saknar en tillbaka. En trevlig nyupptäckt.


Mindre trevlig är min Last.fm-lista. Jag läser den och inser att den i princip ser ut som den alltid sett ut. Samma band i toppen, de bara hoppar runt bland topp-tio platserna. Är detta vad jag har blivit? Har jag stagnerat så i mitt musiklyssnande att jag bara lyssnar på samma tio, tjugo skivor om och om igen? Tja, kanske. Tänker jag tillbaka på våren 2008 så är det, med undantag för Joel Almes fantastiska debut, mest gamla trotjänares nya skivor som jag kommer att minnas. Nya Spiritualized, nya Robert Forster och, inte minst, nya Håkan Hellström.

Jag antar att det vore skrattretande att kalla detta för ett problem. Jag trivs ju trots allt med den musik jag lyssnar på, jag trivs med hur den får mig att må, att känna, att tänka. Men ibland önskar jag att något helt nytt, ur någon av mig tidigare outforskad genre, kunde slå ner i mig som ett hammarslag.

Svammel: Kontorskonst.

Det är fredag på kontoret, så jag ritade den här. En stekig uggla. Fråga inte.

Politik: Pet hate #3.

Nej, naturligtvis är det inte George Orwells "1984" jag avskyr, utan den politik som med galloperande hastighet transformerar vårt samhälle till en kopia av den framtid som här målades upp. Läs mer på http://stoppafralagen.nu/, och slåss sedan med näbbar och klor för att denna dystopi inte blir verklighet.

Musik: En låt #34.

Jackson Browne - Somebody's Baby

Nej, trots Cameron Crowes inblandning är "Fast Times At Ridgemont High" inte en lika bra high school-skildring som "Dazed & Confused". De påminner en del om varandra; den långa rolllistan, den ickelinjära handlingen... Men "Fast Times..." koncentrerar sig mer på humor än på charm, och humorn är lite för plump, de dråpliga situationerna lite mindre trovärdiga. Den där närvarokänslan ville inte riktigt infinna sig. Inte en dålig film alls egentligen, bara väldigt underlägsen, om man nu ska jämföra.

"Fast Times At Ridgemont High" har dock något som "Dazed & Confused" saknar, och det är Jackson Brownes 80-talssmöriga "Somebody's Baby" på soundtracket. Amerikansk middle of the road-rock blir inte mer amerikansk middle of the road-rock än så här. Jag måste erkänna att jag gillar det. Mycket. Min tolerans för den här sortens musik ökade när jag insåg att jag faktiskt tyckte om Tom Pettys "Free Fallin´" och sedan dess har det gått utför. Kanske är det så att åldern har fört med sig en insikt om att en bra låt trots allt är en bra låt. "Somebody's Baby" är, sin fläskiga 80-talsproduktion till trots, en riktigt bra låt, vilket om inte annat bevisas av den känsliga liveversion jag har på min hårddisk. Avklädd, nu presenterad med enbart piano och röst, blir det en låt om kärlek på avstånd, om längtan och avund.

En ensam suck från ett midnattsblått Kalifornien.

Bloggtips #1.

The Factual Opinion
http://factualopinion.typepad.com

The Factual Opinion är vad min blogg skulle vara om jag:
a) skrev på engelska
b) skrev bättre
c) skrev elakare
d) skrev oftare
e) skrev mer om serier.

The Factual Opinion handlar mycket om serier, främst superhjälteserier. Varför förstår jag inte riktigt, för det är ytterst sällan finsmakaren Tucker Stone och hans fru, serietidningsnybörjaren Nina Stone, verkligen gillar något. Det mesta är "pretty stupid", "boring" eller "the definition of shitty, awful, terrible super-hero comics". Tucker Stone svär en hel del i sina recensioner, men lyckas ändå inte dölja det faktum att han är en lysande stilist. Jag skrattar ofta högt åt hans lysande formuleringar ,som när han torrt beskriver "Daredevil: The Man Without Fear", en serie som nog är inne på en all time bleakest:

"He's not a man without angst. It's not Daredevil: The Man Without Angst."

Absolut roligast är nog ändå hans maratonläsning av en X-Men omnibus (tjock samlingsvolym) med Chris Claremonts tidiga, ofta hyllade, serier. Läser man äldre superhjältestoff måste man naturligtvis tänka på kontexten för att det inte ska bli allt för skrattretande, men detta skiter Tycker Stone högaktningsfullt i. Han pekar hånskrattande på allt det som är ologiskt, fånigt, sexistiskt, bisarrt och perverst, dricker alldeles för mycket kaffe, konstaterar att jodå, nya Spiritualized-skivan är alldeles lysande, och avrundar det hela med att, bokstavligt talat, elda upp sin X-Men omnibus på bakgården. Det är lysande läsning, oavsett man själv läst serierna i fråga (det har jag!) eller ej.

Humor: Dylan Moran.

Det är lördag, det är kväll, och jag har slöat sedan i torsdags. Jag skulle egentligen ha gått ut och druckit en öl med en god vän ikväll, men ingen av oss var väl särskilt upplagd, så jag blev kvar i soffan hela aftonen. Mitt sällskap: en kvarglömd folköl från i torsdags, och Dylan Morans standupshow "Monster". Vilken kväll det blev. Jag skrattade som jag inte skrattat sedan... ja, jag vet inte.

Dylan Moran är inte bara väldigt stilig, utan också härligt misantropisk. Som vilken ståuppare som helst irriterar han sig på vardagliga fenomen, men utan att bli aggressiv eller högljudd, utan snarare förbluffad och vidögd. Han röker och dricker, är underbart irländskt självdestruktiv. Men allt det där är bara detaljer och scenpersona. Det är timingen och skämten som gör "Monster" till en sådan skrattfest.

Jag som inte ens brukar gilla standup.