Politik: En kommentar #3.

boanv, 45 år, Idag 11:01
Man bedriver teateruppsättningar som ingen vill
se, man gör tidningar ingen vill läsa, man målar tavlor som ingen vill köpa
osv.Men om man inte får pengar från skattebetalarna till att fortsätta med
detta, då dödar man kulturen, stryper "debatten" och tystar alla former av
kulturyttringar. Är det en rättighet att starta en kulturtidning och få bidrag
till detta då det inte finns läsare eller?.

Kommentar till redaktörernas upprop mot nya kulturtidskiftsdefinitionen. Ibland, läs: oftast, önskar man att folk ville tänka åtminstone ETT steg längre innan de lägger sina flottiga fingrar mot tangentbordet.

Musik: Hur förvirrande är inte detta?

Michael Head & The Strands - Magical World Of The Strands

"Magical World Of The Strands" är en av mina favoritskivor. En av mina mest lyssnade sedan jag köpte den för två år sedan. Samtidigt inte en skiva jag lyssnar på särskilt ofta. Den kräver sina tillfällen. Mörka kvällar med regnet smattrande mot fönsterbläcket. Många är de skivor som kommer till sin rätt just då, men få låter så perfekta som den här. Som en blandning mellan Love och Tindersticks. Musik som låter majestätisk utan att någonsin bli pompös. Som aldrig tränger sig på. Subtilt var ordet.

"Magical World Of The Strands" kräver sina lyssningar för att vinna lyssnarens kärlek, men den är värd all uppmärksamhet. Ett bortglömt mästerverk, med betoning på både "bortglömt" och "mästerverk". Värt att nämna är kanske att det inte bara är en av mina favoritskivor, utan också Clientele-sångaren Alasdair MacLeans.

The Stands - All Years Leaving

"U.K. quartet the Stands traffic in gentle jangle pop rooted in the Byrds and the '60s West Coast sound, the mid-'60s Beatles, country Dylan, and in their missing and missed countrymen the La's. Their debut album, All Years Leaving, is coated in honey-sweet vocal harmonies, rollicking tempos, gently strummed guitars, and a general sense of easy nostalgia."

Jag ropade in The Stands skiva på Tradera häromdagen. Hur kunde jag låta bli? Omslaget, beskrivningen av musiken, allt formligen skrek ju Michael Head. Allt utom avsaknaden av ett ynka "R" i bandnamnet, något som jag lyckades missa helt i min upphetsning... Tanken på ett missat Strands-album fick mig att helt tappa koncepten. Men ärligt talat, är det konstigt att man misstar sig? Här finns ju fler likheter än olikheter. De delar ju till och med hemstad (Liverpool) for crying out loud!

Musik: Bear Quartet - 89.

Bear Quartets skivor har en ful ovana att öppna starkt och därefter tappa fokus ju närmare mållinjen de kommer. Tänk efter, hur många låtar från andra hälften av valfri Bear Quartet-skiva kan du minnas? Inte så många va?

"89" utgör här ett undantag från regeln. Skivans två mest minnesvärda spår, "Carry Your Weight" och "Northern", ligger nämligen gömda längst bak. Två urstarka låtar, inte fullt så direkta som några av skivans inledande spår, men vackrare, mer melodiösa. Och behagligt befriade från otäcka hårdrockstendenser. Sådana finns nämligen både här och där på skivan. Sluter man ögonen till "Least Loved (Of The Unloved)" är det svårt att inte se en bredbent, headbangande Matti Alkberg framför sig. Tendenserna har funnits där redan tidigare, men det är ändå lite traumatiskt. Som ett lager att gräva sig igenom för att hitta fram till guldet. Därmed inte sagt att resten av skivan är dålig. Tvärtom. Faktum är att "89" är deras bästa sedan "Angry Brigade". Den är taggig, ilsken, men mer lättgenomtränglig än gruppens två senaste skivor. Rosenbuskar snarare än taggtråd. Inte dumt alls.

Film: Pepp #16.

När Jag Blir Stor

Plöjde Rainer Hartlebs Jordbro-filmer i våras. De var riktigt bra och lämnade mersmak. Så trevligt då att Hartleb nu är tillbaka med en ny film, en ny generation, en ny klass. "När Jag Blir Stor" heter filmen. Måste ses.

Tv: En kommentar #2. (Eller ja, två kommentarer).

"Vad är TV3. Vem är Anna Anka. Jag är så lycklig. Har varit utan TV nu i 2 år. Läser massor av böcker, mycket radio medans jag lagar 3-rätters på en vardagskväll, umgås, har mera sex utan stress helg som vardag. Vårdar min mentala hälsa. Kort sagt har min livskvalitet ökat sen jag slutade att vanemässigt se på tv."

hasse, 17:52, 17 september 2009.

"Men Hasse, (hasse, 17:52) hur f-n kan du slösa med ditt dyrbara och högkvalitativa liv genom att läsa slask-artiklar i DN, och inte nog med det, skriva totalt ointressanta kommentarer om ditt patetiska liv?"

Pete Donaldson, 07:23, 18 september 2009.

Kommentarer till Tv-krönika av Niklas Wahllöf i DN.

Musik: Genius är inte så genialiskt trots allt.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte musikspelare från Windows Media Player till iTunes. Däremot stör det mig en aning att Genius, en av iTunes-funktionerna som fick mig att byta, visat sig vara så mycket mindre rolig i praktiken än i teorin.

Kort introduktion för oinsatta: Genius är en iTunes-funktion som skapar smarta spellistor utifrån ditt bibliotek och vad andra användare lyssnat på. Välj en låt, och Genius skapar en playlist med liknande låtar. Som en automatisk DJ ungefär. Riktigt trevligt, i teorin. I praktiken fungerar det sämre.

Vilken låt man än utgår från blir det oftast bara "Absolute Classic Rock" av det i slutändan.

Pavement? Jag har massor av mer eller mindre obskyr lo-fi i mitt bibliotek. Här borde Genius kunna slänga ihop ett veritabelt smörgåsbord av skeva melodier, skramligt oljud och sprucken falsksång. Icke då. Efter tre låtar har den betat av Pixies, slängt in en Neil Young, och sen sitter man där med "Losing My Religion" i högtalarna och undrar vad som hände.

Saint Etienne? En magisk dekokt på disco, soft rock, cocktailpop och electronica? Fel. Snarare en generisk swindieplaylist som utmynnar i... rätt gissat. "Losing My Religion".

Curtis Mayfield? "The Best Of Black Music White People Like", men inte ett spår från Lambchops lysande falsettsoulplatta "Nixon".

Det är inte det att det är ett dåligt verktyg. Bara väldigt fantasilöst.

Litteratur: Max Brooks - World War Z.

För många herrans år sedan, i ett seriestånd på Torsås Marknad, köpte jag första delen av Robert Kirkmans "The Walking Dead". Det var aldrig särskilt mycket att tveka på. Priset var lågt, under hundralappen, och zombies har alltid fascinerat mig. Som skräckfilmsmonster är de tämligen oslagbara. Och de fungerar uppenbarligen precis lika bra i serier. Och, vilket jag upptäckt i och med "World War Z", (som det snackats en hel del om bland "Walking Deads" brevsidor) i vanlig litteratur.

"World War Z" är författad av Max Brooks, som tidigare skrivit den underhållande "Zombie Survival Guide". Den är utformad som en intervjubok där överlevande berättar om sina erfarenheter från ett blodigt (och fiktivt - duh!) zombiekrig som nyligen skakat världen. Det påminner en hel del om Haruki Murakamis "Underground" i formen, men är betydligt mer underhållande. Och bitvis så gastkramande att jag faktiskt blir mörkrädd på riktigt. Det som gör zombieskräcken så effektiv är att det oftast rör sig om skräck på en större skala än vad som är brukligt i skräckgenren. En zombie är ingen ensam galning med machete. En zombie är monster och pandemi i ett. Den mördar dig, din familj och hela världen, utan pardon. Och den är aldrig ensam.

"World War Z" tar till vara på allt detta, och gottar ner sig i varenda olustigt zombiescenario som tänkas kan, från inledande isolerade incidenter till smittspridning totalt kaos och massdöd. Med rejält researcharbete och öga för detaljer skapar Max Brooks ett otäckt realistisk bild av världen. Både före, under och efter katastrofen. Militären är oförberedd, myndigheterna står handfallna, marknaden svämmar över med värdelöst vaccin, vägarna korkas upp av bilar med flyktingar, levande och döda och levande döda. Då det är flera överlevande som får "komma till tals", blir boken varierad, men aldrig rörig. Den känns ibland som en förklädd novellsamling, och som sådan fungerar den bra. Novellsamling med zombies. Vad mer kan man begära? Det är bra, underhållande, inget potentiellt Nobelpris, men ibland är det skönt att få dynga ner sig.

Musik: Speedmarket Avenue - I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That.

En hård titel som "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" innebär naturligtvis vissa förväntningar. Det låter ju som något Bear Quartet skulle ha kunnat kokat ihop. BQ är faktiskt inte heller så dumma att använda som referens när soundet på den här skivan ska beskrivas, och framförallt då deras fantastiska "Gay Icon". Inledande "Will That Do" låter nästan misstänkt lik "A Man Walks Into A Bar", men långsammare och mer majestätisk. Den börjar i försiktig, närmast avslagen, karnevalsstämning, med trumpetfanfarer och ylande orglar i bakgrunden, men texten är en dyster historia om att isolera sig från umgänge och kärlek för att slippa besvikelser. Det låter nervigt och jävligt bra. Förväntningarna infrias med råge. Det låter mycket bättre än en sån här skiva borde kunna låta. Och så där fortsätter det. Låt efter låt som låter på tok för bra för att komma från en ganska bortglömd svensk indieskiva. "I'm Going To Let My New Swiss Army Knife Answer To That" kom 2004, och bandet har fortsatt att släppa fina plattor sedan dess. Kolla in dem också.

Litteratur: En kommentar #1.

"Va e detta? Att ni bara orka läsa sagor. Har fullt upp att hinna med alla
faktaartiklar. Vad e sagor - drömmar? Har inte läst o kommer inte o göra det om
inte någon kan argumentera för vad nytta det skulle ha för framtinen o värlsproblemens lösning?"

Kommentar på Aftonbladet-artikel om Stieg Larsson som varumärke.

Litteratur: Saker jag gillar #1.

Jag är lite irriterad ikväll, så för att muntra upp mig själv bestämde jag mig för att starta upp ett nytt projekt här på bloggen. Saker jag gillar är precis vad det låter som. Prylar, människor och företeelser jag tycker om. Det kan röra sig om artefakter jag samlat på mig genom livet, en gata där jag upplevt något fint eller en tésort jag finner lite extra välsmakande.

















Vi börjar med en bok jag köpte på Myrorna i Örebro för många herrans år sedan. "The Complete Works Of Oscar Wilde" heter den, och titeln talar väl för sig själv. Som ni säkert förstår köpte jag den när min Morrissey-dyrkan var som starkast, och allt som kunde associeras med Moz var kvalitetsstämplat i mina ögon.

Femtio kronor kostade den, och jag kunde ha gett det dubbla om så bara för det snygga omslaget. Det här är helt klart den vackraste boken i min bokhylla.

Att det är en engelsk utgåva gjorde naturligtvis sitt till. Jag minns att jag tänkte, att kanske kanske, det var ju inte omöjligt, kunde boken faktiskt en gång i tiden ha ägts av Morrissey själv.