Litteratur: Nu läses #11.

Andres Lokko - Andres 1989 - 1998 och Lokko 1998 - 2009

Investerade i Andres Lokkos två tegelstensböcker häromveckan.
”Har du inte redan läst allt han skrivit ett par tusen gånger?” frågade min vän Fredrik spydigt.
Svaret är nej. Ett par av mastodontartiklarna i Pop har jag naturligtvis slukat, och en och annan recension har slunkit ner. Naturligtvis också de senare årens SvD-krönikor. Men under storhetstiden, då Andres var Lektor Lokko med halva Sveriges befolkning, då var jag lite för ung och lite för bonnig för att känna honom som annat än någon som var död och bodde i en låda i ”Romeo och Raul Julia”. Om ens det. Det är kul att ta igen det jag missat. En hel del är intressant på riktigt (artiklarna om modsen, om northern soul, Paul Weller, om Scott Walker, om Bowie) medan en del annat är kul mest för att det ger en inblick i tidsandan. Evighetstexterna om Primal Scream och Oasis känns ju idag lika daterade som banden själva, men är ändå rätt underhållande - särskilt Liam Gallaghers valpiga kaxighet.

Mest av allt imponeras jag av hur inspirerat allt känns. Inspirerat och inspirerande. De senaste åren har jag tappat en stor del av mitt intresse för musikjournalistik. Tycker jag har sett, hört och läst allt förut. Ingen verkar ha något intressant att säga, varken artisterna eller de journalister som skriver om dem. I Lokkos texter finns en vetgirighet, en vilja att berätta, en vilja som smittar av sig och får mig att själv vilja lyssna även på genrer och artister jag tidigare inte var intresserad av. Min inköpslista blir flera meter längre efter några sidors läsning, och även om det är dåligt för privatekonomin är det ett gott betyg för böckerna.

Svammel: En vecka i sus och dus.

Mina dagar brukar inte bjuda på många överraskningar. I regel följer de ungefär samma mönster. Upp när klockan ringer, frukost, promenad till busstationen med någon skiva i lurarna, buss 165 till Liljeholmen, byte till Tvärbanan, arbete, lunch, mer arbete, hemgång, middag, ett par timmars umgänge, lite knappande på datorn, lyssnande på några skivor, kanske en film, kanske en bok, sömn. Mycket mer spänning än så behöver jag egentligen inte. Åtminstone inte vardagar.

Den senaste veckan har med andra ord varit hektisk, åtminstone med mina mått mätt.

Måndag: Middag på "Djuret" i Gamla Stan. Tveksamt om vi hade haft råd utan det presentkort Mikaelas mamma gav oss i julklapp, men nog hade det varit värt 1100 :-, för det här var bland det bästa jag haft glädjen att äta på svensk restaurang.

Tisdag: "Doktor Glas" med Krister Henriksson på Oscarteatern. Blev erbjuden att köpa biljett kvällen innan, med tackade nej eftersom det var kick off med jobbet på tisdagskvällen. Sen tog jag mig en funderare: kan jag verkligen se mig själv i spegeln om jag prioriterar kick off med arbetet framför att se en hyllad teateruppsättning av en av mina favoritböcker av en av mina favoritförfattare? Nej. När beslutet var fattat hade min biljett redan gått vidare, men biljetter fanns kvar att boka på nätet. Tack och lov. Såg en annan Hjalmar Söderberg-roman, "Den Allvarsamma Leken", dramatiseras förrförra våren, och tyckte mycket om det, men det här var faktiskt ännu bättre. Har tidigare inte haft någon direkt åsikt om Krister Henriksson, utan sett honom som en dussinskådespelare, men här är han fenomenal. Han är så levande där han slänger sig mellan roller att man knappt reflekterar över att han är ensam på scenen. Efteråt tar han emot stående ovationer och ser rörande glad ut.

Onsdag: Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan. Väldigt bra, men lite tråkigare än sist, egentligen enbart beroende på att de fokuserade på sämre låtar den här gången. Vem orkar med "The Dolls Tea Party" från "Realism" till exempel? Den sortens nonsenslåt som kan få en att säga upp sitt medlemskap i Stephin Merritts fanclub. Tack och lov är den buttra humorn intakt. Allra roligast blir det i slutet av konserten, när Merritt förklarar att nästa låt blir den sista.
"Play 'The Book Of Love' ropar en entusiastisk tjej i publiken.
"Shut up", svarar Merritt kort. Tjejen ger sig inte.
"Play 'The Book Of Love!'"
"Fuck off."
"Play 'The Book Of Love!'"
"Security!"

Svammel: Hur man får tiden att gå i väntan på upplösning.

Har varit ett par tunga veckor som gått i väntans och orons tecken, men nu verkar de tack och lov vara över. Den gångna helgen har varit rent helvetisk att genomlida, men det har gått, mycket tack vare teveprogram som fått tiden att gå. Teveprogram som ligger någonstans mellan det hjärndöda och det som är precis lagom inspirerande att interagera med. Efter många år som skeptiker har jag äntligen insett storheten i "På Spåret". Kristian Luuk och, framförallt, Fredrik Lindström är ju klockrena programledare, deltagarna pendlar mellan underhållande, underhållande irriterande och bara irriterande. Och jag har alltid uppskattat att utbildas samtidigt som jag blir underhållen.

Ett annat program jag börjat titta på, mindre erkänt och mer av en guilty pleasure, är "Mauro & Pluras Kök". För att vara matlagningsprogram är det vansinnigt underhållande, kanske för att det innehåller relativt lite matlagning. Det är betydligt mer pinsamheter som Plura i bar överkropp med stekflottet skvättandes kring ölmagen, en lakonisk Mauro Scocco som ondgör sig över samtidsfenomen med deadpan face, självgod allsång och gäster som mest verkar fundera på var de hamnat. Jag gillar både Plura och Mauro, och litar på att de är fullt medvetna om hur pinsamt det här faktiskt är. Det är skämskudde som gäller, men det kan de säkert bjuda på. Jag tittar gärna.

Musik: Vila i frid, Mark Linkous.

Ännu en amerikansk singer-songwriter i indiefacket har valt att avsluta sitt liv. Direkt jag nåddes om nyheten om Mark Linkous död förstod jag att det måste röra sig om självmord. Det eller överdos. Med risk för att låta högtravande: en röst så skör kan inte inte tillhöra en hårdhudad man, sånger så sorgsna kan inte vara sprungna ur en munter själ. Sparklehorses "Good Morning Spider" innehåller några av de sprödaste, vackraste låtar som går att finna i min skivsamling. Samtidigt är det en skiva som visar på en artist med en otroligt bredd. Sorgesånger är hans signum, men plattan rymmer också studsande lo-fi-stänkare av den typ Robert Pollard brukar spotta ur sig.

Förutom den egna karriären har han agerat producent på Daniel Johnstons "Fear Yourself", en skiva som, på gott och ont, känns lika mycket som hans egen som Johnstons.
--
Mitt starkaste minne av Sparklehorse, för den som är intresserad:

Skolan var slut, det var sista natten i Motala med vänner som skulle spridas för vinden för att kanske aldrig ses igen. Vi satt på mitt dammiga vardagsrumsgolv, jag tror vi spelade kort, jag tror vi drack öl. Hela den gångna veckan hade handlat om att ta farväl, otaliga fester på otaliga platser. Den här kvällen var lugnare. Vi talade inte särskilt mycket om att alla skulle skingras morgonen därpå. Det var som en vanlig kväll. Och stereon spelade: "I'm so sick of these goodbyes, goodbyes".

En kort rad i en fantastisk låt som sammanfattade det vi alla tänkte.
--
Mark Linkous allra största stund kan vara "Maria's Little Elbows". Lyssna nedan. Det där som skaver i halsen är en klump.

Musik: Pet hate #6.

April March - Mon Petit Ami

April March gör sockersöt musik som påminner om franska yeh yeh-girls som Francoise Hardy. Oftast är hon bra. Sällan remarkabel, men trivsam. Sån där musik man gärna lyssnar på en solig helgmorgon. Lättnynnat, mysigt, lätt att ignorera om man skulle ledsna.


Det finns dock ett undantag i hennes diskografi. "Mon Petit Ami". Djävulen. Äckligt äppelkäckt lallande med Pippi Långstrump-flätor och en röd handväska käckt på svaj. En musikalisk variant på hatgubben, ungefär. Musik för pedofiler. Jag ryser av obehag.

Musik: Recent listening #3.

Kask - Wrestling My Case

Wow, det här var så mycket bättre än väntat. Och så mycket modernare. Hade inte direkt väntat mig att Brainpool-Jannes soloskiva från -99 skulle innehålla något värt att höja på ögonbrynen åt, tvekade till och med på om den var värd de tio kronor den kostade att inhandla på Myrorna. Alltid trevligt att bli positivt överraskad. Kombinationen akustiska gitarrer och elektronik får mig att tänka på The Embassy, här och var drar det mer åt Tough Alliance, och första spåret, makalösa "Discovery" låter som något från senaste Kent-skivan (som jag. som tidigare nämnt, gillar rätt mycket). Inte dumt alls, och nu blir jag faktiskt lite nyfiken på Lake Heartbeat...


Tim Hardin - 1+2

Tim Hardins två första skivor är däremot ungefär vad jag hade förväntat mig. Riktigt bra där de är bra, rätt såsiga där de är dåliga. En del lätt uttjatade evergreens (hur många gånger kan man höra "If I Were A Carpenter" utan att vilja kräkas?) en del något mindre sönderspelade, och riktigt fina, folkrocklåtar med sakrala orkesterarrangemang. Den fläskiga bluesen vara lite chockerande dock. Den hade jag inte väntat mig, och hade gärna varit utan.



Maxwell - Now

"Hmm, en låt med samma titel som Kate Bush-klassikern" tänkte jag läste genom låtlistan i iTunes och kom till "This Woman's Work". Det visade sig vara en cover, en cover lika svidande vacker som orignalet, en cover som på morgonbussen någonstans mellan Rågsved och Hagsätra nästan lyckades röra mig till tårar. Inte illa. Det är inte ofta jag köper moderna (nåja, "Now" kom för nio år sedan, så hypermodern är den knappast) soul eller R&B-skivor, men hade alla låtar så här starka skulle jag göra det oftare. Då kan man ha överseende med att resten av materialet inte är fullt så minnesvärt.

Musik: Felhörningar och annat trams #2.

Lou Reed - I'm So Free



"When I feel good, Ann-Sofie,
Early in the morning, Ann-Sofie,
Late in the evening, Ann-Sofie, Ann-Sofie..."