Dagbok: Morgondagens checklist.

- Inte jobba (Ledig.)
- Ringa min hyresvärd och meddela vilka tapeter jag valt till min väntande lägenhet.
- Kolla efter mail från Bona Folkhögskolas vaktmästare Victoria, för att se om hon sitter på någon information om min försvunna post.
- Ringa Lasarettet i Motala och be dem skicka mina sjukjournaler till Karlskoga Lasarett.
- Förhoppningsvis hitta skivor med Air, Chick Habit och Pellumair i brevlådan, om så är fallet: lyssna på dem. Om inte: knyta näven och lyssna på Erik de Vahl tills jag lugnat ner mig.
- Skicka ledighetsansökan, kontrakt och skattesedel till Uniflex.
- Hålla mig borta från datorn så mycket som möjligt, istället försöka hålla ögonen riktade mot de två Haruki Murakami-böcker jag kämpat med under en längre tid.
- Tvätta.
---
På tv har de lovat snö i dagar nu, men inte heller denna afton faller något från himlen. Bara ett tunt, tunt lager, knappt mer än frost, täcker marken. Jag fick helt plötsligt lust att citera Hjalmar Söderberg, så det gör jag.

"Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt vita. Då jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö.

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla."

Litteratur: Gore.

Reflektion: Marvels serier blir bara blodigare och blodigare.

Svammel: Min katt.

Vi har världens sötaste katt. Kanske tar jag med henne när jag flyttar. Så här ser hon ut när hon dansar:

Musik: En låt #7.

Håkan Hellström - 13

Den 18:e december, det vill säga dagen då undertecknad fyller 24 år, släpps en singel som kommer att snurra många varv i min cd-spelare. Håkan Hellströms tolkning av Big Stars "13", i orginal en av de mest rörande, oskyldiga barndomsbetraktelser som någonsin skrivits. Håkans version låter minst sagt lovande. På Dolores hemsida finns 52 sekunder av låten utlaggda för provlyssning.

"Kan jag gå med dig hem från bussen?
Kan du möta på bänken där vi delade den första folkölen?
På fredag kanske jag kan få biljetter till dansen
so I can shake you, ooooh ooooh"

Musik: En låt #6.

Vega - Barcelona

Ett par dagar in på det nya året, 2002, åkte jag in till Örebro och köpte Vegas "For Retarded Lovers". Senare, på kvällen, satt jag i en nedsläckt lägenhet och fullständigt hänfördes av skivan i största allmänhet, och en låt i synnerhet.
"Barcelona".
Några veckor tidigare hade min exflickvän ringt mig och meddelat att killen hon umgåtts mer och mer med den senaste tiden, som jag var fruktansvärt svartsjuk på, från och med nu var hennes pojkvän. Jag meddelade att jag inte ville ha någon mer kontakt med henne överhuvudtaget och lade på luren. Precis det verkade "Barcelona" handla om. Eller nej, inte precis. Det fanns delar av texten som inte direkt stämde in på oss. Exempelvis hade vi aldrig haft några som helst planer på att resa till Barcelona. Men det spelade mindre roll. Låten handlade, så som jag tolkade, och fortfarande tolkar den, om att ta farväl av någon som oavsiktligt bara får en att må dåligt. Vilket var precis vad jag hade gjort.

"This is the last song about you and your arms
This is the last time I will write down your charms
Waking tomorrow you wont be on my mind
And I won't call you up just to see if you are still alive
This is an ordinary day in your life
This is an ordinary day in your life"

Det var inte förrän långt senare som texten verkligen gick hand i hand med mig. Då var det inte längre en sång om förlorad kärlek, utan om förlorad vänskap. Dock fortfarande en av världens vackraste låtar.

"We wont be mistaken for lovers again
Or walk beneath the skyline
in Barcelona hand in hand
Waking tomorrow you wont be by my side
And I won't call you up just to see if you are still alive"

Dagbok: Varning för svordommar.

Hej. Idag är jag arg, så känsliga läsare varnas härmed för att fortsätta läsa. Nedanstående text kommer att innehålla en del svordommar, och en del åsikter som jag i framtiden inte kommer att kunna stå för.

Okej, så här ligger det till: För ett par veckor sedan köpte jag två skivor och en cd-walkman på Tradera. Så långt allt väl. Jag betalade och förväntade mig att få sakerna hemskickade inom ett par dagar. Inget hände. Jag kontaktade försäljarna, men jodå, grejerna var skickade. Då kom jag på att min gamla adress, den till studentkorridoren där jag bodde i våras, fortfarande stod kvar på Tradera. Jag hade mailat vilken adress de skulle skicka till, men av någon anledning hade de ändå skickat till den adress som stod angiven på Tradera. Så nu befinner sig Saint Etiennes "So Tough" och Boo Radleys "Giant Steps", plus en cd-walkman någonstans på Vätterliden i Motala.

Jag har postat en förfrågan på Folkbildningsnätet, skolans diskussionsforum, men eftersom alla på min gamla skitskola uppenbarligen är så förbannat slöa (Hej Bosse Ringholm!) har ingen orkat svara. Hur jävla svårt är det egentligen att bekräfta att ja, dina grejer har hamnat här? Bara vetskapen om att prylarna faktiskt skickats iväg skulle göra mig så mycket lugnare. Att sen få tag i dem, det skulle bli en senare fråga. Men nej, inte ett ord, inte ett nys. Tack för ingenting då, idioter!

Egentligen borde jag inte gnälla, för jag har efter många om och men fixat lägenhet. Bra läge, billig, rymlig och med BADKAR! Men just nu är jag för sur för att kunna njuta av det.

Musik: Arab Strap - The Last Romance

Artist: Arab Strap
Titel: The Last Romance
Bolag: Border / Chemical Underground
År: 2005

Det farligt att bli kär. Man kan dö. Man kan bli ledsen. Man kan gråta i ölglaset fem dagar i veckan. Man kan yttra orden: "Det här var sista gången. Nu ska jag aldrig mer bli förälskad, någonsin."
Det är lätt att tro att det är något i den stilen Aidan Moffat och Malcolm Middleton vill ha sagt med titeln "The Last Romance". Jag menar, när Arab Strap sjunger om kärlek är det kärlek av den typen som bara varar en natt efter en utekväll på någon av stans mer sunkiga syltor. När Arab Strap sjunger om utanförskap är det inte av den där romantiska "vi-mot-världen"-sorten, det är snarare utanförskap av den typ man finner utanför Systembolaget en lördagseftermiddag.
Men riktigt så enkelt är det inte den här gången.
Ett par låtar in i skivan, vid första lyssningen, är det lätt att tro att allt är som vanligt. Aidan Moffat är fortfarande populärmusikens svar på Charles Bukowski och levererar flera träffsäkra betraktelser från bardisken och sovrummet. Låtar som "Stink", "Confessions Of A Big Brother" och "Come Round And Love Me" låter ungefär som Arab Strap alltid låtit, som musik skapad av någon vars öl man absolut inte vill råka spilla ut på krogen.
Men här finns också inslag av något annat, något som känns ganska unikt i Arab Straps värld.
Kärlek. Okomplicerad kärlek är väl att säga för mycket, men det är åtminstone kärlek som överglänser svårigheterna, som gör det värt besväret.

"Maybe we're just lucky,
maybe our connection is unique"

Texterna är som vanligt fantastiska. Direkta, vackert sargade, och befriade från onödigt fläsk. Man förstår dem vid första lyssningen, men finner nya bottnar var gång skivan satts i spelaren. Aidan Moffat levererar dem dessutom på ett helt oslagbart sätt. Någon beskrev det som att det känns som att han andas en i nacken medan han sjunger, och det är en träffande liknelse. Hans ord kryper djupt in under huden. Kombinera detta med melodier som är både dansanta och gåshudsframkallande (lyssna bara på fantastiska "Speed-Date") och ni förstår att det här är en skiva som bör införskaffas snarast.
Visst, det finns ett par ögonblick som inte känns helt klockrena. Tidigare nämnda "Confessions Of A Big Brother" går på rutin. Det är en sån låt Moffat och Middleton kan skriva i sömnen. Helakustiska "Fine Tuning" må ha en fin text, men känns mest som en enformig transportsträcka mot skivans absoluta höjdpunkt, avslutande "There Is No Ending", en – faktiskt – överlycklig soulpopdänga med fanfartrumpeter.
Och det är här titeln får sin förklaring:

"Not everything must end,
not every romance must descend"
//
"If you can love my growing gut
my rotten teeth
and greying hair
then I can guarantee
I'll do the same"

Inte ett öga är torrt.

Dagbok: Mitt jobb, etc.

En helg av konstant arbete är avklarad; jag kom ut helskinnad på andra sidan. Faktum är att det var riktigt roligt att jobba. Med trevliga arbetskamrater omkring mig tror jag faktiskt att jag skulle kunna stå ut var som helst. En vis människa sa en gång att snälla nördar är de bästa människorna, och jag är konstant omgiven av snälla nördar på min arbetsplats. Det är kul.

Annat kul just nu: The Clienteles "Suburban Light" landade i min brevlåda idag, och den är fantastisk, precis som väntat. Faktum är att den, efter bara några lyssningar, känns som det bästa de gjort. Mer melodiös än "The Violet Hour", samtidigt som den känns mer drömsk än "Strange Geometry". Det bästa av två världar.

Fyndade film på Smartys idag: "Tokyo Noise", en dokumentär av Kristian Petri, Jan Röed och Johan Söderberg. Ser fram emot att se den. Tokyo, ja Japan i största allmänhet, fascinerar mig.

Skivbyte med syrran ikväll. Jag fick My Bloody Valentines "Isn't Anything" mot The Smiths "Best... 2". Ett bra byte, för båda parter. Vad ska jag med en Smiths-samling till? Jag borde ha alla deras album istället, trots att Morrissey känns lite inaktuell i mitt liv för tillfället. En till MBV i skivstället känns däremot klockrent.

I övrigt kan jag, just idag, hålla mig för skratt, för jobbmässigt var det här en värdelös dag. Alla kunder var allmänt griniga, och jag lyckades inte hjälpa hälften av de stackars satar som hade oturen att bli kopplade till min telefonstation. Kanske var det därför de var sura. Jag vet inte. Jag hoppas bara att morgondagen går bättre, och framförallt att den går snabbt. På onsdag är jag ledig.

Dagbok: En sån DÄR dag.

Klockan är 11:26, och redan nu önskar jag att jag hade en laddad revolver i handen. Torktumlaren är trasig, tvättmedlet är slut, de skivor och den cd-walkman jag väntat på i över en vecka låg inte i postlådan idag heller, vilket innebär att jag måste vänta minst en helg till på dem. Jag satte för fan in pengarna i fredags! Hur svårt kan det vara?

"Aint it good to be alive? Aint it good to be around?" sjunger Karl-Jonas Winqvist från WinAmp och trots att jag gillar både honom, Blood Music och låten "The Hair" vill jag bara skrika: "Nej! Håll käften!"

Det ser ut att bli, som man säger, en sån DÄR dag.

Litteratur: Spider-man - The Other.

I de amerikanska Spider-man-tidningarna går just nu en följetång kallad "The Other". Vore jag ett amerikanskt seriefan skulle jag hellre kalla den "The Bother", för den här segt, utdragna soppan skulle kunnat bli så bra, men så här långt har den bara varit en lång axelryckning.

Efter ett läkarbesök får Peter Parker beskedet att han är döende. Hans celler degenereras, men ingen läkare kan fastställa varför. Samtidigt lurar hans fiende Morlun i kulisserna. Som läsare förstår man naturligtvis redan från början att Spider-man inte kommer att dö (Marvel Comics skulle aldrig döda sin största kassako).
Att Morlun är både källan till, och lösningen på, problemet listar man också snart ut.
Det vore, förutsägbarheten till trots, ändå teoretiskt möjligt att göra detta till en spännande berättelse. Men där misslyckas Marvel. Kapitalt. Detta trots att seriens tre första delar skrivs av en av mina absoluta favoritförfattare, Peter David.


















Även om vi vet att Spindelmannen inte kommer att dö, så bör vi ändå känna empati för honom. Vi bör få följa med in i hans huvud, ta del av hans tankar och grubblerier kring sin stundande bortgång.
Det är här det brister. Fyra nummer (av tolv) in i serien har det fortfarande inte hänt någonting som får mig att överhuvudtaget bry mig om vare sig Peter Parker eller någon av bifigurerna. Jag är bara likgiltig.
Det är inget litet misslyckande. Det rör sig trots allt om seriefigurer med över 40 års bakgrundshistoria. Fiktion eller ej; vi känner de här figurerna, vi känner dem bättre än karaktärerna i våra favorit-tv-serier. Vi borde bry oss mer!

Jag hade en dröm häromnatten. Jag drömde att jag läste en framtida Spider-man-serie, där Mary-Jane precis lämnat Peter Parker för en annan man. Peter söker upp henne på hennes arbetsplats och försöker övertala henne att komma tillbaka till honom. Hennes nya kille blir vansinnig, trycker en gaffel mot hans rygg och hotar att hugga om han inte lämnar henne ifred. Peter Parker tänker att han vägrar sänka sig till den här killens nivå, så han går därifrån, förkrossad. Mary Jane springer efter honom, förklarar att hon egentligen skulle vilja komma tillbaka till honom, men...
"Jag är med barn..."
Peter Parker skiner upp, tills Mary-Jane avslutar meningen:
"...med honom."
I drömmen var det det mest sorgliga jag någonsin läst. När jag sedan vaknade var jag fortfarande tung inombords, och det slog mig att det är ytterst sällan, om någonsin, en serie verkligen lyckas påverka mig på det viset. Film, musik och tv gör det hela tiden, men varför får jag aldrig läsa en serie som smärtar lika mycket som, säg, när Nate och Brenda bryter upp i Six Feet Under?

Det är inget fel på seriemediet i sig, det har epos som "Watchmen" bevisat. Sorgliga historier har dessutom berättats med både glöd och skicklighet i äldre Spider-man-tidningar. Faster Mays död i Amazing Spider-man #400 är ett klockrent exempel. Så vitt jag kan minnas den enda tidning som någonsin fått mig att gråta. Varför lyckas inte The Other beröra ens i närheten så mycket?
Det handlar nog helt enkelt om okunskap, lathet och girighet.
Det handlar om det som det ständigt gnälls om på kvällstidningarnas kultursidor (fast där i helt andra sammanhang).
Det finns inte längre någon plats för eftertanke.
Det finns ingen plats för karaktärsstudier.
Ingenting tillåts ta tid. Det ska vara lättsålt, lättbegripligt, färdigpacketerat.
Bang for the buck.
Snuttifierat.

Musik: En låt #5.

Violent Femmes - I Hate The TV

Gitarrerna, ja, hela soundet bara skriker The Smiths, med en melodi som påminner om inledningen på Televisions "Elevation". (Är det en lustig slump att en låt med titeln "I Hate The TV" låter som en låt av Television?)
Enkel och desperat och rakt på sak. Ibland vill man inte ha det på något annat sätt.
--
Tidigare låtar:

1. The Clientele - Where The Universes Are
2. I'm From Barcelona - We're From Barcelona
3. My Favorite - Teenage Mercy Dance
4. The Tiny - For Hallis

Svammel: Uppehåll.

Mitt uppdaterande av den här bloggen har inte direkt varit frekvent den senaste tiden. Som jag tidigare nämnt har jag numera jobb, och det tar upp det mesta av min tid. Att jag dessutom inte har en aning om huruvida någon läser det jag skriver eller inte spelar också viss roll. Kan också skylla på att jag känner mig mer och mer skeptisk till bloggens upplägg. Kanske borde jag fokusera mer, sluta blanda filmrecensioner med dagbokssvammel, låttips med torra lägesrapporter. Jag vet inte. Min inspiration är borttappad.

Dagbok: Update.

Jag har jobb. Det är därför jag inte skriver särskilt mycket längre, jag är helt enkelt för trött när jag väl kommer hem från jobbet. Det kommer bli bättre med tiden, jag kommer att bli bättre med tiden. De här första två veckorna är utbildning, sen blir dagarna betydligt kortare, då jag egentligen bara jobbar 67,5 %. 16 - 20 på vardagarna och 8 - 18:45 varannan helg. Mycket OB och ganska korta dagar. Skönt. Nu återstår bara att flytta och få jobbet förlängt också, så blir livet riktigt drägligt sen.

Förra helgen var jag i Nora och festade med en del trevligt folk, en del extra trevligt folk från min gamla skola, och en del bonnpajasbackslicks med Stockholmskomplex. Det var, trots en något hotfull stämning, hemskt roligt. På natten trängde vi ihop oss i ett litet litet rum på övervåningen. Fönstret var öppet, det var iskallt, men jag kurade ihop mig brevid Kristofer på en madrass på golvet, och det var väldigt mysigt och bra.

I övrigt är det mesta sig likt. Jag fortsätter med frilansandet, trots att jag jobbat heltid förra veckan, och det gör att jag känner mig rätt sliten. All work and no play makes Niklas a dull boy, I was looking for a job and then I found a job, and heaven knows I'm miserable now, etc.

Musik: Comet Gain - City Fallen Leaves

Artist: Comet Gain
Titel: City Fallen Leaves
Bolag: Kill Rock Stars / Border
År: 2005

Comet Gains senaste platta, "Realistes", var ljudet av en blixtförälskelse. Den var intensiv och dunkande, beroendeframkallande och passionerad. Det var ljudet av ett band som stod på toppen; av sin karriär, av livet. Inbillar jag mig. Jag älskar "Realistes" väldigt mycket, och varje gång jag slår på den förflyttas jag till en tid i mitt liv där vardagsrummet varje fredag förvandlades till ett dansgolv.

"City Fallen Leaves" släpps nu i dagarna, och det har gått ett par år. Tre, för att vara mer exakt. Mycket hinner hända under tre år. Man kan gå från att vara 20-nånting till att bli 30. Man kan gå från passionerad till krasst realistisk. Förälskelsen som en gång var så himlastormande börjar gå på rutin. Vardagen kommer in och naggar i kanterna.

Comet Gain har blivit äldre, jag har blivit äldre, och att almanackan entusiastiskt skriker "FREDAG!" betyder inte mer än en påse chips och en hyr-DVD att somna framför.

"The kids at the club are all sitting in pubs, still looking for love" sjunger David Feck i "The Days I Forgot To Write Down", som för att hjälpa mig driva min tes om att "City Fallen Leaves" är en stillsam, reflekterande, 30-årskrisande skiva. En musikalisk variant av tv-serien "Kalla Fötter" om man så vill.

Sen finns det ju låtar som motsäger detta också. Inledande "The Fist's In My Pocket" låter som en sån där poplåt som Guided By Voices ett tag var experter på. "Just One More Summer Before I Go", "Gone Before We Open Our Eyes" och "Draw A Smile Upon An Egg" är bitterljuv, skramlig Comet Gain-pop av det slag de levererade från början till slut på "Realistes".

Egentligen är det de lugnare stunderna som fungerar bäst. Men punksmockorna är nog destå viktigare, framförallt för bandmedlemmarna själva. Om inte annat för att bevisa att skilnaden mellan att vara 20 och 30 nog inte är så stor som man kan tro.