Musik: En låt #32.

Jona Lewie - In The Kitchen At Parties

Dagens obsession: Jona Lewie!

"In The Kitchen At Parties" gick varm under någon vecka för ett par (fem?) somrar sedan, och sen glömde jag bort den. Tills nu. Jag satt i köket och talade med en kille från australien för några (fem?) helger sedan, och kom på mig själv med att citera låtens titel. Först ikväll letade jag upp den på YouTube, och hittade detta fantastiska klipp från Top Of The Pops. Jona har ett oslagbart roat uttryck i ansiktet, dansar som en fåne och har doatjejer som ser underbart uttråkade ut. Jag kan inte hålla mig för skratt, men tycker att det på något plan är jävligt bra på riktigt också. Det är en enkel låt, men den säger så mycket. Imorgon har jag fest. Kolla efter mig i köket.


"I'm no good at chatting up and I always get rebuffed.
Enough to drive a man to drink I don't do no washing up.
I always reached the stuff piled up
a-piled up in the sink.

But you will always find him in the kitchen at parties."

Litteratur: Patricia Highsmith.

Helgens nya (och högst oväntade) obsession: Patricia Highsmith! Jag skäms över att erkänna det, men det beror nästan helt och hållet på denna bild:



Det är den coolaste bild jag någonsin sett. Jag brukade se Patti Smith som defenitionen av kvinnlig coolhet, och visst, kanske är hon coolare egentligen, men hon utstrålar det inte på samma sätt som deckarförfattaren Highsmith. Jag har inte läst något av henne ännu, vet bara att hon skrivit böckerna som Hitchcocks ”Främlingar På Tåg”, samt de där Ripley-filmerna jag inte sett, är baserade på. Men en bild som denna lockar ju till läsning, även om jag inte är något större fan av vare sig deckare eller thrillers. Vad jag egentligen borde läsa är förmodligen något om henne istället. Hon tycks ha levt ett spännande liv. Bisexuell alkoholist som hängde med Truman Capote och anklagades för att vara antisemit. Hon skrev serier, pulpromaner och lesbiska kärlekshistorier. Lika mycket Francoise Sagan som Agatha Christie. Hur har jag kunnat missa henne?

Musik: Pepp #11.

ASS - My Get Up And Go Just Got Up And Went

Jag måste ha denna skiva. Att jag inte redan har den är ett faktum som just i detta nu smärtar en del. Förra skivan, den självbetitlade debuten, är ju en av de vackraste svenska skivorna som kommit under de senaste åren. Förtrollande stämningsfull, från början till slut. Som en porlande bäck där varje vattendroppe är en oförglömlig melodi. Allra bäst tycker jag om den där smygande, svidande trumpeten som dyker upp här och där, gråter en skvätt, för att sedan försvinna. Sådär som Ed Harcourts trumpet lät i "Whistle Of A Distant Train", men aldrig riktigt lät igen.

"My Get Up And Go Just Got Up And Went" är dessutom en alldeles briljant titel. Talade, fyndig och härligt småvimsig. Jag måste ha denna skiva.

Film: Fido.

Regi: Andrew Currie
Genre: Komedi, skräck
Titel: Fido
År: 2006
Land: Kanada

Zombien måste vara ett av de filmmonster som gestaltats mest konsekvent genom filmhistorien. Jämför med vampyrerna, som kan se ut och bete sig ungefär hur som helst beroende på film, och zombien framstår som ett monster som var ganska färdigt redan när det introducerades. Med åren är det främst två förändringar som kunnat skönjas: de förstärkta benmusklerna, främst i modernare zombiefilmer, och den ökade intelligensen. Redan i Romeros ”Day Of The Dead” fanns den ”tama” zombien Bub, som matades med likdelar och betedde sig ungefär som en kopplad hund. ”Land Of The Dead”, som kom för några år sedan, slutade med en scen som närmast kunde tolkas som någon slags försoning. Människor och zombies gick åt olika håll, i något som tycktes vara samförstånd. Någonstans har zombien utvecklats från att vara ett hjärndött, likstelt monster, hungrig på människokött, till att vara en varelse som förvissa är både hungrig och likstel, men som någonstans innanför sin ruttnande pannglob har resterna av en fungerande hjärna. Ganska självklart med tanke på att säkraste sättet att döda en zombie på alltid har varit att skjuta den i huvudet…

Idén om den ”tama” zombien dras till sin spets i den svarta komedin ”Fido”. Platsen är USA, efter zombieapokalypsen. Katastrofen är bara någon halv mansålder bort, och landet har precis kommit på fötter efter det som kallas för ”The zombie wars”. Städerna är isolerade och igenmurade, ute i ödemarken härjar zombies fortfarande fritt. Storföretaget ZomCon, som utvecklat ett halsband med vars hjälp zombies kan kontrolleras och förslavas, styr landet med järnhand. I städerna används kontrollerade zombies som sophämtare, tidningsbud och till och med hembiträden - everyone should have one!

Hur ser då denna postapokalyptiska framtid ut? Ganska exakt som 50-talet faktiskt, i såväl stil som ideal. I ett färggrant medelklassområde med symetriska trädgårdar - ganska likt de omgivningar Tim Burton målade upp i ”Edward Scissorhands” faktiskt – bor familjen Robinson. Mamman (Carrie Ann Moss) är hemmafru, pappan (alltid lika briljante Dylan Baker – känd som pedofilen i ”Happiness”) är neurotisk men prydlig, och sonen har problem i skolan. En ganska vanlig dysfunktionell filmfamilj helt enkelt. Tillvaron ställs dock på sin spets och allt förändras den dagen mamman kommer hem och har köpt en zombie till familjen. Sonen får en vän och beskyddare, mamman får ett nytt kärleksintresse och fadern, som bär på ett tungt zombietrauma i ryggsäcken, får ett hatobjekt och en rival. Kaos och kalabalik utbryter naturligtvis när denna Fidos halsband börjar krångla. En zombiefilm är ju inte en zombiefilm utan en rejäl masscen framåt slutet…

”Fido” är en fyndig film. Den politiska allegorin funkar rätt bra, och grundidén är absurd utan att någonsin låtsas om det. Den blir lite seg ibland, men är på det stora hela en lyckad satir, som påminner om gamla genreöverskridande 80-talsklassiker som ”Fright Night”.

6/10

Scen: Den Allvarsamma Leken.

”Den Allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg förändrade mitt liv. Eller nej, förlåt, den förändrade inte mitt liv, men nästan. Den förändrade min inställning till litteraturen, till gamla svunna tider, den gav mig insikt om att de problem jag ältade inte på något sätt var unika vare sig för mig eller för min generation, och framförallt blev den på många sätt en måttstock. Den innehöll ju faktiskt allt det jag gillade, och som jag sedan fortsatt att gilla. Romaner och filmer om melankoliska, neurotiska grubblare med kärleksbekymmer är fortfarande något av det bästa jag vet, och Hjalmar Söderbergs melankoli svider ljuvare än det mesta. Den återfinns i det mesta han skrivit, och jag älskar allt jag läst av karln, men inget håller jag högre än just ”Den Allvarsamma Leken”.

I torsdags såg jag den dramatiserad på Stadsteatern. Gustaf Skarsgård spelade Arvid Stjärnblom och Livia Millhagen var Lydia Stille. De gjorde båda storartade insatser, nerviga, intensiva. Jag förvånades över att regissören, Daniel Lind Lagerlöf, lät pjäsen vara så humoristisk – romanen ”Den Allvarsamma Leken” är betydligt, ehum, allvarligare. Men mer förvånande är det att humorn fungerar så bra. En av anledningarna till att romanen tilltalar så många människor i åldersspannen 18 – 23, typ, är ju att många i den åldern (i alla fall de som är tillräckligt litteraturintresserade att de kan tänka sig läsa litteratur från början av förra århundradet) är ungefär som Arvid Stjärnblom – olidligt pretentiösa, olidligt allvarliga.

Gustaf Skarsgård fångar allt detta. Han våndas, han suckar, han stönar, han trampar upp fåror i golvet. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, han krälar i stoftet, bönar och ber och är i nästa sekund stolt och förorättad. Det är lika hysteriskt roligt som hjärtskärande att se. Det enda distraherande är att han är så förbaskad lik en ung John Cleese. När han ilsket marscherar över scenen associerar jag osökt till episoden med tyskarna i ”Pang I Bygget”. Men det kanske bara är jag.

Livia Millhagen är också mycket bra. Vilken röst hon har, vilken karisma. Jag önskar att jag kunde spela in varenda replik hon levererade och sedan spela upp dem på repeat. Henne vill jag se – och höra – mer av.
Överlag var det en mycket angenäm teaterupplevelse. En del repliker gav mig gåshud, och jag insåg att det verkligen är hög tid för en omläsning av ”Den Allvarsamma Leken”, och kanske av hela Hjalmar Söderberg-katalogen.

Musik: Ett blandband #1.

Ett blandband från länge, länge sen. Inget klockrent blandband, absolut inte, men jag minns att det funkade bra sena nätter när man inte orkade med något snärtigare. Det var långsamma, melankoliska, vackra och ibland dramatiska låtar. Vissa av dem gillar jag rent av fortfarande. Jag saknar att spela in blandband.

Titel: Nightsongs/hymns
Tid: 90 min

Sida A:

1. Perishers – The Night
2. Tim Buckley – Once I Was
3. Belle & Sebastian – The Fox In The Snow
4. Saint Etienne – I Buy American Records
5. Spiritualized – Out Of Sight
6. Rosie Thomas – 2 Dollar Shoes
7. Kent – På Nära Håll
8. Folk Implosion – Gravity Decides
9. Nick Cave – God Is In The House
10. Bright Eyes – Drunk Kid Catholic
11. Songs Of Soil – Sleep

Sida B:

1. Smashing Pumpkins – Crestfallen
2. Tomas Andersson Wij – Gör Nånting Vackert
3. Wheat – Body Talk (Part 2)
4. Doves – Satellites
5. Lloyd Cole – Sentimental Fool
6. Granada – Sister
7. Red House Painters – Michigan
8. Nick Drake – Northern Sky
9. Vega – Barcelona
10. Pete Yorn – Simonize
11. Bonnie “Prince” Billy – I See A Darkness

Musik: En låt #31.

Super XX Man – And I Again

En natt kom jag att tänka på en låt som jag lyssnade mycket på för några år sen, en låt som jag där och då tyckte var ganska fantastisk, och som jag den här natten blev väldigt sugen på att höra igen. Det var någon gång i början av årtusendet jag lyssnade på den. Bright Eyes hade precis släppt sin ”Fevers & Mirrors”, och jag älskade den. Sonic hade precis börjat ges ut, och jag följde deras tips slaviskt. Eftersom jag var arbetslös hade jag ingen möjlighet att köpa alla de skivor de tipsade om, och eftersom jag inte hade tillgång till bredband hade jag inte möjlighet att ladda ner dem heller.

Min vän Alex hade bredband, och han bodde vägg i vägg med mig. Jag brukade köpa tomma cd-skivor och låna hans dator då och då. Jag hade med mig långa listor på låtar och artister som behövde kollas upp, och så satt jag där ett par timmar framför Kazaa, botaniserade och laddade ner, och så gick jag därifrån med en hastigt komponerad blandskiva som jag sedan lyssnade på.

En av låtarna som hamnade på en av mina skivor hette ”And I Again”, och det var en obskyr singer-songwriter kallad Super XX Man som framförde den. Förutom en uppskattande recension i Sonic har jag aldrig hört talas om den artisten, vare sig före eller efter ”And I Again”. Det var en sentimental låt, där den valpige Super XX Man gnydde om en dröm han haft, en dröm om det förgångna, om en gammal sunkig lägenhet och en gammal vän som aldrig hälsade på. På den tiden var taskig inspelningskvalitet och falsksång en kombination som per automatik fick mig lyrisk, och jag vet inte om ”And I Again” verkligen är så bra som jag då tyckte. När jag lyssnar på den nu (jag ägnade flera småtimmar av googlande för att finna den – den gamla blandskivan är borta sedan länge) är det inte så mycket låten i sig som de minnen den frambringar, som slår undan benen för mig. Men en bra låt är det fortfarande, i all sin rara anspråkslöshet.

Musik: Proclaimers – Sunshine On Leith.

Artist: The Proclaimers
Titel: Sunshine On Leith
Bolag: Chrysalis
År: 1988

Blott två dagar efter att jag knallat hem från Myrorna på Götgatan med Proclaimers ”Sunshine On Leith” under armen (tillsammans med Jakob Hellmans ”Och Stora Havet” och Everything But The Girls ”Idlewild”) hörde Linda av sig och undrade om jag ville följa med och se Proclaimers på Nalen den 25:e mars. Och det ville jag, förstås. ”Sunshine On Leith” är ju en smått lysande skiva, nästan från början till slut. Klämkäck gitarrpop och smäktande vacker kyrksoul, om vartannat. Det är inte för inte som det skotska tvillingparet tackar Kevin Rowland i albumets inlaga. Jag förvånas mer över att man inte ser fler moderna gitarrpopakter, typ Lucksmiths, tacka Proclaimers för inspiration och vägbanande. På ”Sunshine On Leith” finns exakt samma sorts klassiska melodihantverk och kluriga ordvrängeri som snälla indieakter sedan tidigt 90-tal specialiserat sig på. Låtar som fäster vid första lyssningen. Överlag är ”Sunshine On Leith” en snäll och charmig skiva, som ändå vågar sig på att vara lite ilsket politisk då och då.

7/10

På scen är Proclaimers, så här 20 år efter debuten, en aning lönnfeta och ser ganska trötta ut. De har anskrämliga kläder på sig; den ena bär en brun Dressman-skjorta med jättekrage, den andre en olidligt urtvättad röd t-shirt. Kläder man själv inte ens skulle visa sig för sig själv i. De ser mer ut som träslöjdslärare än popstjärnor, och därför är det lika överraskande som glädjande att upptäcka att de fortfarande har sina vackra röster i behåll.

Jag har förvisso inte hört mer av Proclaimers än just ”Sunshine On Leith”, så det känns lite vanskligt att komma med yttranden av typen; ”det tidiga materialet lät bäst”. Tyvärr går det inte riktigt att komma ifrån. Övriga låtar är kompetenta hantverk, men gubbiga och småtråkiga. Texter om familjen, om giftermål, om att hålla ihop i vått och torrt. Å ena sidan gulligt, å andra sidan så präktigt att man nästan kräks. Men så fort man börjar tröttna slänger de in någon av de mer relevanta låtarna, och man vaknar till igen. Och ”I’m Gonna Be (500 Miles)” är klämmig som aldrig förr. En låt som aldrig lär gå helt ur tiden.

5/10