Konst: Hatgubbe.

Härom helgen var det hatgubbetävling på Kulturhuset i Stockholm. Jag var inte där. Det grämer mig lite. Hatgubbar ligger mig ju varmt om hjärtat. I mitt arbete talar jag mycket i telefon, och kommer därför i kontakt med människor av alla de slag. Somliga trevliga, den stora majoriteten otrevliga. Med papper framför sig och penna i hand blir de otrevliga samtalen lite lättare att utstå. Personen i andra änden av luren materialiseras på papperet, goda egenskaper, dåliga egenskaper, allt rinner ut genom bläcket. Det är som terapi för mig. Är någon ful i telefonen blir han ful på papperet. En förolämpning som inte hörs, inte syns, men som jag kan flina åt i smyg. Jag tog mig friheten att scanna in en sådan hatgubbe. Resultatet kan beskådas här nedan. De dagar jag har en apa på ryggen (och det har jag allt för ofta) ser apan ut precis så här.

Film: Hälsningar Från Skogen.

Gällared, Halland, gränsar till Ullared, och mycket mer än så finns inte att säga om kommunen. Tänker man. Men naturligtvis finns där lika många och viktiga historier att berätta som var som helst. Bara man vågar gräva.

Mikel Cee Karlsson har grävt där han stått, i hemkommunens mylla, på föräldrarnas bakgård. Till en början ser hans debutfilm ut att vara en ny "Plötsligt I Vinslöv". Vi får följa vanliga och ovanliga människor - ett försiktigt krisande medelålderspar, en religiös guldklädd dansk i helskägg, en tvångsmässig fotograf - i vanliga och ovanliga situationer. Men där "Vinslöv" är komisk, på gränsen till lyteskomik, är "Hälsningar Från Skogen" dystrare, lite mer poetisk, och innehåller färre oneliners som "Det är bara fettet som brinner!" Gott så.

Samtidigt: Egensinniga småstadsbor, långsamma panoramavyer över prunkande landskap, knastrig electronica, luddig gräns mellan dokumuntärt och fiktion. Jag har sett det här förrut. Det känns som återkommande ingredienser inom svensk independentfilm sedan Jesper Ganslandt och Ruben Östlund för några år sedan slog igenom med "Farväl Falkenberg" respektive "Gitarrmongot". Inte så pass välanvända att man tröttnat, men det är inte koncept som kommer hålla hur länge som helst.

Därmed inte sagt att det här är dåligt. Tvärtom. Jag hyser en enorm respekt för både Ganslandt och Östlund, så en jämförelse med dem är en stor komplimang i min bok. Och även om man känner igen sig här och var finns det också scener som är helt unika, egna och enastående vackra. Mikel Cee Karlsson är ett namn att lägga på minnet.

(Filmen kan ses här. Kostar en tjuga, och det är den helt klart värd.)

Musik: Album-playlist, onsdag 22 april.

The Beatles - Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band
McCarthy - I Am A Wallet
Cranes - Forever
The Shermans - Casual
R.E.M. - Automatic For The People
The Montgolfier Brothers - The World Is Flat

Musik: En låt #41.

Ulf Stureson - Sommarbarn

Olle Ljungströms karriär fick sig ett rejält uppsving i och med den eminenta dokumentären som visades på SVT och biografer nu i vår. Gott så. Hans musik förtjänar att upptäckas på nytt. Men det finns fler svenska artister som förtjänar att lyftas fram i ljuset igen. Jag tänker främst på Ulf Stureson. Min vän Fredrik spelade hans senaste skiva "Beroende" ett par gånger häromåret. "En svensk Mark Linkous", tänkte jag, och sen tänkte jag inte så mycket mer. Tills nu. För nyligen ramlade jag över ett exemplar av debutskivan "I Overkligheten", och jag är helt tagen.

Trasigt, sprucket och skevt låter det, inte helt olikt tidigare nämnde Ljungström, men det är naknare, lite mindre smart och trixigt. Skivan skrevs mitt i sorgearbetet efter att hans syster och bror gått bort med kort mellanrum. Det hörs. Det hörs framförallt på inledande "Sommarbarn". Sällan har jag hört en skörare, sorgligare sång, och då har jag ändå en hel skivsamling full med sorgliga, sköra sånger. Det är en sån där låt som jag vill ska spelas på min begravning. Som "Perfect Day", som "Himlen Är Oskyldigt Blå", eller varför inte; som en svensk version av Chris Bells "I Am The Cosmos".

Lyssna! - Ulf Stureson - Sommarbarn

Film: Speaking of...

Alan Zweig: här är en länk till hans blogg som jag just snubblade över. Nu verkar den inte ha varit aktiv på ett tag, men kan säkert vara värd att kolla in ändå.

Finner det lustigt, och lite olustigt, att vi i stort sett har samma musiksmak. Curtis Mayfield, Association, Lambchop, Smog...

http://knowourselves.blogspot.com

Film: Vinyl.

Jag köper på tok för mycket skivor, fler de senaste månaderna än på länge. Det är lite oroande. Förra året hade jag ont om pengar och köpte således betydligt färre skivor. Jag mådde bättre då än någonsin. Det måste inte ha en koppling till min skivkonsumtion, men ska man tro Alan Zweig kan så mycket väl vara fallet.

Zweig är själv rabiat skivsamlare, och inte helt tillfreds med tillvaron. Han är så missnöjd med sitt liv att han beslöt sig för att spela in en dokumentär om det, och om skivsamlandet som han beskyller för sin miserabla situation. Zweig har inte bara dokumenterat sin egen tillvaro, utan intervjuar också andra skivsamlare. Vissa kända (exempelvis Harvey Pekar). De flesta okända. Majoriteten ljusskygga och asociala. Det är roande till och från - Zweig är en rätt underhållande berättare, och är inte rädd för att ställa obekväma frågor - men oftast är det faktiskt ganska obehagligt och sorgligt. Varken Zweig eller hans intervjuoffer är några särskilt harmoniska människor, och samlandet är - hur ofta det än påpekas att it's all about the music - uppenbarligen ett skydd mot en verklighet och omvärld som upplevs som omöjlig att hantera. Ett exempel på detta kan beskådas här nedan. Se klippet, se "Vinyl", och tänk dig för en extra gång nästa gång du funderar på att slinka in på skivbörsen runt hörnet.

Musik: En låt #40.

Slowdive - Rutti

Påskhelgen var hektisk, full av happenings, middagar, flängande fram och tillbaka. Sånt är ju trevligt, givetvis, men under den avslutande påskdagsmiddagen kom jag på mig själv med att gäspa oartigt, både en och två gånger. Skönt då att det är annandag i dag. En röd dag extra att göra precis vad man vill av. Vad jag vill idag är mest att sova. Jag är fruktansvärt trött. Det har sina skäl.

Klockan var väl ungefär halv elva när jag kom hem från gårdagens middag. Jag hade tänkt lyssna igenom en skiva och sedan gå och lägga mig. Mitt i lyssningen fick jag snilleblixten att äntligen göra slag i saken och byta från Windows Media Player till iTunes. Jag har haft iTunes installerat ett bra tag, men har tyckt att flytten av mediebiblioteket från ett program till ett annat har verkat för en på tok för bökig process för att orka genomföra.

"Så bökigt kan det ju ändå inte vara", resonerade jag nu, någonstans mitt emellan tidig natt och sen kväll, och skred därefter till verket. Men bökigt var det. iTunes konverterade automatiskt mina gamla WMA-filer till det egna formatet ACC, och det verkade ju smidigt och helt okej, tills jag upptäckte att filerna då blev ungefär dubbelt så stora som tidigare. Det hade jag inte riktigt plats med, så jag avbröt processen. Återstod då att själv konvertera alla gamla WMA-filer till MP3. Det tog en bra stund innan jag klurat ut ett smidigt sätt att lösa det på (det vill säga, ett sätt utan krav på allt för mycket handpåläggning), flera timmar faktiskt. Klockan blev ett, blev två, blev tre, blev fyra. Att skjuta upp arbetet till morgondagen var inte att tala om. Jag är tvångsmässig like that. Trött var jag, men tänkte att what the heck, jag har inga planer för morgondagen. Jag kan sova hur länge jag vill.

Klockan halv nio på morgonen vaknade jag och kunde för mitt liv inte somna om. Datorn fortsatte tappert att skapa mp3-filer utan några större behov av min hjälp. Jag var för trött för att göra något kreativt, för pigg för att sova. Jag gjorde några tappra försök, kröp ner i sängen, drog täcket över huvudet, inget hjälpte.

Jag drog igång Slowdives stora mästerverk "Pygmalion" och hoppades att den skulle söva mig. Det gjorde den inte. Men inledande spåret "Rutti" kändes som ett tio minuter långt soundtrack till dagen, till stämningen i lägenheten, stämningen i sinnet, till sömnigheten, till vädret. Himmelen utanför lägenheten var vit, luften som tidigare i helgen varit så varm var nu kylslagen och frisk. Det kändes som om "Rutti" var skriven och komponerad för just mig, för just det här tillfället, för just den här dagen. En mäktig känsla.

Film: Strange Days.

Millenieskiftet närmar sig. Los Angeles skakas av våldsamma kravaller efter att rapparen Jeriko One mördats. Lenny Nero (Ralph Fiennes) är en före detta polis som försörjer sig på att langa olagliga diskar med virtualrealityupplevelser. Dessa diskars innehåll baserar sig på verkliga upplevelser och spelas in direkt från folks hjärnor. När någon lämnar honom en disk där en god vän blir mördad, dras Nero in i en härva som kan få konsekvenser för hela staden.

Kathryn Bigelow är en ojämn regissör, men när hon är bra (som i vampyrfavoriten "Near Dark".) är hon riktigt bra. Hon är bra även här. Visst, i grund och botten är det lite av en b-film, men det är snyggt och smart gjort, och trots längden (cirka två och en halv timme) är det rappt och underhållande berättat. Det känns aldrig riktigt segt.

Det jag gillar bäst med "Strange Days" är att den är uppbyggd som en klassisk film noir. Sci-fi-element (eller snarare cyberpunkelement) finns, men de är rätt få. På det stora hela är den värld filmen utspelar sig i identisk med vår egen. Ralph Fiennes är bra som moraliskt flexibel antihjälte med stort hjärta, även om det är ovanligt att se honom så... grungig som han är här. Angela Bassett är också oerhört cool som stenhårda livvakten Mace - en karaktär som jag misstänker inspirerat Brian K. Vaughan när han skapade Agent 355 i "Y The Last Man".

Tycker också om stämningen. Även om "Strange Days" ofta är rätt högt över toppen, ibland närmast parodisk i skildrandet av samhällets förfall, så funkar det märkligt nog ändå. Varning dock för det smöriga slutet, där det känns som om någon i produktionskedjan fegade ur rejält.

Svammel: Påskafton.

Dean & Britta på stereon. Promenad till Vinterviken och tillbaka. Gassande sol och t-shirtväder, doft av grillat, tändvätska och målarfärg i luften. Middag på gårdagens rester; "rask" som man skulle säga där jag kommer från. Tupplur på sängen med swindie som soundtrack. Biltur till Högdalen. Dusch och kaffe. Snart blir det påskmiddag vid Skanstull. Lammstek och potatisgratäng. Det verkar bli vad som i folkmun kallas för

Glad Påsk.

Litteratur: Nu läses #6.

Margaret Drabble - Istid

Terrordåd, finanskris, jakt på status och snabba cash som slutar i bedrövelse nedanför ruinens brant. Känns som dagsaktuella ämnen, som hämtat ur kvällspressens uppslag, men "Istid" släpptes faktiskt 1977. På sätt och vis är det rätt trösterik läsning, även om det knappast är en särskilt munter roman. Huvudpersonen har fått en hjärtinfarkt och får inte dricka, röka eller ha sex. Hans vänner ligger på sjukhus med bortsprängda ben, sitter i fängelse eller letar fängslade döttrar i tredje världen. Inget vidare muntert persongalleri. Men just det faktum att man våndades över dessa ämnen även på 70-talet, utan att jorden för den sakens skull gick under, känns ju rätt hoppfullt.

Det är annars en roman som gör skäl för sitt namn, såväl i stil som i handling. Den är kall som snö med skare på toppen. Lite knastertorr till och från, men klart läsvärd.

Musik: Mavis Staples - Only For The Lonely.

Soul, soul, soul... Ibland, under dåliga dagar, tänker jag att det är en genre jag uppskattar mer i teorin än i praktiken. Som något jag gillar bara för att man borde gilla det. Det är en jobbig tanke. Får mig att känna mig otillräcklig, obildad. Som om jag missat något stort och viktigt. Jag köper fler soulskivor, hoppas att jag ska hitta det där som fattas mig. Och se på fan, där kom den. Pusselbiten jag väntat på. "Only For The Lonely". Det är en fantastisk skiva.

Den har beskrivits som dyster, men jag tror det beror på omslaget, omslaget och titeln. För trots texterna knappast kan betraktas som överlyckliga - de skildrar till större delen uppbrott, hjärta och smärta - är det, rent musikaliskt, sällan mörkare blått än, säg, Aretha Franklins låtar på samma tema. Det känns som om det handlar mer om att bygga ihop sitt hjärta efter att ha fått det krossat än om själva krossandet i sig. Och det är faktiskt mer upplyftande än nattsvart. Kanske beror det på rösten. Mavis Staples har helt enkelt en otrolig pipa. Hon kan, paradoxalt nog, låta skör, samtidigt fullständigt okrossbar.

Svammel: Loppisfynd, galore.

Vore detta min dagboksblogg skulle jag nog skriva om begravningen, om hemstaden, om att sova på tältsängar, om katter och hundar och syskon, om kajor och industrier och bussfärder. Nu är så inte fallet. För helgen bjöd inte bara på begravning. En helg i hemstaden är naturligtvis också en helg med liten loppisrunda. Denna vecka resulterade inte i en lika stor hög böcker som det senaste besöket, och det kanske var lika bra. När ska man ha tid att läsa allt? Den här gången blev det:

Harry Martinsson - Nässlorna Blomma - som jag sökt efter med ljus och lykta ett bra tag. Tråkigt nog var det i Expressen fula klassikerserie, tryckt på dasspapper och med lila omslag, men den får duga.

Niklas Rådström - Spårvagn På Vintergatan - som verkar handla om pappa Pär, en författare jag tidigare aldrig läst, dock nyligen har läst om, i Stig Claessons "Om Vänskap Funnes". Inhandlades främst av den anledningen. Jag älskar att nysta i röda trådar.
--
Jag gav även bokrean en chans, och tro det eller ej, den gav utdelning. Jag har lärt mig att bokrean sällan är bättre än den är i småstäder. Boklådorna passar på att slumpa bort det som inte gått åt under året, och det innebär i en stad som Karlskoga allt som inte är Jan Guillo och Lisa Marklund. Här hittade jag ett år "V För Vendetta" för en femtiolapp. Nu blev det:

Stephen Farran-Lee - Östergren Om Östergren - en lång intervju med en av mina svenska favoritförfattare. Underhållande, intressant och väldigt inspirerande läsning. Har snart läst ut den.

Howard Sounes - Bukowski - En Biografi - för ja, jag är (mot bättre vetande) väldigt förtjust i Bukowski.

Zbigniew Kuklars - Hjälp Jag Heter Zbigniew - som Åsa rekomenderat.
--
Kan inte säga att det var en bra helg, men min bokhylla är mätt och belåten.

Teknik: Pet hate #5.

Min mp3-spelare.

Jag köpte denna styggelse mot bättre vetande. Nog förstod jag att en mp3-spelare för tvåhundra inte skulle vara något att hänga i granen (även om den säkerligen gör sig bättre som julgransprydnad än som musikmaskin), men jag hade ont om pengar och jag var i desperat behov av portabel musik. Att den skulle vara så här gräsligt usel hade jag svårt att tänka mig.

För det första: det saknas av- och påknapp. Man startar mackapären genom att koppla ihop två sladdar och sedan plugga in hörlurarna. Idiotiskt, omständigt, garanterat kabeltrassel, och skiten startar vid ungefär var femte försök. Annars stendöd.

För det anda: Volymkontrollen. Man höjer och sänker volymen med FF och Rew. För att skippa ett spår, ett snabbt tryck. För att ändra volym, håll inne knappen. Hur ofta tror ni det ena leder till det andra? Varannan gång? Rätt gissat.

För det tredje: Tryckkänsligheten. Skipknappen är så känslig att det räcker med att den nuddar tyget i jackfickan för att den ska byta låt. Hur ofta får man lyssna på en låt från början till slut utan avbrott? Så gott som aldrig.

Var är Sverker Olofsson när man behöver honom?