Musik: The Magnetic Fields - Realism.

Vi har biljetter till Magnetic Fields i Filadelfiakyrkan 24 mars. Det känns bra. Deras konsert på Cirkus 2008 (jisses vad fort tiden går) var fantastisk, och den här blir säkert minst lika bra. Tyvärr är jag inte lika entusiastisk till deras nya skiva.

"Realism" är inte jättekul. Eller, den är säkert jättekul. Men det är där problemet ligger. Deras skivor har alltid till lika delar bestått av låtar som känns på riktigt, låtar som är träffande och fyndiga, och låtar som är... ja, trams. På scen kan de tramsiga låtarna växa ("Yeah, Oh Yeah" var till exempel bland de starkare när den framfördes på Cirkus) men på skiva hoppar jag helst över dem. På "Realism" tar tramset över. För varje "You Must Be Out Of Your Mind" finns tre "We Are Having A Hootenanny", "The Dolls Tea Party" och "Everything Is One Big Christmas Tree". Även de starkare spåren låter lite tama, som om man hört dem flera gånger förr och redan hunnit tröttna.

Musikaliskt låter det trivsamt och trevligt. Ljudbilden är luftig, instrumenten utan undantag akustiska. Det är närmare Stephin Merrits andra projekt The 6ths än tidigare Magnetic Fields-skivor. Eftersom riktigt bra låtar är så sällsynta tänker jag tyvärr mer sällan på 6ths "Hyacints & Thistels" och oftare på Sufjan Stevens och hans julskivor, som också de lovade runt och höll tunt. Lite trist, men livet går vidare.

Eller vad säger ni?

Litteratur: Maja Lundgrens kommande.

Saxat ur senaste Filter:

”Mäktig tussilago är en poetisk och komplicerad roman om en man som sitter hos sin psykolog och försöker ta reda på varför han blev galen. Snart framgår det att han varit närmast besatt av att vara en god människa och en modern man med stora ideal och rätt värderingar. Han har gett bort getter i underutvecklade länder i julklapp till sin familj och ansträngt sig för att vara jämställd och handla moraliskt. Trots – eller på grund av detta – lämnade hans familj honom och han känner otacksamhet för att han inte haft något för sina ansträngningar.”

Min första tanke: Maja Lundgren har skrivit en roman om Mattias Nilsén! För känns det inte som att det är precis scenariet ovan som fejkbloggen "Livet På Söder!" är på väg mot?

Politik: Med vänner som dessa...

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6483262.ab

Behöver du inga fiender, Reinfeldt. Vilket jävla övertramp.

Film: Werner Herzog - Dvärgar Har Också Varit Små.

En film jag tänkt se länge är tidiga Werner Herzog-filmen "Dvärgar Har Också Varit Små". Idag hade jag några timmar att slå ihjäl, och tog mig tid att se den. Kan konstatera följande. Det är en av de mer bisarra filmer jag någonsin sett. En av de jobbigaste filmer jag någonsin sett. Dvärgar som slår sönder saker, bränner saker, skriker och skränar. Kan sammanfattas med ett ord: uselt. Kan sammanfattas med ett klipp: detta....

Musik: Her Space Holiday - The Young Machines.

I min ungdom lyssnade jag ofta på Bright Eyes. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Bright Eyes, men inte på samma sätt. Förr lyssnade jag på Conor Obersts jämmerdal som frälsta läser bibeln. Och om någon vågade ifrågasätt blev jag svart i ögonen. Nu har jag aningen mer distans. Kanske gör det mig tråkigare, kanske är jag mer blasé, men jag kan uppskatta Obersts emolyrik för vad den är - navelskådande, rar, och ganska välformulerad tonårspoesi. Jag behöver inte längre se mig själv i texterna, lika lite som jag ser särskilt mycket av mig själv i tio år gamla självporträtt. Saker förändras.

Senaste veckan har jag lyssnat en del på Her Space Holidays "The Young Machines". HSHs frontman Marc Bianchi är exakt lika svartsynt som Oberst, men betydligt mer direkt i formuleringarna. Har inte orkat räkna hur många gånger han nämner ordet "chemicals", men det är många. Annars sjunger han mycket om tjejer, om självdestruktivitet, sin egen och andras, och om en livsstil inte särskilt långt från Herman Hesses stäppvargs.

Behöver jag nämna att jag, när jag hörde skivan första gången, tyckte att Bianchi var ett geni? Det var 2004/05 någon gång, jag var lite less på gitarrer och sökte mig mot det elektroniska. Her Space Holiday var en perfekt inkörsport. Bianchi sysslade med samplers och keyboards, men melodierna var lättnynnade och av klassiskt melankoliskt indiemärke. Inte helt olikt The Postal Service, men elakare.

Så här några år senare kan jag lyssna på Bianchis texter och finna dem till lika delar tröttsamma som rörande. Då och då bränner de till, men oftast går han bara för långt i sina försök att övertyga om hur bedrövlig hans tillvaro ter sig. Men det finns en låt jag ständigt återkommer till, en låt där Bianchi lyfter blicken från sin egen navel och ger sig på ett annat engagerande ämne. Kritiker. "Meet The Pressure" är något så uppfriskande som en låt som är raka motsatsen till den återkommande artistlögnen "Jag läser aldrig recensionerna". Så här bitsk och rolig får han gärna vara oftare.

"I'm not a victim of some feeble mind disease
Although some of my old friends would tend to disagree
I know these chemicals will get the best of me
I'm not saying that I want to quit, it just makes it hard to breath
But who needs lungs when you just bought a brand new pen
And there's stacks and stacks of envelopes just waiting to be sent
I looked through my closet and I found those magazines
I circled all the writers that I one day hoped to meet

Don't get me wrong, I don't mind getting bad reviews
In fact sometimes they're the only ones who try and speak the truth
But there are others who just love to cross that line
Hoping that their viciousness will boost traffic on their site
Like that kid who asked me if I knew I couldn't sing
That's like asking a blind man if he knows that he can't see
Next time try putting down something we don't know
Like how they gave a writing job to someone so damn slow

And then you went and said you didn't understand
How a girl so beautiful could love a guy like him
Now that's a question you should be saving for your wife
And while you're on the subject ask her where she was last night
Because she didn't go to her sister's for a drink
She was backstage at our show sitting on my knee
Telling us about how you walked in on her
With her hands inside her pants and singing all the words
Those very lyrics that you tried to criticize
But as we expected you misquoted half the lines
I guess this is a game that we both just have to play
I'll keep putting records out and you keep throwing them away"

Litteratur: Stig Claesson - Vem Älskar Yngve Frej?

Det är glädjande att det finns så mycket att glädjas åt just nu, såväl i verkliga livet som... ja, vad säger man? Kulturellt? Läsvärda böcker, sevärda filmer och hörvärda skivor har avlöst varandra i ett rasande tempo den senaste tiden. Frågan är om inte Stig Claessons "Vem Älskar Yngve Frej" är det allra bästa? Inte för att den säger så otroligt mycket om sakernas tillstånd, eller för att den är vansinnigt gripande, eller någonting åt det hållet. Utan för att den är formmässigt fulländad, underhållande, för att den beskriver landsbygden och den svenska sommaren vackrare än någon roman jag tidigare läst, Harry Martinsons "Nässlorna Blomma" inkluderat. Ingenting har fått mig att längta efter värme, blåklockor, smörblommor och ljudet om syrsor om natten som den här. Oemotståndligt.

Film: Where The Wild Things Are.

"DO NOT TAKE YOUNG CHILDREN TO SEE THIS MOVIE! It was absolutely horrid. I took my 8 yr old daughter; both of us being very eager to see this film that is being hailed as a 'modern masterpiece' and an 'instant classic'. We sat there stunned as this wonderful book was totally gutted and left hanging to dry. Nothing like the book at all. All the monsters were constantly arguing and mad at each other, everybody seemed like they were manic-depressive, running around feeling guilty, depressed, angry, sad, etc. The entire spectrum of negative emotions was thoroughly explored in this movie. I felt manipulated while watching this steaming turd. It felt like some strange government psy-op, designed to bring out the worst in people.

There were hardly ANY happy moments throughout the entire movie; all the characters (both human and non-human) moped about sadly throughout the film; crying, wallowing in self-pity, anguish, depression, and self-inflicted psychological punishment. Several small children were crying in the theater because it was so sad and negative, I'm not kidding. I am so angry at being deceived. The ads for this film portray it as a positive, magical journey, when it was just the opposite. All it is is a flaming exercise in negativity and self-indulgent wallowing. The movie is jam-packed with subliminal messages and suggestions, all designed to make you feel bad about yourself and others. This one will make you feel awful inside for several hours after you leave the theater. NO REDEEMING QUALITIES WHATSOEVER. Nothing but a big shameful sad-fest. I wish I could get my money back. No, I wish I could go back in time and choose never to see it."

Hoppla. Så kan man ju också uttrycka sig. Men om man väljer att tro att barn kan ta till sig, förstå och uppskatta filmer som har något annat att säga än att allt är bra, precis hela tiden, så är "Where The Wild Things Are" absolut något att ta med sig ungarna på. Eller, för all del, att gå och se alldeles själv. För, som någon annan skrev, det är inte nödvändigtvis en film för barn, utan snarare en film om hur det är att vara barn. Hur förvirrande, sorglig och otäck världen kan framstå. Men också hur det kan finnas äventyr bakom varje hörn, hur fantasin kan sakna gränser. Att den är sorglig är ingen lögn (jag både snyftade och hulkade i filmens avslutande scener). Inte heller att vildningarna, precis som vuxna människor, inte är några vänliga jättar som gör precis som Max vill, utan är varelser av kött och blod med verkliga känslor. Deras dialoger är bisarra och surrealistiska, precis som jag vill minnas att vuxensnack ibland framstod i mina unga öron. Och när de tvingas ner på en mer barnslig nivå, som i sandkockekriget, beter de sig snart precis som ilskna ungar. Den som inte känner igen sig i efterspelet till den scenen har aldrig haft snöbollskrig.

Men, icke att förglömma; "Where The Wild Things Are" är inte bara en snyftsoppa. Den är rolig, engagerande och rasande snygg. Vildingarna är de finaste filmmonster jag någonsin sett. Lurviga tygdräkter och uttrycksfullt animerade ansikten är en underbar kombination. Dave Eggers, Spike Jonze och Maurice Sendak har skapat något så annorlunda som en film som fungerar lika bra för både barn som för vuxna, och detta utan att konceptet bygger på ironiska blinkningar och referenshumor. Helt enkelt lysande.

Musik: Kent - Röd.

Det känns lika märkligt som glädjande att skriva detta, men Kents nya skiva är en av förra årets absolut bästa, en av gruppens bästa, deras starkaste sedan "Hagnesta Hill". Och detta skriver jag. Som tröttnade på Kent efter "Vapen & Ammunition". Som under många år förkastade dom. Som länge sett dem som ett pinsamt men lite gulligt inslag i skivsamlingen och som för länge sedan gått vidare. Tror inte att det här är albumet som får mig att börja hänga på Kent.nu eller försöka krångla på mig den gamla Hagnesta Hill-tishan igen, men my god, om det inte är en imponerande skiva...

Ser man förbi alla skriverier om Hansastudion och technoinfluenser (jodå, det finns en del beats här och där) så är "Röd" något så enkelt som ett knippe riktigt bra låtar. Starka melodier, snyggt sound och - framförallt - bandets vackraste och viktigaste texter hittills. Inga trasiga moln eller yetispår här inte. Det är ganska rakt, ganska enkelt och naket, ibland hjärtslitande i sin uppriktighet och uppgivenhet: "Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig."

Musikaliskt ekar det fortfarande av brittiskt 80-tal, men det känns inte mossigt som på "Tillbaka Till Samtiden". I en kort recension av den skivan efterlyste jag ett sound liknande det på Nicolas Makelberges "Dying In Africa". Då och då känns det som om någon lyssnade på mig. Men här anas också Arcade Fire, både i ljudbild och i tonläge och tema. Bombastiskt så det förslår, samma fixering vid lögner och tro och skuld, och texter om ett modernt samhälle man inte vill känna igen sig i. Ett samhälle fyllt av Vellingebor, utan utsträckta händer, utan kraft kvar att dela med sig av.

Musik: Snart dags för skägg?

Har lyssnat en hel del på Bonnie "Prince" Billy under den gångna månaden. Senaste Oldham-köpen, "Beware" och "Ease Down The Road" är båda briljanta skivor, inget snack om saken. Men under de åtta år som gått mellan släppen har en hel del hänt. Och räknar man än längre bakåt är det knappt att man känner igen honom. Det är slående hur mycket bättre han sjunger på sin senaste skiva jämfört med sina 90-talsalster. Tidigare lät han som en nära släkting till banjospelaren i "Deliverence". Nu snarare som den tredje förlorade Kjellvander-brodern. Då och då som Robert Pollard. Och melodierna är klarare än någonsin tidigare. Det låter aldrig, som man skulle kunna tro, tillrättalagt. Bara jävligt fint, vackert och bra.

Jag är taggad. Jag vill ha mer.

Last.Fm rekommenderar mig Palace, Palace Music, Bonnie "Prince" Billy & Matt Sweeney och Magnolia Electric Co.

Det var tråkpopens höst. Blir det skäggrockens vinter?

Litteratur: Nu läses #9.

Klas Östergren - Den Sista Cigarretten

Min första höst i Stockholm läste jag två romaner som gjorde mig fullständigt paranoid. Bret Easton Ellis "Lunar Park" och Klas Östergrens "Gangsters". Båda skildrade människor med ena foten utanför ruinens brant, människor som frenetiskt och mot bättre vetande grävde sina egna gravar medan omgivningen blev mer och skrämmande och surrealistisk. Det gick så långt att jag själv började läsa in märkliga betydelser i reklamskyltar omkring mig (vid Liljeholmen finns en mystisk gammal skylt med texten "The Time Is Now", som varje gång jag passerade fick mig att tänka på Easton Ellis återkommande "Disappear Here").

Nu är jag där igen. För Klas Östergrens "Den Sista Cigarretten" är rätt lik både "Lunar Park" och "Gangsters" i stämning. Trasiga människor, sprit och droger och pengar, dunkla miljöer, sömnlöshet, ångest, paranoia. Och så en klurig huvudintrig om författarens ansvar, en lek med mediet som för tankarna till Paul Auster. (Författarens ansvar var ju för övrigt något som också behandlades i "Lunar Park".)

Roligt är det också att se att Östergrens nästan tvångsmässiga historieberättande som alltid är närvarande. Här finns sidospår, berättelser i berättelsen, som skulle räcka till säkert sjutton romaner till.