Film: Blood: The Last Vampire

Titel: Blood: The Last Vampire
Regi: Hiroyuki Kitakubo
År: 2000

Jag har ett komplicerat förhållande till anime. Å ena sidan tycker jag att mycket anime verkar väldigt intressant, estetiskt tilltalande, smart och genomtänkt. Å andra sidan tycker jag mycket verkar, och känns, ganska analt och insnöat. Dessutom har jag dåliga erfarenheter av en gammal klasskamrat som tjatade sönder hela grejen för mig, dödade allt mitt intresse...
”Blood: The Last Vampire” är inte anal, och inte insnöad. Det är en kort, extremt välgjord, vampyrfilm, där vi kastas rakt in i handlingen utan närmare förklaring. Så mycket förklaring behövs egentligen inte heller. Saya, god vampyr, jagar onda vampyrer. Allt annat är överflödigt. Det är stenhårt, oironiskt och skitsnyggt från början till slut, och huvudpersonen den klart coolaste vampyrjägarskolflickan av dem alla – och då gillar jag ändå Buffy…
I slutsekunderna lyckas den till och med få in ett litet politiskt statement. Respekt!
Enda kritiken jag har mot "Blood: The Last Vampire" är att den är för kort. Fyrtiofem minuter vansinnigt stilsäker vampyraction är minst en timme för lite. Jag vill ha mer.

Film: Pepp #4.

30 Days Of Night

David Slade, mannen bakom snygga men problematiska ”Hard Candy” (tänk en Nip/Tuckad version av Polanskis ”Death And The Maiden” kombinerad med ”Lolita”, tänk grava trovärdighetsproblem och mer yta än innehåll) är just nu mitt uppe i arbetet med en filmatisering av vampyrserien ”30 Days Of Night” (tänk ”Frostbiten” fast bra på riktigt).

Jag har ganska svårt att tänka mig en coolare – ja, coolare – premiss för en skräckhistoria. Barrow, en stad i Alaska med färre soltimmar än Bergen, invaderas mitt under mörkaste månaden av vampyrer. Större delen av befolkningen avverkas snabbt, men en liten grupp människor tar skydd i en källare och inväntar soluppgången…

Ursprungsserien var schyst och filmen kan bli precis hur bra som helst. Vampyrer är ju vid sidan om zombies mina favoritmonster, och Slades talanger som regissör kommer nog mer till rätta i en ren underhållningsfilm än i ett kvasikammarspel som ”Hard Candy”.

Om byxorna håller och han lyckas fånga seriens estetik och atmosfär kan nog David Slade mycket väl bli nästa Zack Snyder.

Musik: Pepp #3.

V/A - Ballads Of The Book

På tal om Malcolm Middleton och litteratur: - ja, mina två senaste blogginlägg har ju behandlat dessa ämnen...









http://www.chemikal.co.uk/ballads/

Underbara Chemikal Underground låter skottska artister tonsätta texter av skottska författare. Eller om det är tvärtom. Orkar inte göra research ikväll. Men det här ser väl inte så dumt ut va? Jag har alltid varit svag för låtar med litterära kvaliteter, och jag är dessutom svag för många av artisterna. Tidigare nämnda Middleton, Aidan Moffat, hans partner in crime från Arab Strap, Teenage Fanclubs frontman Norman Blake...

Författarna? Skäms över att erkänna det, men jag känner bara igen Ian Rankin och Michael Faber, men jag är lika öppen för att upptäcka nya författare som nya band.

Problemet med gimmickprojekt som detta är att resultatet sällan blir lika roligt som tanken. Minns ni ”Jävla kritiker!” där musiker fick skriva låtar baserade på skivrecensioner? Totalsågad.

Jag tror och hoppas ändå på detta. Det är för intressant för att vara helt dåligt, och vid en första lyssning låter materialet riktigt starkt.

Och titeln, "Ballads Of The Book", är det en Felt-referens månne?

Pluspoäng i så fall.

Litteratur: Pepp #2.

Martina Lowdén - Allt

Jag läser inte så mycket som jag borde, som jag en gång gjorde. Det måste bli ändring på det, och jag tror jag vet precis vad jag behöver. Martina Lowdéns ”Allt”. Tycks vara duktigt inspirerande läsning, vimsig och snabbflytande, lättläst med svårgreppad, banal men djup. Jag vet inte. Jag har bara läst utdrag, men den verkar som något för mig. Nästa löningsdag kanske?

Musik: Pepp #1.

Malcolm Middleton, Debaser 28 april.

"A Brighter Beat" är kanske inte årets bästa skiva, lite för ojämn för att vara någon riktig fullträff, men i de få klockrena låtarna skivan innehåller (missförstå mig inte - inga låtar är sämre än bra) finns något väldigt personligt som gör dem till några av årets viktigaste. En ärlighet, en ovilja att spela teater. Middleton är krass, men han är det med glimten i ögat. Han ser på sina motgångar som de flesta ser på sina motgångar: utan att försköna och utan att dramatisera. Musiken han spelar är inte originell på något sätt, men ändå är den väldigt mycket Malcolm Middleton. Skitig, storslagen, pampig utan att sväva iväg i kosmos. Jag har ingen aning om huruvida han lyckas behålla detta på scen, men jag ämnar ta reda på det.

Musik: Spontana tankar kring senaste Sonic.

- Sahara Hotnights på omslaget? Mmmmm. Fräscht. (Även om "Cheek To Cheek" faktiskt är skrämmande medryckande...)

- Arctic Monkeys? Shout Out Louds? Snälla!

- Mavis Staples , Ne-Yo och Ariel Pink? Mer sånt, jag gillar!

- Man döper inte ett band till Moonbabies, det gör man bara inte.

- Nya Dinosaur Jr-skivan, den vill man ha.

- I nästa nummer skulle jag vilja läsa om Plura och Bill Callahan.

Musik: Smog – Red Apple Falls

Artist: Smog
Titel: Red Apple Falls
Bolag: Drag City
År: 1997

“Julius Caesar” är inte världens roligaste skiva. Anal lo-fi utan minnesvärda låtar, bara knaster och oväsen och ostämda gitarrer. Den var, om man bortser från (genialiska) låten ”Dress Sexy At My Funeral”, mitt första möte med Smog, och skulle om jag vore en mindre tålmodig person förmodligen gjort mig avigt inställd till Bill Callahan och hans musikaliska gärning. Men nej. Jag visste att han hade mer att erbjuda, och vägrade låta mig skrämmas.
Tack och lov. ”Red Apple Falls” är nämligen betydligt bättre. En av de bästa skivor jag hört på länge, faktiskt. Inte en skiva som väsnas, utan en som lunkar på tyst och stämningsfullt i bakgrunden. Bill Callahan har en röst som är behaglig att lyssna på. Lite Christian Kjellvander-mörk, lite Lou Reed-pratig, lite Mark Kozelek-apatisk utan att låta lika hopplös.
Jag gillar det, gillar det konsekventa, finner en viss trygghet i att drönande evighetslåt avbyter drönande evighetslåt. Det är ju så vackert, nästan hela tiden, och avbrott från stillheten finns ju faktiskt också för den som gillar sånt. ”Ex-Con” till exempel, studsar på i makligt Magnetic Fields-tempo och är faktiskt ganska söt och upplyftande, trots att den handlar lika mycket om utanförskap och lidande som allt annat.

Bill Callahan släpper ny skiva i vår, under eget namn.
I am so there.

Film: Meningslöst.

Jag har inte sett ”Epic Movie” och har väldigt svårt att tänka mig göra det heller. Jag kan nämligen inte tänka mig en mer korkad filmidé. Parodier i all ära, ibland är de faktiskt ganska lustiga, men jag förstår verkligen inte poängen med att driva med ”Nacho Libre” och ”Snakes On A Plane”, som ju redan är komedi respektive parodi. Det blir som den där ”Dödligt Vapen”-parodin ”Laddat Vapen”, eller som att göra en svensk snutfilmsparodi och utgå från ”Kopps”. Fånigt och meningslöst, ungefär som det här blogginlägget.

Musik: Vem e Feist?

Överallt snackas det om denne Feist. Det tog lång tid innan jag förstod att det inte rörde sig om ett tyskt krautrockband från 70-talet utan en kanadensisk indietjej med kopplingar till bland annat Broken Social Scene. Inget som vanligtvis tilltalar såväl Riche-stammisar som Frank Zappa-junkies och softrockbloggare, men Feist verkar nästla sig in och funka precis överallt.

Utom hos mig då.

Inte för att jag har någonting emot henne, absolut inte. ”Limit To Your Love”, den enda Feist-låt jag hittills hört, är verkligen jättebra. Det är bara det att jag inte varit medveten om hennes existens förrän nu, 2007.

Det är naturligtvis problematiskt för mig. Jag anser mig ju trots allt ha hyfsad koll. Denne Feist har helt enkelt gått mig helt förbi. Hur har det gått till? Vad mer har jag missat?

Musik: En låt #19

Bonnie "Prince" Billy - The Way

Det är egentligen de inledande raderna som betyder mest, som betyder allt. Hela skivans stämning ryms i de två raderna.

"Winter comes and snow
I can't marry you, you know"

Jag hör dem, och jag hör december 2006, jag hör "The Way" som jag hörde den i hörlurarna vid tunnelbanestationerna, då jag levde i ovisshet, då pappa låg på sjukhus, då jag satt ensam i mörkret medan snöflingorna föll utanför fönstret, och då en blomsterbukett hängde på dörren då jag kom till en tom lägenhet på min 25-årsdag, och jag gick långa promenader i vintermörkret i hopp om att springa på den flicka jag slumpartat druckit vin med en lördagsnatt och det kändes som om allt när som helst skulle kunna rämna, som om det fullständiga vansinnet bara låg en motgång bort.

I "The Way" finns en hopplösthet, och en ärlighet som smittar av sig. Den lugnade mig då, den får mig att minnas nu, och det känns faktiskt ganska bra.

Film: Willard

Titel: Willard
Regi: Glen Morgan
År: 2003

Som barn var drömmen om Det Intelligenta Husdjuret den jag oftast återkom till. Det fanns något djupt lockande i tanken på en bästa vän i djurform, någon som jag och ingen annan kunde kommunicera med. Någon som jag med all säkerhet visste aldrig skulle avslöja mina hemligheter. Jag är förmodligen inte den enda som drömt sig iväg i dem banorna.

Det är inte konstigt att jag gillar ”Willard”. Den har lite för många ingredienser jag gillar för att jag skulle kunna tycka illa om den. Den har råttor, ett av mina favoritdjur från barndomen. Den har Crispin Glover, vilket oftast är ett gott tecken. Den har en hämndhistoria, och hämnd är väl i allra högsta grad något vi alla går och drömmer om, eller hur? Framförallt har den den där märkligt fascinerande vänskapen mellan människa och djur som jag som barn fantiserade om.

Willard lever ett torftigt liv i ett stort hus med sin sjuka mamma. Han har ett jobb han avskyr, med en chef som hatar honom tillbaka. Han har varken fru eller barn, och absolut inga vänner. Tills han en dag räddar en råtta som fastnat i en av hans fällor i källaren. Råttan – Socrates - visar sig vara synnerligen intelligent, och en väldigt speciell relation utvecklas mellan honom och Willard. Via Socrates kan han också kommunicera med källarens övriga råttpopulation, och snart har han en hel armé till sitt förfogande när han söker hämnd på sin vidriga chef. Så långt är allt frid och fröjd, men problem uppstår när en av råttorna, Ben, blir svartsjuk på Willards och Socrates vänskap, och maktkamp utbryter.

”Willard” är en riktigt snygg film, med svart och subtil humor. Crispin Glover spelar ungefär samma sorts karaktär som i ”Bartleby” (som jag tidigare skrivit om), hunsad kontorsråtta utan självförtroende och mål i mun. Han är bra på den rollen. Scenografin är snygg och brunmurrig, miljöerna känns lite brittiska och ofta kommer jag att tänka på "Delicatessen" även om det aldrig blir fullt lika fantasifullt här.

Filmen är en remake. Originalet (som jag tyvärr inte sett) kom -71 och fick faktiskt en uppföljare, ”Ben”, med Michael Jackson på soundtracket! Där "Willard", såväl originalet som remaken, klassas som skräckfilm, är "Ben" en film som många verkar se som ett värmande barndomsminne. Mer "Beethoven" än "Cuju" alltså.

Båda dessa filmer verkar smått omöjliga att få tag på, vilket är synd, för jag skulle verkligen vilja se dem. ”Willard” har fått mig att hungra efter mer råttfilm.