Film: The Loneliness Of The Long Distance Runner.

Brittisk diskbänksrealism har legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag upptäckte The Smiths någon gång i gymnasiet. Kungen av diskbänksrealism i filmform hette Tony Richardson (eller heter Ken Loach, beroende på vem du frågar). "The Loneliness Of The Long Distance Runner" är min andra Richardson, och min favorit hittills. Jag uppskattar att den känns mer fartfylld än "Look Back In Anger", att den har lite mer jävlar anamma. Dessutom; Tom Courtenay som snabbfotad arg ung man på glid är mumma för ögonen. Så oerhört charmerande brittiskt fulsnygg. Dessutom: scenerna där han löper fritt genom skogen är lika subtilt poetiska som scenerna där falken flyger i "Kes".

Musik: Album-playlist torsdag 19 februari.

En kväll med skivsamlingen är en bra kväll.

Bob Dylan - The Freewheelin'
Built To Spill - Perfect From Now On
Dinosaur Jr. - Green Mind
Differnet - Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore
Terry Callier - What Color Is Love?
Tenniscoats - The Ending Theme
Low - Trust

Svammel: Ja, det får det!

Jävla konstfack! Jämt ska de sabba och förstöra! I åratal har vi lidit i tysthet o bitit ihop medan deras elever för skattebetalarnas pengar har levt rövare i vårt avlånga land! Men nu får det vara nog konstfack! Nog! Vi accepterar inte mer dumheter nu! Rita tavlor istället eller lägg ner skiten! Leka psykstörd och klottra i tunnelbanan, ska det vara konst det? Tack och lov för tidningar som Metro som upplyser oss om dylika fadäser! Om jag bränner ner er skola, är det konst då!? Skärpning! Jävla... jävla konstbögar!

Svammel: Pet hate #4.

Över en söndagsfika på café diskuterade jag och två goda vänner det här med hemstäder. Emma var den enda i vårt lilla sällskap som är infödd Stockholmare. Jag och Maria är båda inflyttade från mindre städer, med allt vad det innebär. Vi talade om ungdomsåren, den tid då man inte visste bättre (kommer man någonsin att veta bättre?), om tid spenderad på lokala klubbar och på stadsfestivaler. Om när cirkusen och tivolit kom till stan och man drack folköl i skogen som för att förbereda sig för den yrsel som karusellerna senare skulle framkalla (okej, jag ljuger - jag drack inte folköl på den tiden man gick på tivoli, men alla andra gjorde).

Denna trip down memory lane fick mig att minnas ett annat fascinerande småstadsfenomen: Rydell & Quick! Deras groteskt osmakliga vulgorock är all the rage i Karlskoga, och av klippet nedan att döma drar de fulla hus även i Västervik. Föga förvånande.

Om den inledande minuten inte får er att kaskadkräkas vill jag be er vänta till 02:30 in i klippet. Då åker nämligen saxofonen fram. Den eldsprutande saxofonen. Helt fantastiskt.

Jag minns hur jag under Karlskoga Stranddagar för några år sedan stod med block och penna i hand och försökte formulera en åsikt om det Onämnbara som försegick på scenen framför mig. En åsikt möjlig att trycka i morgondagens tidning. Jag minns inte vad jag skrev. Men jag minns att jag tänkte på The Perishers småstandsanthem "My Hometown".

"If you wanna know why I cry at night
If you wanna know why I'm so uptight
you must come with me
back to my home town"

Litteratur: “Svart Dam”, svartare än det mesta.

Maria Fagerbergs “Svart Dam” låg, av en ren slump, precis under Joan Didions ”Ett År Av Magiskt Tänkande” i min bokhylla. Som om hyllan lite lagom subtilt försökte be mig att sortera mina böcker efter innehåll, handling och teman istället för att låta det nuvarande kaoset råda.

Båda romanerna kretsar kring döden, döden, döden, detta ständigt aktuella ämne. Men där Joan Didions moderna klassiker inte riktigt funkade för mig (jag kallade den i en tidigare text för ”lite stiff”, utan att tänka på att det är en ganska lustig beskrivning av en bok om döden) blir jag istället fullständigt tagen av ”Svart Dam”. Det är en fantastisk liten bok, enkel men effektiv i sin skoningslösa skildring av en allt för ung kvinnas allt för snabba färd mot slutet.

Nina är tjugonio år, har man och dotter, vänner och kollegor, ett lyckligt liv. Efter en semester i utlandet kommer hon hem och känner sig ovanligt trött. Ett läkarbesök senare och livet är ställt på ända. Hon läggs in på sjukhus omedelbart. Hon kommer aldrig ut.

Boken skildrar hennes tankar och känslor under de sista månaderna av hennes liv. Rutinerna, sjukhusmaten, tristessen. Ångesten, smärtan, gemenskapen i väntrum och sjukhussalar. Försöken att leva livet så gott det går medan tid är. Det är en fruktansvärt skrämmande och smärtsam roman, och läses på egen risk. Samtidigt kan jag inte göra annat än rekommendera den. Jag tror det är nödvändigt att konfronteras med dödligheten ibland. Såväl sin egen som andras.

Litteratur: Liten bok-update.

Läste ut Patricia Highsmiths "Skuggan Av Ett Ansikte" på bussen häromdagen. Min första Highsmith, och den levererade verkligen. Smått beroendeframkallande och faktiskt väldigt oförutsägbar. Den grekiska övärlden var också en ganska trevlig backdrop till intriger, utpressning och ond bråd död. I hyllan ovanför min säng väntar två andra Highsmith-romaner på att slukas. Skrovmål jag ser fram emot, men som ändå får vänta. Har en hel del böcker som får gå före. Har också en hel del böcker jag spanar efter. Här är en kort lista på romaner jag är nyfiken på just nu:

James Crumley - En Sista Riktig Kyss
Per Gunnar Evander - Det Sista Äventyret
Richard Yates - The Easter Parade
Tom Wolfe - Trippen
Cormac McCarthy - Vägen
Junot Diaz - Oscar Waos Korta Förunderliga Liv
Joyce Carol Oates - Blonde
Johan Kling - Människor Helt Utan Betydelse

Film: The Curious Case Of Benjamin Button.

Jag har egentligen inte så mycket annat att säga än att det var en bra film, och att Kerstin Gezelius recension i DN är väldigt träffande. Det känns, precis som hon skriver, som om regissör och manusförfattare haft helt olika ambitioner med filmen. Edgy, hyperestetiskt kärleksdrama kontra sötsliskig sentimental kvasifilosofi. Resultatet är en blanding av "Forest Gump" och "Big Fish", och funkar alltså helt okej.

Musik: Stay Another Day.

En riktigt fin cover som jag snubblade över inatt.

Film: Zach & Miri Make A Porno.

Har Kevin Smith någonsin haft sex? Allvarligt alltså? Fruktansvärd film, till och med som hjärndöd fredagsunderhållning betraktad. Undvik.

Litteratur: Nu läses #5.

Maja Ekelöf - Rapport Från En Skurhink

Maja Ekelöf kom från min hemstad Karlskoga. Hon arbetade som städerska. Hon var trött och sliten, men förmådde trots detta engagera sig mer i omvärlds- och samhällsfrågor än undertecknad, trots att mitt kontorsjobb i jämförelse är relativt stilla och monotont. Det finns inte så mycket att glädja sig åt här i världen, men det faktum att Maja Ekelöf tilldelades Ivar Lo-priset är faktiskt så vackert och, ja, rätt, att jag blir fullständigt tårögd av lycka bara jag tänker på det.

Musik: En låt #38.

Phil Ochs - Pleasures Of The Harbour

I sommeras, i ett dumdristigt anfall av hybris, förvirring och dyskalkyli, investerade jag äntligen i en ny vinylspelare. Den gamla hade verkligen sett sina bästa dagar och borde ha pensionerats för många år sedan, så dumdristigheten handlar egentligen bara om att jag inte hade likvida medel nog att unna mig den sortens utsvävningar...

Hursomhelst. En fin finess på den nya spelaren var möjligheten att spela över skivor till datorn. Detta har jag varit på tok för lat för att ens prova på, men när jag väl kommer till skott vet jag precis vilken skiva som blir den första jag spelar av; "Chords Of Fame", den Phil Ochs-samling jag köpte för att fira min nya investering.

Det är en dubbelskiva vi har att göra med, och materialet spänner över hela hans karriär. Första skivan är helt okej, och innehåller främst Ochs protestsånger - de sånger han är mest känd för. Andra skivan är betydligt intressantare och innehåller hans senare, mer egensinniga verk. Här är han mer personlig. Mindre politiska slagord, mer reflektion och introspektion. Framförallt är det "Pleasures Of The Harbour" som sticker ut. En åtta minuter lång symfoni med ljuvliga melodier och instrumentering som för tankarna till tidtypisk filmmusik. Ganska långt från hans tidigare, rätt banala sånger som "I Ain't Marching Anymore".

"Pleasures Of The Harbour" finns också med på albumet med samma namn från 1967. Väl värt en titt det också.

Musik: Carpet People och lo-fi-kärleken.

Jag lyssnar på Carpet Peoples ”Assemble & Plug”.

I genren ”underskattade svenska band med begynnelsebokstaven C” toppar de listan, med viss konkurens från The Chrysler. Faktum är att en lyssning på den här skivan är tillräckligt för att väcka liv i min kärlek till lo-fi-rocken, en kärlek som drabbats av lite vardag och slentrian de senaste åren. Den där magiska känslan, spänningen som infann sig när en ny skiva (ny för mig) med Guided By Voices, Pavement eller Dinosaur Jr ramlade ner i brevinkastet (oftast klädd i ett senapsgult CDON-kuvert) har liksom lyst med sin frånvaro. Tills nu då. Just ikväll, efter en lyssning på ”Assemble & Plug”, som trots en del dödtid är en bitvis fantastisk liten skiva, känns det som om ostämda gitarrer och hes uppgiven röst, är det enda man behöver. Det känns också, trots bitande kyla utanför fönstret, som om våren är på väg.

Vågar man lite på Johan Jacobsson när han säger att 2009 blir lo-fi-året?